tisdag 29 november 2011

Ceci n'est pas une fritsou

"... Och gud, Friman har ett sugmärke på halsen!" stönade en kollega som var rätt nervsliten på grund av något helt annat.
Jag vill passa på att genast, både retro- och proaktivt, dementera denna synvilla. Märket jag har på halsen idag är ditskrapat av ett barns vassa nagel, av misstag och i kärlek.
Har aldrig haft ett sugmärke, hörde helt enkelt inte till dem som stolt spatserade fram till grytorna i högstadiematsalen med sina blåsugna halsar på display.
Och på allvar - hur kommer sugmärken ens till? Sådär naturligt? (Ingen behöver svara. Frågan är retorisk.)

4 kommentarer:

  1. Ja, vad var egentligen grejen med sugmärken? En tjej i min klass hade en gigangtisk en ungefär från halva sjuan tills vi gick ut högstadiet, på samma ställe år ut och år in. Redan då insåg jag - trots oskuld(sfullhet) - att det inte blir så av normalt (sic!) hångel. Åh, jag vill att någon (antropolog) analyserar! (Och att någon slår mig hårt i skallen, för min första association av sugmärken är WT, trots att uttrycket numer är bannlyst i Finsalongen).

    SvaraRadera
  2. HUR lyckades hon med det, den där flickan? Dammsugare varannan dag? Imponerande.
    Du har rätt, här skönjer vi ett forskningsuppslag för kunnig antropolog.

    SvaraRadera
  3. Men det där låter ju som om det var fråga om en violinist?

    SvaraRadera
  4. Men sant! Violinistflickorna (violinistflickan) hade ju alltid ett stort märke på halsen! Mysteriet måste väl betraktas som löst?

    SvaraRadera