måndag 26 december 2011

Sambandet mellan sill och väderlek

Iakttog just en ekorre kämpa sig uppför stammen på linden utanför fönstret. Nätt och jämnt lyckades den klösa sig fast i barken och undvek så att krossas mot husfasaden. Dagmar vrålade i ekorrens öra, ekorren hukade, kilade sig fast mellan två grenar.

Människobarn ska inte gå ut nu på förmiddagen för Dagmar piskar staden och kastar föremål (skyltar, trädgrenar, flaggstänger, soptunnor, takplåt). Dagmar: en sill och en storm.
Utreder kausalitet.

torsdag 22 december 2011

DAGMAR

Två, nej, tre saker har nu förhöjt julstämningen radikalt i detta vattkoppiga hushåll!


Ett. Att nu fem bast går och längtar så innerligt efter julgranen. Inte klapparna, utan granen. 
Snart tre bast går för sin del omkring och sprider julstämning genom att benämna allt med prefixet jul-. Julkoja, julstol, julgurka. Gillar barnens infallsvinkel skarpt.


Två. Dagmar är satt på burk! Sillen Dagmar, en traditionsrätt i den adliga familjen af Friman, är ett måste på julbordet. Har lärt mig laga den, lagade den idag, den var så snygg i sin Freshonaglasburk att jag umgicks med tanken på att fota den och lägga upp den på Facebook. Två bra saker med sillen Dagmar: smaken och namnet. DAGMAR. Kan det bli snyggare?


Tre. Det skira vita snötäcket. Ursäkta klyschan, men så är det.

onsdag 21 december 2011

Far dräper familj

Så slår man på radion och mamma med barn, 5 och 8 år, har knivhuggits till döds i Vanda av barnens far. Mamman och barnen hade uppsökt skyddshem i september. Nu var det nån träff som sociala myndigheterna hade uppsyn över och den hade, enligt radion, "urartat".


Tänker också på nyheten om att Finland leder den dystra statistiken över mord på barn (minns inte var, i Europa?) och att det då ofta är mammor med mentala problem som tar livet av sina bebisar. Associerar till den enorma ryggsäck med skit som de här kvinnorna måste gå och bära på; tänker på deras omständigheter, deras trötthet, deras desperation; vägrar gå med på fördomar om den onda modern.


När jag hör om Vandadråpen har jag svårare att tänka generöst men gör här ett försök, det kan gå:
Å den finske mannen, å. han borde bli räddad snabbt.
Med politik helst.

21.12: Födelsedag för särskilda damer

Kan vittna om att det är helt olika nivå på barnens och min förtjusning varje morgon när adventskalenderns lucka blir öppnad och det utropas hur många dagar det är kvar till julafton.


Här i salongen utlyses således julamnesti. Folk som är här är födda i december och är trötta på den air av x-mas denna helt verkliga arbets- och födelsemånad plågas av.


Som av en händelse satte jag mig nu före (efter) läggdags och googlade Jane Fonda, som jag i helgen såg i filmen The Chase. Såg i själva verket hela filmen utan att fatta att det var just Fondas utsökta snygghet jag beundrade - är ju för all del fördärvad av åttitalet och ett synminne av glanstrikåer och benvärmare. 
I googlandet kröp det fram att den 21:a dennes - alltså just den här dagen som börjar nu! - är Jane Fondas födelsedag! Fakta som uppskattas. Dag som firas från minut ett.



Den här dagen var också min i våras avlidna mormors födelsedag. Jag sitter här i hennes gamla nattlinne och lägger upp en bild på Jane Fonda. Om jag hade förklarat alla kulturella referenser och personliga associationer riktigt noga tror jag nog hon hade uppskattat det.

tisdag 20 december 2011

Stjäl iaf två diktatorer

När hjärnans vighet är begränsad kan man alltid ta andras fynd.




Part: Javén, vars stöldgods i enl. med domstolsbeslut övergår i hennes ägo pga konstnärskap.




Part: Lindman, vidare part: bloggen kim jong-il looking at things.

söndag 18 december 2011

Inte en enda gubbe är kvinna

Efter att en stund ha varit ute i något som påminner om ickemörker har jag fått såpass mycket energi att jag orkar skriva ett inlägg här. Skulle nämligen skriva om Lego. Lego, som är en bra sak i denna familjs festivaltid. I den här familjen finns två små pojkar och jag har upptäckt att Lego produktutvecklat helt snyggt; det är roliga och fantasieggande (fast lite onödigt krigiska) världar som dessutom kan kombineras oändligt.
Men inte en enda gubbe är kvinna! Lego har lyckats få in några olika hudfärger men någon kvinna/flicka/liknande har de kvoterat in. Googlade lite och förstod att lego för flickor t ex ska vara rosa. Zzzz.


Hittade bland annat en bikiniflicka (såklart) men också den här legotösen som jag tycker är ganska stilig med tatueringar och allt:




Trots att hon saknar byxor, då.

torsdag 15 december 2011

Smärta & välbehag

Denna kropp och hjärna är upptagen av irl-världen just nu, men en liten del av själen sväfvar i luftig salong av sammet och porslin. Den säger två saker (nedan).

Önskar mig:
smaker som inte med bästa vilja kan beskrivas som "okristna"
många timmar ljus och vila
fuktig luft, dock ej regn
fred på jorden och i rymden

Noterat:
Fin sökning som lett till denna vrå på internet - "salong pleasure & pain".

onsdag 14 december 2011

Lenareglerna

Med det förra i gott minne vill jag denna lucianska natt passa på att tipsa om Lena Malms kolumn på temat "hyfs & pli" i Ny Tid.
Här en teaser för den som inte orkar/hinner/vill/ids/kan klicka: 


I kiosken 
Om nån säger tack ska man svara var så god. Underligt många tror att det rätta svaret är tack, i alla fall på finska. Min kompis kompis barn blev instruerad att svara just så när han fick jobb i en kiosk. Och jag undrar vad som ligger bakom? Om man säger var så god, så är det ju ett erkännande att vad man gjorde är värt ett tack. Säger man tack så tackar man liksom för tacket, som om det inte var befogat.


måndag 12 december 2011

Ribbing hjälp

Vad säger etiketten om de där stavarna i mataffärn som man kan använda till att skilja på egna och andras inköp med?
Det vet jag int. Upplys mig gärna. Jag trodde att man tar en sån där pinne och lägger den på bandet om det behövs, men börjar nu fatta att det finns ett eget regelverk också för detta. Har på känn att regeln lyder: Lägg pinnen efter dina uppköp så den som kommer efter dig kan börja rada upp sina HK Bleu asap.


Senast idag fick jag svets för att vara okunnig i regelverket. Besökte närköpet tillsammans med två ganska oregerliga barn som dessutom hade pantat flaskor och hade varsitt kvitto att överräcka i rätt stund. Då kom en tant och körde på mig med sin kundvagn där jag stod och skulle betala samt övervaka kvittoöverlämning (stod väl snäppet för långt till höger eller pratade kanske nån svenska). Sen hade jag ju glömt lägga den där pinnen på bandet så kassan visste inte var gränsen mellan våra inköp gick och då tog det eld i tanten med kundvagnen som alltså meddelade på sitt charmigt spontana sätt att "MAN KUNDE JU FÖRSTÅS LÄGGA PINNEN EFTER SINA UPPKÖP. DET KUNDE VARA HELT JÄRKEVÄÄ" [förnuftigt, vettigt, men vill skriva det finska ordet här eftersom det rätt använt låter ganska aggressivt].


