söndag 30 december 2012

Tills jag hämtade ett ägg

Åt frukost imorse på M/S Gabriella, spanade ut över stående borden och de slaka människorna, de frustrerade småbarnen, det grå havet som precis blivit angripet av något dagsljusliknande.
Upptäckte att bakgrundsmusiken var ledmotivet ur Twin Peaks.

Erfor spänning och inre resning tills jag skulle hämta ett ägg och en man frågade om jag var personal på båten.

fredag 21 december 2012

Vänliga ögat

Barnet, snart 4, blev inspirerad av helgtipsen som finns på fredagsnöjesuppslaget i Hbl.

Barnet:

"Jag tipsar:

- Titta på stjärnor.
- Titta på blommor.
- Att tummas."

Själv vill jag tipsa om att titta med vänliga ögat på folk.
I förrgår såg mitt vänliga öga en man. Han var kring 70 och köade framför mig på Citymarket, i korgen hade han färdigmat för kanske en vecka (pizza, siskonkorvsoppa, leverlåda, makaronilåda, potatismos och biff, såna saker). Han köpte också ett Tex Willer- seriemagasin. Minns ni de där små vilda västern-seriehäftena? Ett sånt. Det blev jag glad av.
Sen var han söt mot kvinnan i kassan, som blev märkbart glad och uppiggad.
När hon flyttade blicken från mannens vänliga mustaschanlete till mitt bleka spända kallsvettiga face såg hon först lite stel ut, men fann sig, log och bad mig komma ihåg kvittot.

onsdag 19 december 2012

Man parodierade mig

Jag har inte varit förkyld på mer än ett år men när jag hostade till på vägen till metron i morse var det genast en man där som såg det som sin uppgift att parodiera mig.
En host- och snörvelshow utan like ställde han till med.
Det var lite roligt faktiskt, trots att det också var mycket orättvist. (Och jag tror inte det var hans mening att jag skulle bli på gott humör.)

torsdag 13 december 2012

Min farliga tanke

Såg det unga paret i morse igen. De mår så dåligt, de där två. Sega, bleka. Ledset hull. Nedslagna blickar. Hon talar mycket men långsamt. Hon talar om vad hon vill ha, vad man borde köpa. Hurdan mobiltelefon, hurdan jacka. Han talar inte alls, han ser trött ut.

De tar alltid samma metro, ställer sig sedan och väntar på buss nummer 14. Hon stod som en krok idag, slokande, höll en tobak mellan fingrarna men rökte inte. Snart tippar hon över och faller med huvudet i asfalten, tänkte jag.

Jag tänkte: Jag skulle vilja göra dem glada. Om jag skulle säga nånting snällt? Eller bara le lite?
Sen gick jag förbi.
Sen tänkte jag: Hoppas de inte blir gravida.

Förstår ni hur farligt det är att tänka så egentligen. Det är knappt så jag förstår det själv.

tisdag 11 december 2012

Två tipz

Man hinner ju inte lyssna, se, läsa och förstå allt själv, därför är det tur att andra rapporterar.
Moralisten har lyssnat på Filosofiska rummet.

Förresten vill jag också gärna tipsa om Kontinuitetsvägrarens julkalender.

Tack.

måndag 10 december 2012

Att bli definierad som folk

Precis hade jag slagit sig ner på metrons orange bänk och tagit fram Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna, när en kvinna damp ner snett framför mig, häftigt flåsande, stötvis gråtande. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig - var hon ledsen, hade hon sprungit undan nån? - men kvinnan på min högra sida fann sig, fattade läget och började vifta med en gratistidning framför ansiktet på henne som flåsade.
Med darrande händer fiskade den gråtande kvinnan upp en astmapipa och tog några puffar. Hennes andning stabiliserade sig snabbt. Hon spärrade upp sina stora, påfallande vackra ögon och såg på mig: "Hjälp vad skrämmande", sa hon. "Min astma har blivit värre efter att jag fick hjärnblödning nyligen."

Hon berättade om hur hon för några veckor sedan hade fått sin hjärnblödning medan hon pratade i telefon med sin väninna, vänninan hade begripit att något var fel och ringt nödcentralen och det hade varit hjärnblödningskvinnans räddning. Hjärnblödningen hade kommit utan förvarning. "Det enda som var onormalt var att jag före hjärnblödningen märkte att det stack i fingertopparna."

Sedan berättade hon om sin mor, 93, som fortfarande bor hemma och är "skarp som en kniv". Hon berättade om sin mormor som somnade in vid 111 års ålder, även hon skarp som en kniv och av den definitiva åsikten att hon var blott 110.

Allt detta och mer berättades för mig, inte för personen till höger, inte för kvinnan som fattat situationen snabbare än jag och som viftat med gratistidningen. Det var en sympatisk situation i skrämselns efterdyning men det bara var så, att jag var lite mera folk än min bänkgranne.

Gissa varför.

tisdag 4 december 2012

En gedinsk gåva

Öhman avslöjar att jag citerat Jessika Gedin i podcasten Värvet idag. Då handlade det om att aktivt jobba på att vara glad - glädjen är kanske ingeting som bara överfaller en och vistas i en som en ljuv låga, man kanske måste arbeta lite med den, glädjen.

Så kom jag ihåg en annan sak som Gedin också sa i den där intervjun. Det handlade om att ha "hemligheter" och Gedin menade att hon hör till en generation som fortfarande tycker om att ha sådana. Hon pratade om att det också är någonting att ge en vän nästan som en gåva när ens vänskap håller för hemligheten, när det blivit dags för den.
Jag tycker det är något fint i det där.
Att se berättelser ur varandras liv som gåvor att förvalta.

måndag 3 december 2012

Hur saker låter på finska

Ibland tänker jag på hur saker låter på finska. Saker kan låta mycket olika på finska, hela språket kan låta som (minst) två olika språk beroende på hur man talar det. Finska kan låta oöverträffligt intellektuellt och vittert. Finska kan också låta oöverträffligt aggressivt och deprimerande. Jag känner inte till något språk där diskrepansen är så stor, men så kan jag inte så väldigt många språk heller.

I vardagsfinskan, till exempel bland föräldrar och barn, har jag lagt märke till en fin och en jobbig konstruktion som jag vill dela med mig av.

Först den jobbiga:
(till barnet:) Tule nyt sieltä.
Betyder ordagrant: Kom nu därifrån. Det ligger en kritik i frasen - Måste du vara där? Kom bort från det där fåniga stället. Signalerar otålighet.

Den fina:
Tulehan!
Betyder helt enkelt "kom" men med en för finskan typisk grammatikalisk finess på slutet som mildrar imperativet så det blir mera en positiv och vänlig uppmaning. Ändelsen har säkert något fiffigt grammatikaliskt namn men det har jag nog aldrig lärt mig.

fredag 30 november 2012

Ge mig podcastregeln


Finns det någon aktualitetskutym beträffande podcasts?

Öhman tvångsladdade ner ett par avsnitt av Kristoffer Triumfs podcast Värvet på min telefon. Jag lyssnade lydigt på Triumfs intervju med Lotta Lundgren och Margret Altadottir och är nu hårt fast i Värvetträsket. Har sugit ner en massa Värvet på min telefon; jag lyssnar när jag går sträckan från dagis till metron, medan jag åker metro, under promenaden till jobbet. Hushållsarbetets hopplösa cirkel blir ljuv om man har Värvet i öronen medan man arbetar.

Jag vill bara tala om Värvet men det är ju ingen annan som har lyssnat nu. När det gäller vanliga radio- och tv-program finns det en aktualitetskutym inbyggd; man pratar om programmen strax efter att de sänts. Men, kära www-Ribbing, är det okej att pesta sin omgivning med podcasttankar hundra år efter att avsnitten var aktuella? Podcasts funkar ju på ett lite annat sätt, de läggs ut och så finns de tillgängliga. Man kan väl få prata om dem ständigt, eller? Fast då har ju ingen annan lyssnat. Ack, ge mig podcastregeln!

tisdag 27 november 2012

Tietäväinen-Lynch Empire

Röman efterlyser erfarenheter av barns mardrömmar och det fick mig att erinra mig vad serietecknaren Ville Tietäväinen berättade om sitt nya projekt på Vasa littfest för ett par veckor sedan.

Tietäväinens femåriga dotter har haft mycket mardrömmar och Tietäväinen kom på idén att börja skriva ner dem. Senare bad han dottern teckna drömmarna. Det är på dessa teckningar den nya serieboken kommer att basera sig, och i bakgrunden finns också en intressant hypotes: Tietäväinen tänker sig att mardrömmarna hos 3-6-åringar är det närmaste vi kan komma den västerländska kollektiva undermedvetna skräcken.

Hypotesen är säkert mycket diskutabel, liksom metoden, men Ville Tietäväinen presenterade några av dotterns teckningar och tro mig, de var mycket lynchesque.