Här skulle det ha varit plats för genmäle, men eftersom jag inte känner till etiketten kunde jag ju inte säga något, bara fejda fåraktigt.


Så - är det så att en god medborgare alltid lägger upp pinnen på bandet efter sig och att man aldrig ska behöva lägga pinnen framför sig? Och är det här något alla människor utom jag känner till?

fredag 9 december 2011

Retorikdetektiv'n på Fb

Men vad! Apropå den här iakttagelsen, som jag nedtecknade i förrgår:
Skulle just till att skriva någt hätskt om att Facebook nuförtiden meddelar om "[antal] nya berättelser" men såg sedan att de just nu verkar ha ändrat sig för det står "[antal] nya händelser", vilket väl får anses vara snäppet bättre.
Då satt jag vid en PC, nu vid en Mac. Då meddelade Fb om "händelser", nu snackar den åter om "berättelser". Det här tycker jag är av vikt!
Gör Facebook skillnad på Mac- och PC-användare? Eller är det webbläsaren som avgör vilken retorik som används? Och hur tänkte Zuckerbergs svenska kompisar då? Att folk med Mac är lite sådär kulturhippies som gillar ord som "berättelse", medan PC-tavisar föredrar att det helt enkelt "händer" saker?


Känner mig just nu som en (sekelskiftesblek och lungsiktig) retorikdetektiv med sikte på manipulation, nån kanske kan förklara det här för mig så detektivkänslan försvinner?

torsdag 8 december 2011

Starka kvinnor hos Lindman

Hälsan tiger still i vrån, sjukan skräller i lungan. 
Men Lindman i New York piggar upp när hon skriver om "starka kvinnor", stick dit vetja.

onsdag 7 december 2011

Det stumma språket

Skulle just till att skriva någt hätskt om att Facebook nuförtiden meddelar om "[antal] nya berättelser" men såg sedan att de just nu verkar ha ändrat sig för det står "[antal] nya händelser", vilket väl får anses vara snäppet bättre.

Nu skriver jag istället ner den anmärkningsvärda iakttagelse jag gjort visavi mitt språk som stum. (Har alltså tappat rösten, eller kanske har någon liten fransig bit kvar men har talförbud och sjukskrivning, antibiotika och stark värkmedicin, struphuvudet lyser rött adventstiden till ära.)
Mitt språk som stum är nämligen ett annat än mitt språk som talande. Jag har tidigare hyllat babblandet som ett sätt att nå fram till något viktigt, och det tror jag ännu mera på nu. Det finns säkert de som kan kontemplera tyst inuti hjärnan och sedan leverera en klar och intelligent tanke. För mig är babblandet nödvändigt, "det ständiga skrivandet". Man kunde då tro att det här kan ske i tystnad, och det gör det väl delvis också, men det förutsätter helt tydligt någon form av oral verksamhet. Det som händer nu, i mejl och meddelanden, är en staccatofiering och en utarmning. Mycket märkligt och ganska intressant. Indikerar en fin och skör balans mellan språk, audiologi, fysionomi.

måndag 5 december 2011

Medborgare utan röst

Har tappat rösten. Är alltså stum. Känns till och med halvförbjudet att skriva. Jag är ju: en stum, en som inget säger. 
Konstaterade att det var då en tyst och skön kväll med mina små pojkar - nu vet vi alltså vem det är som hetsar upp stämningen här i hemmet.


Fick en teckning som föreställer mig. Den är inte ritad av mina barn och den skildrar mig som jag såg ut under en incident på åttitalet. Fru Collins är nog den enda här i saloonen som kan gissa vad det var för en incident.


Lägger upp bilden här, tycker den är fin.





lördag 3 december 2011

Skursalongen

Govänner. Har int tid att vara fin i kanten idag, är upptagen med att skura golv och toaletter.


Måste ändå kungöra att någon hittat hit till salongen genom att söka på "riktiga nakna chejer" och då kan man ju konstatera att den personen hittat precis rätt! Här vimlar det ju av just chejer som näckar och sprutar bröstmjölk och sånt.


Billiga nöjen är bäst. Hej.

fredag 2 december 2011

Vägrar släppa ämnet

På tal om munken Bernhard och bröstmjölken i förra inlägget tipsade Helen om sin favorit i genren: 




"Det här är min favorit i serien "helt normala bilder av munk som blir strilad i ögat av jungfrulikt bröst", skriver Helen. "Han är bara så blasé!"


Och när man tittar in på sajten med amningskonst förstår man att det här är en helt egen tradition som åtminstone inte jag haft koll på. Klar bildningslucka. Nu vill jag veta allt om munken Bernhard och hans story!

torsdag 1 december 2011

Stilla bildningsundran

Fru Collins informerade mig om denna målnings existens:



Alonso Cano: The Vision of St Bernhard. Ca 1650. Museo del Prado, Madrid.

Undrar nu. Vilken akademisk disciplin ska man fördjupa sig i för att förstå den?

onsdag 30 november 2011

Självsuggestion i det lilla (typ ett mail)

Förr i tiden däckade jag i helvetesförkylningar redan i september men nu är jag så impregnerad och fin att jag klarat mig ända tills - idag. Vaknade under isen med grus i lungan och sten i huvudet, var dämpad och sur.


Dämpad och sur var jag sen hela dagen men framåt eftermiddan kom jag ihåg att det finns något som heter självsuggestion. Jag testade genom att underteckna ett mail med "Iloisin terveisin, Anna" (Glada hälsningar,) och se, det fungerade faktiskt i flera minuter, och jag fick ett svar som avslutades med "Lämpöisin terveisin," (Varma hälsningar,)! Vidunderligt. Tips.


För övrigt läste jag i senaste Språktidningen att ju högre status en mailskrivare har, desto färre "jag" bjussar hon på i sina brev. Detta resultat klassades som "överraskande" och troddes bero på "en omedveten vilja att markera distans." Oh.

tisdag 29 november 2011

Ceci n'est pas une fritsou

"... Och gud, Friman har ett sugmärke på halsen!" stönade en kollega som var rätt nervsliten på grund av något helt annat.
Jag vill passa på att genast, både retro- och proaktivt, dementera denna synvilla. Märket jag har på halsen idag är ditskrapat av ett barns vassa nagel, av misstag och i kärlek.
Har aldrig haft ett sugmärke, hörde helt enkelt inte till dem som stolt spatserade fram till grytorna i högstadiematsalen med sina blåsugna halsar på display.
Och på allvar - hur kommer sugmärken ens till? Sådär naturligt? (Ingen behöver svara. Frågan är retorisk.)

måndag 28 november 2011

Törnekrona som relax

Här ligger man på spikmattan och får igång blodcirkulationen i korsryggen. Läste i tidningen Birka om en nyhet i taggrelaxbranschen, nämligen ett band med spikar som man ska fästa runt sitt trötta huvud. Redaktören som hade testat bandet hade först haft det felvänt så att taggarna stack in i pannan, det blev fula märken tyckte hon. Tanken är att taggarna ska gnaga in sig i skallen just där den övergår i nacke. 
Törnekrona som avslappningsmetod! Vilken fin idé. Oemotståndlig, rentav.