Bild ur Inland Empire av David Lynch.

torsdag 22 november 2012

November, det är jag (varnas för gnälligt innehåll)

Om november var en människa så skulle det vara jag.
Igår började jag skriva ett inlägg som började med de väl valda orden "Inte deppa ihop nu", men lyckades inte slutföra det.
I mitt huvud tröskas ämnena "politik" och "ideologi", men alla tankar har ett frågetecken på slutet. Jag drömmer politiska drömmar. Det är tyvärr sant. De är symboliska också. Mycket arkitektur. Broar, tåg, floder. Död mans kök. Undervattensorgel och cocktailparty.
Det är säkert lika överspänt som det låter.
Det är hela tiden mörkt.
Man kvävs ju.

Antagligen är det nu man borde svira kring i satängblus på nån tequilarestaurang och bli jättefull och glömma att man bor under en mörk och våt yllefilt.

I antågande: tunga kryddor, tunga rätter, mera mörker. Om mörkret vill jag förresten säga att det skapar en obehaglig mardrömslik känsla, en förnimmelse av kontrollförlust, som om man tappat bort sig själv i flera timmar. Jag kan rycka till och tänka herregud, är det natt? Går jag här på förskolegården mitt i natten?

Lovar att snart rycka upp mig, måste bara vackla lite först.
Läs förresten Lindman om sexismen, musiken och Simone Weil. Och om HS.

fredag 16 november 2012

Det enda som hjälper mot tankar/oljud

Ibland när man går omkring och tänker intensivt på nånting dyker det upp saker som hör till den ämnessfären.
Som nu med Chisuvideon senast. Kollade upp det av kollegan Emma rekommenderade geniet Rebekka Karijord och fick syn på videon till Use My Body While It´s Still Young.
Den som såg Chisuvideon kommer att förstå.

Det här är för övrigt den enda låten jag lyssnar på just nu, t ex imorse hela metroresan, längs Fredriksgatan, längs Bulevarden och upp sju våningar medan en schäfer snusade på mina vader.





Notera att låten innehåller frasen "The only thing that stops this noise is skin".

Kan ni er Diva?

"Det enda som hjälper mot tankar är hud."



torsdag 15 november 2012

NaMeSyErMo

Medan andra kämpar på med National Novel Writing Month kämpar jag med National Melancholia Syntax Error Month, alltså november, även kallat livet.

Saker som annars kanske skulle få mig att glo ohämmat och flina inombords gör mig nu helt gråtfärdig. Saken blir inte bättre av att en person med utmärkt smak, nämligen Emma här på förlaget, lånade mig Rebekka Karijords nya skiva som jag lyssnar på när jag tar mig till jobbet. Ni måste lyssna själva men säger bara en sak: gosskörer borde vara förbjudna. De ljusa, rena pojkrösterna som körar i Save Yourself - jag strävade upp sju våningar från gatuplan till redaktionen och höll på att avlida av melankoli och sorg och skuld.

Blev också alldeles stockad när jag såg "en vacker kvinna" på metron igår. Orsaken till att jag började storglo på henne var hennes ögon: jag trodde först hon var en zombie. Sen såg jag att hon satt och tittade ner i sin telefon och att det var hennes brutalt böjda ögonfransar som fick det att se ut som om hennes ögonlock var själva ögonen. Hon hade ett perfekt ansikte men det såg opererat ut och hon plutade hela tiden med glossläpparna. Hon hade såna där konstjorda, långa naglar med glitter och olika färger och jag tyckte det var så hemskt med all denna ansträngning, all denna vridning och anpassning, och jag ville ärligen bara gråta.

tisdag 13 november 2012

Chisus förhäxande video

Såg i husorganet att någon tv-kanal sänder ett program om den finländska artisten Chisu. Det kanske man borde titta på men det är bokbuss- och bastukväll, alltså helig kväll, och för övrigt verkar det inte bättre än att jag känner till ett enda alster av Chisu, en video. Den är jag å andra sidan fullständigt förhäxad av.

Min lilla svaghet för videon Kohtalon oma är säkert en öppning till min själ, även om jag inte förstår det själv. Lite sådär som när man skrivit något och man får höra att "det är ganska avslöjande". Man har ingen aning om vad man avslöjat, men tydligen något viktigt.

Så varsågoda, här bjussas det:



måndag 5 november 2012

Upp till kamp mot :)

I jons hade jag förmånen att delta i en riktig salong och där lyssna till en gymnasielärare som undervisar i modersmål, filosofi och livsåskådning. Bland andra deprimerande fakta berättade läraren att gymnasielever idag inte förstår ironi i text. Spontant skulle jag tänka att "dagens ungdom" borde vara experter på undertext och ironi, men tydligen inte. Min egenhändigt ihopsnickrade teori är att boven i dramat stavas :).