Och när vi nu är inne på wellness, i Ny Tid skriver jag om badkarsbad.

söndag 27 november 2011

Nybergs analys

Nyberg har efter viss påtryckning lagt upp sin briljanta serie om den finlandssvenska utvecklingen i sin saloon. Rekommenderar grovt en titt!


Övrigt: chockad över den trista ton dagen uppvisar. Till och med skogen ser hemsk ut. Vi gick och kollade. Mossan är svart som trädens grenar. Någon har smulat sönder styrox [frigolit] över ett stort område. Grått, vitt, svart. Man har lust att dra ljusslingor över hela Skvallerbacken, raka sitt hår i mohikanfrisyr och färga det gult.

lördag 26 november 2011

Nästan dö av fröjd och humor (vara 12)

Frantz skriver om sin favoritförfattare Merri Vik, hon som skrev Lottaböckerna, och undrar om det finns andra Lottafans. Det är jag säker på att det finns och läste nog också Lotta men minns att det var främst mina kära kusiner tvillingarna, även till mitt förtret kallade "små flickorna" (för vad gjorde det mig till - en stor pojke?), som gillade dem. Det tyckte jag var ganska intellektuellt av dem, själv var jag av slattrigare sort.
Jag höll nämligen Jolly högst. Chockerande nog har jag i flera år gått omkring och haft denna förnämliga litterära karaktär i alltför passivt minne. Tack vare Frantzkans inlägg minns jag nu hur jag skrattade, nej, "garvade" mig genom böckerna, de var helt enkelt höjden av komik. Ingrid Bredberg hade skrivit böckerna. Det ser jag också först nu, som vuxen. Då spelade det förstås ingen roll.






Och nu minns jag också hur jag skrattade. Minns dessutom att min mor en gång sa att när hon hör mig skratta minns hon hur det var att skratta sådär; så man nästan dog av fröjd och humor. Då tyckte jag det lät så sorgligt. Vadå, att inte skratta sig fördärvad nästan varje dag på grund av vän, vits, Jollybok eller annat? Vad var det för liv?
Men det är ju sant. Man skrattar inte så när man är vuxen. Man skrattar så när man är tolv år och på höjden av sin intelligens men ännu ett barn. Då har man förmågan att nästan dö av skratt. Och möter man då Jolly och det är åttiotal, då är ens lycka gjord.

fredag 25 november 2011

Metrosällskapet: Moran

Den brittiska skribenten Caitlin Moran är sannerligen underhållande som sällskap på morgonmetron. I morse förklarade hon, med hög röst:


[The] injunction for all women to have children isn´t in any way logical. If you take a moment to consider the state of the world, the thing you notice is that there are plenty of babies being born; the planet really doesn´t need all of us to produce more babies.
Particularly First World babies, with their ferocious consumption of oil and forest and water, an endless burping-out of carbon emissions and landfill. First World babies are eating this planet like termites. If we had any real perspective on fertile, Western women, we´d be jumping on them in the streets screaming, "JESUS! CORK UP YOUR NETHERS! IMMUNISE YOURSELF AGAINST SPERM!"
If we could remember this for more than ten seconds at a time, women would never be needled with "So - when are you going to pop one out?" again.

(ur How To Be a Woman)

Obs! Caitlin Moran pratar alltså här om det yttre kravet på kvinnor att föda fram barn, inte om kvinnans/människors subjektiva längtan efter det.

För övrigt gläder det mig att också Anna-Lena Laurén bloggar om sina metroupplevelser. I dag, t ex, den här scenen/synen.

torsdag 24 november 2011

Rabiata svekomanhäcksan skaffar kalender

Två saker är viktiga när jag ska välja fickkalender för året: att den vet när det är helgdag och flaggdag i Finland samt att det står i den när folk har namnsdag på finska och svenska. Därför kan jag aldrig ha någon fin sak av svenskt ordningsmärke eller Chatwins och Hemingways favoritkronometer i svart skinnimitation.
Jag måste ha en finländsk, saklig sak. 


Men vad upptäcker man där man står svettig och påbyltad bland de finländska 2012-kalendrarna? Jo, att endast en kalendertillverkare har bemödat sig om att peta in de finlandssvenska namnsdagarna (som ej är de samma som de Sverigesvenska). Denna tillverkare heter: AJASTO. Köpte alltså en produkt ur deras sortiment, den heter Futura Time och är liten och svart, en hyfsad häckskalender med andra ord. Men dyr, tycker man. 
Har hört att det finns en liten bloggläsande fe som knackar på hos bloggare ibland och ger dem saker. Nu vill jag meddela denna söta lilla fe att det här i Divaland finns en häcksa som har två veckor på sig att returnera den för pängar inhandlade kalendern, så hit med en bara!


I väntan på påringning -
Ödmjukast,
Der Feinsaloon

Att lite trösta sig med: Werning

[Spoilervarning: läs ej detta om du har spelat in sista avsnittet av Bron och ska se det till fredagsmyset.]


Såg sista avsnittet av en tv-serie som tagit inalles 10 timmar - ganska mycket alltså - av mitt liv, nämligen Bron. Ligger nu här i ett lite förbittrat tillstånd på grund av upplösningen. Gillar ej:
a) att infernaliska dåd i fiktion förklaras med "galenskap", dessutom inklusive byte av anlete medelst kirurgi.
b) att allt skildras som hopplöst och att nån dör som lika gärna kunde ha räddats utan att storyn lidit.


Tröstar mig med fotokonst av en fotograf som heter Irina Werning och hennes projekt Back to the Future




Lea B 1980 & 2011 Paris




Werning gör något som inger förtröstan, int så dåligt. Inte heller helt vanligt. Kolla & upplev, rekommenderas särskilt för den som liksom jag är småtraumatiserad av sista Bron, men också särskilt för alla andra som tycker att det behövs lite bra saker ibland. (Var god bortse gärna från det trista genusmeddelande som nu uppstår i och med mitt val av bilder. Werning verkar inte alls genus-styv, tvärtom.)




Johannes 1994 & 2011 Hamburg

tisdag 22 november 2011

Vad Hagar idag ville ha sagt

Hej vän. Har ej lämnat puderdoften i finsalongen för skogshuggarmanér i obygden, så du vet. Har dock besökt en ranch, sett en ros, skrivit mitt namn.

Tidigare i det mörkaste mörkrets månad nämnde jag att de gamla böckerna på redaktionen talar sitt märkliga språk. De fortsätter tala. Hagar Olsson ville idag säga det här:

lördag 19 november 2011

Ex. på plats med oavsiktlig vibb





Sjundeå bad, nuförtin tydligen kallat "Siuntion Hyvinvointikeskus". Det stulna fotot är nog taget i en tid som påminner om sommar, nu är det död november så man kan med fördel tänka sig den snärtiga betongkolossen i ett kraftlöst landskap bestående av kala grenar med svarta fåglar på.


Hade mer än gärna stannat i byggnaden minst ett dygn istället för bara en dag. Hade särskilt velat uppleva natten på Sjundeå bad, när alla goda föresatser om ett hälsosamt leverne ger vika för dekadens i spritbaren som är förföriskt placerad framför råkostbordet.


Fick mycket starka deckarfantasier på Sjundeå bad, överfölls därtill av rysliga The Shining-chänslor. Tänker mig ändå att syftet med badet är lite ett annat. Sådana fasettvibbade platser är rariteter som bör avnjutas precis som goda ostar och viner. Rekommenderas!









torsdag 17 november 2011

Varnas för dålig nattkänsla

Vet inte vad det var för program som kom på tv igår kväll men det handlade om Pakistan och om hur talibanrörelsen sprider sig där. Jag satt och skrev ett brev men uppfattade ändå att utbildningssystemet i landet kollapsat och att 1,5 miljoner pakistanska barn går i koranskola istället för i någon sorts allmänbildande skola. 


En mycket skum, skum snubbe som lär upp barnsoldater intervjuades, han förklarade utan omsvep att deras pojkar är 5-7 år gamla. Hur värvar man då pojkarna? "De blir intresserade av våra vapen." 
[Snabb flashback till de söta lågstadieboys som leker med leksaksautomatvapen bland höstlöven på gården här i Divaland.]
Snubben fortsatte: "Men de får inte använda vapnen i början. De börjar med att bära dem, de är vapenbärare."


Inte många saker gör mig sömnlös nuförtin, men upplysningar som de ovan har potential. (Och ja, jag har nog vetat om barnsoldater och extremism, men påminnelserna aktiverar en hel del Weltschmerz sprungen t ex ur tv-rutan, t ex ett program om gatubarn i S:t Petersburg och de lim- och bensinsystem barnen använder för att domna.)


Där man sitter med internet i famnen får man lov att lugna sig med denna bild på Friman i Florida:




Skoja ba. Bilden är åter stulen från Helen Korpaks elitfotoblogg och på bilden ses, enligt säker källa, "Malin in the late evening sun, Punkaharju".

onsdag 16 november 2011

Fin Salong Looks: Sagans kvinnz

De här två kvinnorna i morgonmetron går till Fin Salong Looks:

Person 1.
Från den elakare delen av sagoskalan, askblond kvinna i trettioårsåldern vars hår låg i en märklig lös fläta kring huvudet och skimrande rann ner över en svart A-formad kappa. Svarta strumpbyxor, svarta kängor av den typ man kan se i Mumindalen, främst på Lilla My. Svarta läderhandskar. En stor svart handväska som muminmammans.
Det här låter kanske gulligt pga referenser till nämnda dal?
Det var det inte. Det var infernaliskt, snyggt, slående. I ansiktet, hör här: ett par svarta exakt runda plastbågar och bakom dem en arg eller ledsen blick. Inget smink. Om smink fanns så var det av typen nude. Inga röda läppar eller annat trams (rosenkinder).
Hennes ögon: en vattenfärg, rörlig.

Person 2.
Från den snällare delen av sagoskalan: Snövit-/Rödluvanperson. En kvinna i tjugoårsåldern, kastanjebrunt friskt hår delvis dolt av stor beige huva, grå mufflig halsduk, liknande kängor som person 1 hade, nätt samt saklig kjol. Omsorgsfull och sparsam sminkning, snäll titt. Rosenkind. Lyster, eyeliner.
MEN HANDEN: över den snälla vita handen ett långt operationsärr i rött. Handen delvis missformad? Vill inte förhärliga skador på människokroppar, men detta ärr förpassade person 2 direkt från morgonmetron till sagogalleriet.

tisdag 15 november 2011

Tre olika bra

En bild av Helen Korpak som jag tycker mycket om men absolut inte kan uttrycka mig kring i skrift.






Leif GW Persson på tv. När han säger att någon "får krypa in" [i fängelse].


Att det i ett mail står: "att leka med språket (fy vilket äckligt uttryck, ska hitta ett bättre nästa gång)".

Plats med vibb

Har besökt en viss del av Divaland idag, vet inte ens om den hör till Divaland men den är en del av vår hood och jag fick vibben där. Vibben: Att platsen är något speciellt, den kommunicerar med mitt förflutna, min fantasivärld och intressesfär och mitt huvud; dess natur och arkitektur betyder något.
Har nån annan såna platser? Känner nån annan igen en sådan vibrerande plats när den ser den? Det är jag säker på, också nyfiken på.


Men denna vaga rapport avslutar jag dagen, låter den bli den natt den är.

söndag 13 november 2011

Fjällräven och festen, törsten

Man borde säkert klara av att vårda sitt internet vad som än händer men jag bloggar tyvärr minst när det händer mest. Det är ett tecken på att jag är född år 1919, saknar smartfån och tycker om att sitta och glo.
Särskilt mycket tycker jag om att sitta och glo på program av den typen som Vasa littfest under ledning av Monika Fagerholm bjöd i helgen. Såna skapliga kix!


Programmet fokuserade på själva saken; texterna, skrivandet, olika synvinklar på det, olika inställningar; temat var JAG. Det var späckat med litterära stjärnor, karisma, iq, kvickness.


Efter en av programpunkterna kom en man ur publiken mystiskt nog fram till mig - som också suttit i publiken - och frågade vem jag var, att han tyckte vi kanske kände varandra, han konstaterade att jag antecknat mycket och undrade lite över det. Han hade ögon som en fjällräv. Jag menar att de var extremt ljusblå, jag vet inte om fjällräven har blå ögon, den kanske har bruna? Men om den har blå ögon har den samma färg som den här mannens ögon alltså. Och han sa så här, att han hade tänkt när han kom för att se programmet att det skulle vara högtravande och obegripligt, "men de talade ju om riktiga saker, man förstod vad de sa och de pratade bra om vad de håller på med".


Poängen här är att både han, som varit lite motsträvig och kanske inte så specialintresserad och jag, som är snuskigt specialintresserad och synnerligen mottaglig i litterära sammanhang, tyckte att det var ett program just för oss.


Sensmoral söndag kväll: image is nothing, thirst is everything.


Sedan visade mannen mig en akvarell som föreställde en dröm han haft. Den var målad med kaffe och tydligen är det inte så konstigt som det låter, tydligen är det så att man ibland målar på trä med kaffe?

lördag 12 november 2011

Objektifierar fritt

Se den här bilden och svär över att ni inte var där (de som inte var där):
En scen i en svart sal.
På scenen, på en stol:
Märta Tikkanen i syrenlila tröja.
Uppflugen på scenkanten: Monika Fagerholm i magnifik klänning.
Över Fagerholms axel ser man: Pia Ingström i fåtölj.
Alla tittar de på en person i publiken som ställer en fråga till Tikkanen. Perfekt komposition, hyfsat ljus.
För mig var detta en ytterst estetisk upplevelse, även intellekthygienisk, och därtill: historisk. Ja, faktiskt. Det samtalet och det gänget; helt great.

torsdag 10 november 2011

Fin Salong Looks

Vet aldrig vad jag ska tycka om Hel Looks, men man kanske inte behöver tycka något?