När smileyn började bli allt mer allmän i vardagstext var det någon som skrev att endast den som inte kan skriva på riktigt använder smileys. Det är nog att ta i - jag vet flera skrivande människor som använder smileys - men det ligger kanske ändå någonting i det. En vaghet, en osäkerhet. Är man alltså inte säker på att man uttryckt det man ville? Är man rädd för att låta för hård, för definitiv?

Själv tycker jag det är svårt att tolka smileys. Menades det inte allvar med det fina som skrevs? Var det hårda som sades bara ett skämt eller en överdrift? Ska vi eller ska vi inte träffas klockan 14 under Stockmanns klocka? Och är det nånting mystiskt med just Stockmanns klocka som mötesplats?
"Det var trevligt att träffas ;)" - en flirt?

Är det inte nånting som går förlorat här? Jag tycker det ligger något oersättligt i de olika nivåerna  för kommunikation, i de olika jargongerna. Jag har två väldigt goda vänner som båda heter Karin, och en gång skickade jag iväg ett sms menat till den ena Karin till den andra Karin. Hon reagerade omedelbart, inte för att innehållet var konstigt utan för att tonen var fel. Det var min jargong med den andra Karin hon fick, och den var henne främmande. För Karin och Karin var det här kanske inte så roligt, men jag kände mig sedd och alltså nöjd. Jag tycker också det är fint att få sin humor omfattad, och att se hur andra litar på att jag ska begripa att de skämtar. Vi har ju förstått varann då liksom - i alla fall på något plan.

torsdag 1 november 2012

Att portionera sin uppmärksamhet

Med mitt huvud var det så för ett tag sedan att det kokade i det.
Jag slutade gå in på Facebook och Twitter och nu sjuder det bara lite försiktigt här i huvudet. Det gick på ett par dagar. Det är så skönt.

Ibland umgås jag med paranoida tankar som går ut på att Facebook etc är ett medvetet sätt att göra folket upptaget med oviktigt, att göda folkets narcissism och bekräftelsebehov och förhindra det från att vara besvärliga i praktiken.
Sen är jag inte tillräckligt utvecklad i min paranoia för att lista ut vem som ligger bakom den stora planen. Men jag blir mer och mer övertygad om att man måste fostra sitt sinne, för det vill ju bara ut och ha roligt hela tiden, ingenting skulle bli till nånting om sinnet fick som det ville. Sinnet vill att alla ska tycka om det, sinnet vill förlusta sig och ha ständiga kicks. Som sinnets ägare måste man ge det struktur, gränser, regler. Sinnet behöver ha någon som leder det. Sinnet vill inte vara i Word, det vill vara i www-köken och röka tobak under köksfläktar. Sinnet gör en utmattad om man inte är dess master.

Med vänlig hälsning,
omodärn (som dock finns kvar bland bloggarne och Instagram)

måndag 29 oktober 2012

Här ligger man och tänker på Sandy

God afton och hälsningar från ett nästintill redan sovande medvetande,
alltså,
Hej och hälsningar från mitt undermedvetna, från detet och dess vänner

Här ligger man och lyssnar lite lojt på det halvstormiga vädret utanför, hur det river i linden, och man har följt med rapportering kring hur frankenstormen närmar sig amerikanska östkusten och människorna där och presidentkandidaterna. (Jag tänker på gamla människor, handikappade människor utan anhöriga som kan hjälpa dem, sitter de nu hemma för att de inte kunnat ta sig ut? De gör de väl? Vad gör alla föderskor när de måste evakuera sig, hur funkar sånt där? Och folk i respiratorer och och och, å hu.)

När jag vaknar i morgon bitti ska orkanen Sandy enligt uppgift ha nått kusten. Då är det natt i New York.

Igen är det är sånt där läge där berättelsen ännu inte är berättad. Det blåser här i Helsingfors, det går att göra sig en tanke om hur det kan vara när en Sandy slår till, man minns sin lilla Dagmar från förra året. Igen ett läge där berättelsen väntar på att bli berättad. Kusligt. Nu är det bara att sova och i morgon höra den politiska sagan, den ekonomiska, den mänskliga, den dystopiska, den oskrivna sagan om när Sandy kom till Amerika.

fredag 26 oktober 2012

Politiska tider, powertider

Innan jag måste lämna tillbaka mitt lånade ex av Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar vill jag dela med mig av ännu ett citat jag blir sådär fukt- och skarpögd av på en gång:

Att leva i konkurrens föder rädsla. Det föder en känsla av att vara jagad, av ett hela tiden närvarande men ändå diffust hot. En rädd människa är en liten människa. Hennes andetag är snabba och grunda. Hon kan inte vila, hon måste springa. Hon kan inte gå med högburet huvud, hon måste passa sig och sitt. En rädd människa är inte människan i sitt blomstrande tillstånd. Det är människan i sitt bävande tillstånd.