Istället låter jag mig inspireras till Fin Salong Looks. Här är dagens:


Look 1. Ung man med rofyllda drag, på metron i morse såklart. Han hade likadan frisyr som mannen i mitten på det här gotfotografiet, fast håret var modärnt snaggat på sidorna. Det låter inte så snyggt, men det var det i sanning. Uppmanar alla män med hår att vårda sin kamning. (Det kan också vara fint att vara utan hår.)


Look 2. Skön japanska i fullständig förvirring och randig halsduk på Stora Robertsgatan. Rar novembersol slog i hennes hår och i mig uppstod en fråga: Hur kommer det sig att alla japaner man ser har, inte svart, utan rödaktigt hår? Mörkt brunt med rött skimmer, mahogny? Är det någon sköljning eller? Enligt gammal god karikatyrfördom har ju japaner GUL hy och SVART hår, men det verkar vara så att de egentligen borde ha VIT hy och MAHOGNYHÅR. Och mörka brunnar till ögon istället för trista streck.


Slut på dagens Fin Salong Looks. Peace out.

tisdag 8 november 2011

Förbjudna gåvor

Inför den såkallade presentsäsongen vill jag passa på att å det strängaste varna för två gåvor:

1. Det uppenbart vidriga spelet Isäntä vs. Emäntä. For our Swedish readers: Husfar vs. husmor. Ur tillverkarens beskrivning: "Äntligen ett spel som gör klart vilket kön som är bäst! Mätningen sker bl a genom att granska hur en slagborr sitter i en kvinnas hand och hur väl mannen känner till märken och modeller på sanitetsbindor. Herr- och damlagen tar sig fram på spelbrädet genom att svara rätt på frågor om det motsatta könets värld."


2. Boken The Lost Art of Walking av Geoff Nicholson. Titeln är bedräglig i kraft av sin härlighet, alltså, att vandra är ju kanske det bästa som finns. Men låt er alltså inte förledas. Läs istället - med fördel och helt gratis - den uppiggande raptus boken framkallade hos Lindman. Hon skriver: 

Nicholson vill framstå som en smart, beläst (betoning på beläst) kulturkille som månar om att inte vara alltför tyngd av livets allvar. I boken kopplar han några lustiga personliga anekdoter till de stora Författarnas Strövtåg. De Stora Författarna är alla (hittills) män. (Nicholson definierar det manliga gåendet som att glutta på kvinnor.) Det är något med den här boken som gör mig förbannad. Det är så klart dels en sexistisk ton som går igen. Men det är kanske framför allt en viss typ av hållning till Bildning, en inställning till vad det betyder att skriva en lättsam Bildad bok riktad till Vanliga Joe. Genom att nämna en massa författare och deras drulliga gåendestories skapar Nicholson ett allmänt gemytligt samförstånd i boken. Kulturgubbarna och killarna spankulerar tillsammans liksom i en ledigt charmerande rytm. Visst är livet lite tokigt, grabbar?! Och här går man! LOL! Låt mig citera Byron...

Således: Istället för prilligt krafs av typen ovan kan man ju ge en gåva via till exempel Rädda barnen.

måndag 7 november 2011

Utopisk idé med illustration i surround sound

I allsköns ro på metron i morse, näsan stadigt i Edith Södergrans brev med kommentar av Hagar Olsson.
Känner av att tre ganska unga, rätt bröliga män i märkeskläder sätter sig i stadig formation runt min varelse, de läser alla Metro.

Jag läser Hagars kommentar:


Edith frågar om jag "arbetar för saken i allmänhet". Det var just vad jag gjorde, och jag blev ofta förvirrad av att hon avfordrade mig exakta uppgifter som om det var fråga om en planmässigt organiserad verksamhet. Edith var alltid konkret, hon älskade det direkta greppet. Jag hade i mina artiklar under höstens lopp - det är nog från dem hon har ordet - talat mycket om "saken" och att leva "för sakens skull". Det innebar ett avståndstagande från egocentricitet och l'art pour l'art och betydde helt enkelt att man i sin verksamhet skulle ta sikte på en högre mänsklighet. Att leva för "saken" var att kämpa för en högre medvetenhet, att i alla väder vädja till den fria skapande anden som bor i människan och som ensam förmår höja henne till det plan där gemenskapen kan förverkligas. I den andan citerade jag också i en av mina första artiklar Nietzsches ord: "Människan är något som måste övervinnas."

Samtidigt, eller omlott med stycket ovan, mullrar en av killarna:"Öh! Här står att världens största glädjehus [ilotalo] har öppnat i Nevada!" Så hopas typerna över artikeln, fast det går inte att höra vad de säger. Bara ett oartikulerat mummel i något slags dur.

söndag 6 november 2011

Skärper sinnets stål!

Denna helg verkar vara de särskilt laddade högtidernas. Hädangånget folk och finlandssvenskan!
Svenska dagen firas idag alltså. Här hissas flaggan med glädje. Det gotiga från igår är blott ett minne, nu är man rosig och rufsig i gråvädret.


Ska småningom träda tillbaka i nuförtin men först vill jag prata lite snabbt kring hur fin jag finner Modersmålets sång som Johan Fridolf Hagfors skrev 1898: Den äger viss mäktighet och balanserar precis på gränsen mellan lite för mycket patos och på riktigt, kraftigt bra. Vi brukar ha den som snapsvisa, och då ska ni veta att vid vårt bord är snapsen inget att skämta med. Brödet, snapsen, fisken.


För den som inte kan sången utantill/ aldrig hört om den/ annars bara vill njuta -
Modersmålets sång:
1.
Hur härligt sången klingar
På älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
Han skärper sinnets stål.
Vi hört den sången ljuda
I ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
Åt oss i graven frid!

Du sköna sång, vårt bästa arv
Från tidevarv till tidevarv,
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
I tusen sjöars land!

2.
Vad ädelt fädren tänkte,
Vad skönt de drömt en gång,
Det allt de åt oss skänkte
I modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
Den sången är oss kär.
Vår själ i honom andas,
Vår rikedom han är!

Du sköna sång, vårt bästa arv
Från tidevarv till tidevarv,
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
I tusen sjöars land!


lördag 5 november 2011

Gotig högtid





Humöret är gotigt; allhelgonastämning. Nakna träd med svarta grenar, kajorna i sjuka björken tiger, luften stilla, havet grått som askan, strömmingarna döda och glänsande i vita lådor. Vi rensar med mjuka fingrar.
Har besökt gravgården (den oriktiga finlandismen). Tänt ljus där. Kommer säckmörkret. Det lägger sig över huset där vi sitter med våra kristallglas. Vi höjer glasen, de gnistrar mot ljuskronan. Vinet är förstås som själva blodet, varmt och mättat.

fredag 4 november 2011

Gamla böcker har också tungor

Här på redaktionen bor ett antal gamla böcker utgivna på Holger Schildts förlag, de talar till oss som arbetar här genom att visa upp sig i övervägd ordning och ha ärenden som ibland är svåra att tyda. Eftersom magiskt tänkande ger "mervärde" (för att nu tala som en marknadskraft, fast å andra sidan är "mervärde" säkert en term från 70-talet) väljer jag helt fördomsfritt att lyssna till dessa volymer.
Dagens repliker från litteraturspöket:

"Hagar Olsson: Lars Thorman och döden" (debut, tryckt 1916 hos Simelii arvingars boktryckeri)
"Hagar Olsson: Träsnidaren och döden" (original 1940, nyutgåvan tryckt 1991 hos Östra Nylands tryckeri i Lovisa men jag lägger in en bild på originalet nedan för det är tjusigare)






Eftersom jag tyvärr inte är expert på Hagar Olsson (men kanske borde bli det) kunde jag inte genast begripa hur dessa två titlar hänger ihop. Var det exempelvis så, att träsnidaren hette Thorman och att Olsson själv i ett senare skede skrev om sin bok och justerade namnet lite?
En god stund funderade jag på detta, tills jag i ett anfall av uppfinningsrikedom kom på att man ju kan öppna boken och läsa början, då torde man ju kunna lista ut om det är samma bok eller ej. (Detta apropå vad internet gör med hjärnan, en effekt är tydligen bristande förmåga att snabbt fatta vad som är virtuellt och och vad som är fysiskt.)

Resultatet:

Lars Thorman: "Sakta öppnade Lars den dörr, han så många gånger slagit hårt igen efter sig."

Träsnidaren: "Denna morgon var inte som andra morgnar i Abel Myyriäinens liv."
 
Bara namnet "Abel Myyriäinen"! Värt allt besvär.
 
Återstår att lista ut vad Hagar Olsson har för ärende. Kanske det bara är en hälsning inför alla helgons dag?


torsdag 3 november 2011

Lynchträdet


Fotograf: Niclas Lerviks. Fotografiet stulet från Situationsdiktarens herrgård, brutalförstorat, inramat i fetguld, upphängt av flink dräng på finsalongens mest imponerande vägg (den mot söder, så att inget solljus ska sippra in och förstöra det dunkla tillstånd som i konstverket råder.)

onsdag 2 november 2011

Den förbjudna dagen, potatismåsen

Precis allt jag denna dag företagit mig är tyvärr strängt hemligt och salongsförbjudet. Vad folk i metron gjort, vad jag råkat läsa plus gjort mig tankar om, vad tiggaren vid fotknölen utstrålat, vem som sagt/skrivit/messat/mejlat minnesvärda saker, vad barn av olika bast gjort/tyckt/sagt - allt är hemligt, allt salongsförbjudet.


Men här ändå en liten smula reflektion, eller man kanske kunde kalla det en fråga: Hittar du också ibland något litet inlägg att återsurfa till, något som av oförklarlig anledning gör dig glad?
De dagar jag råkar hitta ett sådant inlägg är dagen egentligen per definition delvis räddad. Idag, t ex, fann jag stort nöje hos Kvarterets tuffaste strykarkatt och den "potatismås i själv serving" som hon bjuder. Inlägget innehåller ungefär alla språkliga roligheter jag känner till. Blogginlägget är ett smycke. Une måsbijou.


Obs! Varning! Måsgrejen är endast för äckligt folk som finner humor i sär_skrivningar och språkliga lyten. Den som föredrar en smart filosofblogg i New York-miljö rekommenderas istället promenera till Thisemptyflow.

tisdag 1 november 2011

Reader´s Digest: Allför vanlig för att duga till djävul

Nu behövs det säkert lite Ekman igen. Man behöver inte veta vem det är som talar eller vem "Barbro Andersson" är, man behöver bara läsa detta korta för det är bra:

Medan hon mäter upp kaffe i bryggaren beslutar hon att nu ska denna Barbro Andersson avdemoniseras. Hon är allför vanlig för att duga till djävul. Men genast faller det henne in hur banal ondskan alltid är. Dess lilla syster, moster och kusin är alltid elakheten. Frågan är om den inte också är dess mamma. Den lever sitt liv på varje skolgård och varje mingelparty. Den roar sig, den trivs.
Stycket avslutas med en mening som jag inte tycker gör helheten rättvisa, så jag utövar här självsvåldigt redaktörsvärv och lämnar bort den. Den som är nyfiken hänvisas till den utmärkta romanen Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen, s. 149 f.


måndag 31 oktober 2011

Atlantis

En vän med särskilt öga för Svenskfinlands undergång hade vänligheten att sända mig detta lilla skärmskjut:



söndag 30 oktober 2011

Mammas bokmässa. Mamma med snopp.

"Jag kommer aldrig att glömma den här dagen då jag nästan jobbade på Schildts", sa snart 5 bast efter sitt första bokmässebesök, som var idag.


Han och bror hans var också överens om att de hade besökt inget mindre än "mammas bokmässa". Jag tänker på den där teorin om att söner som hyser sund respekt för sin mor har goda chanser till goda äktenskap i framtiden, och att det ju då är en bra sak om de verkligen uppfattade att mässhallen stod under mitt befäl.


När jag kom hem pågick här en konstverkstad och jag fick gå på vernissage. Fick se tuschteckningar med följande titlar:


"En gurka som går"
"Mamma med snopp som solar sej"
"Moln, sol, mamma med snopp och vägen där hon går"


Fick sedan intressant information om tidigare reception. Det var ömma far som i sin okunnighet och plötsliga bildningsbrist hade påpekat att mamma nu väl ändå inte har nån snopp. "Det vet jag väl, men när man ritar får man göra vad man vill", hade pojken svarat, emedan han helt klart insett en av konstens grundläggande principer.
Man tackar för snoppen.

lördag 29 oktober 2011

Anmälan

Är annorstädes, närmare bestämt på bokmässan i Helsingfors.
Citerar Homecoming Queer, en av dagens mest uppiggande personer: it´s a mäss.

tisdag 25 oktober 2011

The Others (den chänslan)

Känner mig idag som en kvarleva från ett annat århundrade. Går omkring här i tornet och predikar UTBILDNING, BILDNING, PUBLIC SERVICE. Däremellan muttrar jag, knappt hörbart: källkritik ... mediakritik ... och släcker belysningen för folk. Hissen kör jag upp, sen ner igen, sen upp. Ibland postar jag ett riktigt brev av papper och bläck.

Snart är mitt hår så långt att jag kan ha det i 1800-talsknut.
Lovar rapportera när jag upptäcker att jag kan gå genom väggar.

Dagens plus. Pia Ingström i Hbl:s bokbilaga Bokextra: "Kärleken är en bildningsgång, det tänker man för sällan på."
Dagens minus: Foto i husorganet och Metro på två chejer som kommit på den "nya" "idén" att man ju kan protestera mot pälsindustrin genom stå i bara trosorna vid Tre smeder. Att nån orkar fota. Att nån orkar publicera. Redan på 1800-talet var vi trötta på sånt.
(Alltså, för Moralistens eyes: Jag tycker också päls är dåligt men att koppla den ståndpunkten till nåns sorts playmate-giv är bara prilligt. Så menar jag.)

måndag 24 oktober 2011

Ekman talar när Friman ligger i träda

"En söt flicka lär sig driva upp sina upplevelser så att återgivandet blir hörvärt."

- ur Kerstin Ekman: Grand Final i skojarbranschen

söndag 23 oktober 2011

Så gick det: vildvinslabyrinten

"Kanske ni kan gå och titta på någon häst/kanin/fjäril/svan eller annat flickigt djur?" föreslog Ida-Lina på tal om dilemmat med ficklampspromenaden.
Det var ett utmärkt tips, men sen gick det så här:
Vi tog oss och ficklamporna till en labyrint som finns här i Divaland. Labyrinten är en enkel och genialisk konstruktion av staketmaterial överklättrat av vildvin.
Vi (läs: ej jag så mycket) sprang omkring där i labyrinten i beckmörkret och letade efter labyrintens kärna. Ömma mor stod och tittade på ljuspunkterna som rörde sig snabbt och oberäkneligt och associerade till både The Shining och någon gotisk saga, kanske samtliga sagor, med labyrintmotiv.


En labyrint, att springa i en sådan, det måste väl ändå ses som en extremt eggande men ändå totalt könsrollsbefriad lek?


Antecknar händelsen i röda boken under rubriken Allmän success.

Könsrollsfostran feat. prinsesshorrormytologin

Tog mina små till [ex-pörrklubben] galleri Sinne i förmiddags, vi såg utställningen Att döda en koltrast av Emma Rönnholm och Saana Inari. Mycket förnämligt i sällskap av den mesmeriserande guldlocksfen Ida-Lina och hennes tatovering.


Ida-Lina hade efter pojkpåtryckning vänligheten att ge ungarna varsin penna, vilket skänkte henne epitetet "snällast i världen". Pennorna, en orange och en blå, används nu framgångsrikt som trollspön och den yngre bläcktatuerade sina ben medan han satt på pottan.


På hemvägen råkade vi möta ytterligare en bekant guldlockig fe, som just idag råkade ha som uppgift att dela ut "små dåliga leksaker" till barn. Pojkarna fick varsin av det slaget och blev ännu lyckligare. Leksakerna klassades efter viss analys som "flickleksaker", "men vi tycker ändå om dom".
Ömma mor är förtjust, dessa leksaker är verkligen mycket "flickiga" och vårdas nu ömt av gossar med trollspön och tatueringar.


För att riktigt kludda dit en stor fet plump över i:en i frasen "det finns inga pojk- och flicksaker" lockade jag de små prinsarna till mig efter dagsvilan, lade dem på varsin sida om mig och högläste två klassiska prinsesshorrorsagor: Snövit och Törnrosa. Fick njuta av ungarnas rysningar över den innerliga ondskan feat. mordplaner och klassisk kvinnlig avundsjuka pga skönhet. (Sen kommer ju prinsen och äktenskapet men hav överseende med heteronormativiteten, okej? En sak åt gången?) 


Problemet är nu att jag lovat ta ungarna med ut på ficklampspromenad efter mörkrets inbrott. Hur ska jag lyckas klämma in god fe/ snäll blondin/ flicktoy/ prinsessmytologi?


Idag ska inget vara grabbigt. Eller: det flickiga ska vara grabbigt, det grabbiga flickigt; ambitiös söndag det här.

lördag 22 oktober 2011

Lättsinnet

Råkade dela bastu med en kvinna på kanske snart 80 bast. Hon klagade först på den i hennes tycke dåliga luften i bastun, "man blir så svag", och sen - sen - började hon kasta bad. Hennes teknik var effektiv, jag antar att den kunde kallas "den enda rätta" och den gick ut på att närmast oupphörligt kasta små mängder vatten på stenarna (istället för att kasta mycket på en gång och sen hålla lång paus). Bastun var till slut enormt het, jag började gissa att det hela var ett test. Av oss två var det jag som var klart rödast och svettigast, men jag vågade/ville inte ge upp och gå ut. (Har nämligen en machobild av mig själv som kommer sig av att jag är bättre på bastubad än samtliga mina väninnor. De kallar mig "termostaten" eftersom jag även tål kyla bra. Mycket stolt och mallig, trots det "okvinnliga" i att klara extrema temperaturer. Riktiga kvinnor fryser oftast, har ni märkt? Och de gillar ej att bli svettiga.)


Bastuupplevelsen var klart uppiggande. Sedan gick jag till lekparken med mina barn, träffade där en filosof och fick svara på följande fråga, ställd av snart fem bast som fått syn på den aprikosa kvällshimlen: "Vem skärar molnen sådär?"

Tungsinnet

Ledsen, men efter övervägande har jag kommit fram till att jag måste störa ögon och världssamveten och trevliga veckoslut genom att upprepa den här notisen som fanns i dagens tidning, och som många visserligen säkert redan har läst:


Överkörd kinesisk flicka dog 
KINA Arton förbipasserande struntade i en liten kinesisk flicka trots att hon körts över av två bilar och låg svårt skadad på gatan. Flickan har nu dött, meddelade sjukhuset i går. 
En övervakningskamera har visat hur människor går förbi tvååriga Yue Yue när hon ligger blödande och medvetslös på gatan. Bilderna från staden Foshan har spridits på mikrobloggar och väckt stor ilska över omoralen i landet. 
De båda bilarnas förare har gripits och kommer att ställas inför rätta, uppger polisen.TT-AFP-FNB


Har ju fattat att synen på vad ett människoliv är värt varierar lite beroende på var i världen man råkar vara. I Kina och Indien lär det t ex vara så att en människas värde allmänt anses vara lite mindre än på vissa andra ställen. Det är självklart ingen förmildrande omständighet, och jag anar mig till att vi nog inte är så långt från det där ickeseendet/brutalstruntandet här i landet heller.


Föreslår att vi inte låter nöja oss med att förfasas över må-de-ruttna-i-helvetet-idioterna som gick förbi flickan utan att hjälpa henne, utan själva koncentrerar oss på att bli bättre på att se och handla.
Avråder också från att leta fram fotot på den döende tvååringen trots att det lär finnas på www, att se sådana bilder gör ingenting bättre och ger ingen tvååring livet tillbaka.

fredag 21 oktober 2011

Död pga intresse

Skulle egentligen här i ord beskriva den fina fysiska-världen-salong jag hade äran att få besöka igår afton. Faktiskt blev det på en kväll tre salonger, det finns alltså stunder av salongsflyt, men mera om det vid ett senare tillfälle, är inte tillräknelig nog för beskriva sådana känsliga finaffärer just nu.

För skummade DN Kultur till makaronilådslunchen just, där ingick en recension av dame Kerstin Ekmans nya roman med den stronga titeln Grand final i skojarbranschen (årets bästa titel), jag läste den och drabbades av ett sådant akut intresse för boken i fråga att jag i mitt svaga tillstånd s.a.s. "smäller av".

Lista på orsaker till avsmällning (plock ur recensionerna i DN - som inte finns på www än - och SvD; redaktörens markeringar):

"Boken varvar [...] Babbas berättelse med Lillemors, och formas till en textuell kamp om makten över historien och den biografiska diskursen. Vems version är den riktiga? Vems röst räknas?"

"Baksidestexten talar om en uppsluppen lek och vass skildring av det litterära livet. Det ska erkännas att det ibland är svårt att se det uppsluppna för alla vassa taggar."

"det är ironiskt att en roman som rymmer så mycket avsky för samtiden tar sig an det litterära grepp som är mest i ropet. Giftigheterna haglar, här finns egentligen bara välvilja gentemot det som är gammalt. Gammal skog och gamla hundar. Varför?

"Men en idéroman är det [...] ändå Kerstin Ekman har skapat, en text om skrivandets schizofreni - som dessutom flätas samman med något så ovanligt som en diskussion om litterär estetik."

"Litteraturen legitimerar inte förakt."

"Inför vems blick lever människan? Har hon överhuvudtaget en aning om hur stor makt den har som hon skriver sig inför? Jag blir lättad, glad, för att Ekman ställer frågorna med hjälp av sina romangestalter istället för att som de litterära bekännarna tvinga mig förtära deras barn."

"Berättelsen är ett maktspråk."

"Vad innebär det att verkligen kunna skriva anonymt, som Babba? Vad gör det med skrivandet?"

"Den svenska parnassens grand old lady har skrivit höstens häftigaste bok."

På allvar, det här är nästan för mycket -
Återkommer.

torsdag 20 oktober 2011

Trädslakt, apokalypschänsla

"Va, dom har fällt alla träd!" flämtade barnet där han stod vid vårt sovrumsfönster och tittade ut i går på eftermiddagen.
Det var helt horribelt sant: tre vackra silverpilar, de som med sin yvighet skymt sikten mellan vårt hus och grannhuset, låg avsågade på gräset. Dagen innan hade barnet för första gången försökt klättra lite i ett av träden (därför att några större pojkar gjorde det).
"Dom har fällt dom för att barnen klättrade där igår", sa barnet modfällt.
"Nej för fan", sa ömma mor.

Ömma mor ja, som anser att det är riktigt brutalt obildat och typiskt människor att hålla på och fälla träd hur som helst. Jag kan meddela att man har mycket bra insyn i trädens innanmäte nu, och de träden var t ex inte murkna. Det har begåtts trädslakt helt enkelt, trädslakt som nu gör det lättare för oss i husen att se varandra halv- och avklädda när mörkret sänker sig och ställer var och en på glitterscenen.

Ska bli intressant att se om det nu kladdas cement på trädmassakerplatsen och om det sen får stå fina personbilar där träden tidigare sträckte ut sina ädla grenar.

Så - som en kosmisk hämnd ljöd klockan 05.15 en åskknall så mäktig att apokalypskänslan vällde upp. Reflektion som då infann sig: Varför känns åska "naturlig" när man ligger i ett litet hus i en skog, men "apokalyptisk" när man ligger i stan?

Och med risk för att salongen ska börja likna en öppen flirt med Peter Englund måste jag dessutom uttrycka min förtjusning över att Englund och jag går i besläktade tankar idag. Englund tar till den lite mindre trumman och avhåller sig från bombastiska ord som apokalyps, men jag tycker att det där äppelskrottet också är viktigt.
(Fast, eh, ogillar mig själv när jag hänger upp mig på sånt här, men han skriver om "skrutt" och enligt SAOL heter det "skrott"?)

onsdag 19 oktober 2011

Rapport: nordhorror

Alors, på onsdagskvällar går det att se nordisk spännings-tv av hyfsad kvalitet på FST5. Först sänds det danska politiska spänningsdramat Borgen om statsministern Brigitte Nyborg Christensen och genast därpå Bron, som är en svensk-dansk produktion och som tar avstamp i en halv kvinnokropp hittad exakt mitt på Öresundsbron.
Egentligen har jag övervägt att bojkotta samtliga mordproduktioner som tangerar mördade kvinnor (=prostituerade, visar det sig alltid sen), men jag föll för den svenska polisiennens aspergerkaraktär och följer därför slaviskt Bron. 

Gillar därtill danska språket, beundrar bland annat hur de använder "hold käft!" i de mest osannolika kombinationer. "Håll käft vad du är snäll!" kan man till exempel säga, om jag nu fattat saken rätt. Gillar också spänning men inte allför brutala saker, och detta begär modereras också mycket väl av nordisk tv.


Och hej mera nordisk spänning: idag har jag på metron haft sällskap av dame Christine Falkenland och hennes infernaliska Sfinx. Christine Falkenlands författarskap är kanske ett sådant som man följer privat, kanske inte orerar om så mycket utan mera tycker att man har ett ytterst privat förhållande till? Infernaliskt är det i vilket fall som helst.


Fast nu, flera timmar innan nordisk spännings-tv ska börja, sitter jag här med makaronilådan i ugnen och en aperitif som består av rödbetssherry och hoppas på att lådan ska bli klar i tid och att tvätten ska lägga in sig själv i skåpen, att toaletterna (2 st!!) ska skura sig själva och att jag utvecklar en parallellperson som kan lägga sig och sova en lång natt medan det här jaget tittar på Borgen och Bron, så vem vet hur spännande det hela blir till slut.

tisdag 18 oktober 2011

Monsters, sweet & gay



Aftonmonster 1:
I husbolagets bastu. Mor sitter i fem sekunder inne i bastun med två andra ladies. Pojkarna kommer in glada med en skopa och säger: "Vi har gjort - monsterblod!"
Vätskan i skopan är RÖD.
Mor är IMPONERAD i tre sekunder.
Närsynt som hon är och skumt som det är i bastun fattar hon inte genast att det ju var den exklusiva bastusaften som blivit till monsterblod (och alltså sockrat ner hela tvättrummet).


Aftonmonster 2:
"Mamma, vad är monstergay?"


Ja ja. Så här blir det när man inte får sin veckodos av Svenska Hollywoodfruar. MEN Maria Montazami ska vara med i kvällens Landet Brunsås!

Englund, som han förhåller sig till mitt undermedvetna

När man jobbar med andra människors texter lär man sig bland annat att en viss penna alltid genererar en viss typ av problem i texten. Eller omvänt: en viss penna skapar "magi" av viss typ i texten.
Det handlar om sånt som syntax, rytm, skrivticks, den auditiva/visuella dimensionen (och förstås om stavning och sånt, men det är mindre intressant). Det handlar också om den som läser; receptionen.

Nu har jag upptäckt att Peter Englund, ledamot vid Svenska Akademien, tillika ständig sekreterare, tillika historiker, författare och bloggare, skriver bloggrubriker som leder till ständig felläsning på mitt håll. Kanske det är nån sorts textuell fint?

Häromdagen:
Min Tranströmer-ficka
och idag:
Svar till Tim Parks

Jag läser förstås:
Min Tranströmer-flicka
och
Svar till Twin Peaks

och blir grundligt intresserad, alltså lockad av texten. Tror dessutom inte att jag är den enda som läser fel här.

Möjligen har Englund hittat en bakdörr till detta mitt psyke, sådär som riktigt goda författare ibland lyckas göra. "Mellan raderna" känns helt b, jag föredrar textuell kommunikation som är näst intill telepatisk!