Björk synliggör samtiden och strukturerna som skapas i den. Hon talar om det som jag - och nog många med mig - saknat uttryck för: Att det finns ett motstånd att utföra, att det är närmare än man skulle tro; det ligger både utanför en själv och i en själv.
Det är inte alls newageigt. Det handlar bara om att tänka efter jäkligt noga vad det är man vill.
Politiska tider.

(Förresten också powertider, hu:)


 
"Negativ feedback gör mig stark" 
 
 

torsdag 25 oktober 2012

Också barn måste få köpa vänskap?

Helsingin Sanomat publicerade i söndags en artikel om "byteskulturen" bland dagis- och skolbarn. Den artikeln, den är det bisarraste jag läst på ett bra tag.

Journalisten låter Minna Ruckenstein, specialforskare på Konsumentforskningscentralen, förklara varför och hur barn byter leksaker med varandra. Att det sker, och är en stor sport i barnvärlden, är underförstått i artikeln. Själv satt jag bara och gapade. Det här var nytt. Och då har jag varit barn själv - fast helt klart i en helt annan tid.

"Byteshandel är inbjudan till vänskap", förklarar forskaren Minna Ruckenstein, som för närvarande skriver en bok om barndom och ekonomi. Hon menar att barnen vet att ändamålet är socialt. Hon refererar ett barn som går i tvåan och som förklarat att man byter saker främst innan man blivit vänner på riktigt, "sen behöver man inte byta saker längre".

"Jag tycker om att ge bort saker och göra andra glada", säger en åttaåring som är namngiven med för- och efternamn i HS.  En likaså namngiven sjuåring säger att man inte kan byta hårspännen, för det kan finnas löss på dem. Däremot, förklarar artikeln, är det populärt bland lite äldre barn att byta spel och bilder medelst smartmobiler ("Tähän vaihtoon on mahdotonta osallistua ilman kallista älypuhelinta."/ "Utan en dyr smartmobil är det omöjligt för barnet att delta i byteshandeln." En signal till gammalmodiga föräldrar som tycker att deras nioåringar inte ska ha en egen iphone?)

Ruckenstein förklarar att byteskulturen är "barnens egen kultur", där de lär sig "sociala mönster och marknadsekonomi". Sedan övergår hon till att prata om klyftan mellan barnen och de vuxna, som inte förstår det fina i byteskulturen. Föräldrarna tycker att barnen ska ta hand om och hålla reda på sina leksaker, som de kanske fått i gåva av en släkting. Feltänk, förstår man. "Enligt Ruckenstein kunde vuxna lära sig mycket av barn. För barn är det inte lika viktigt att äga saker som för vuxna."
Hon säger också att de besvikelser bytandet för med sig uppfostrar barnet och att de barn som delar med sig mest frikostigt blir populära.

Det övergripande budskapet i HS-artikeln blir: Förälder, acceptera och förstå detta beteende hos ditt barn. Se till att ditt barn har så goda chanser som möjligt i byteskulturen, annars kommer ditt barn att bli en ensam förlorare utan möjlighet att orientera sig i vuxenlivet. Föräldern ska ängsla sig i världens mest lättväckta ängslan: "Hjälp, mitt barn får inte bli utanför, annorlunda, fel, utstött!"
En farlig ängslan. En ängslan som går att köpa sig ur - för en stund. Råkar man vara en förälder som har pengar är det ju mycket lättare att köpa sig ur ångesten än att till exempel försöka uppfostra sina barn och stärka deras självkänsla i en allt hårdare värld där allt fler tar till snabba, enkla lösningar.

Den övergripande åsikten hos denna förälder blir dock: Nej. Motkraft. Det finns faktiskt något som som motkraft, har vi glömt det när landets största dagstidning publicerar sånt här material helt kritiklöst?
Jag accepterar inte heller marknadsapparatens försök att använda "barnets äkthet" som argument i marknadsgörandet av den mänskliga naturen. Kampen finns hela tiden, också i våra barn, som är människor, och en förälders uppdrag kan väl till exempel vara att försöka hjälpa barnet i den kampen.

Nina Björk i Lyckliga i alla sina dagar Om pengars och människors värde:

"... [M]akten kommer att byta utseende. Den är inte därute. Den är i dig. Men ändå i strid med det mänskliga i dig."

Eller - i samklang med det mänskliga i oss och våra barn?



**
Not: Läs också vad Lindman skriver!


tisdag 23 oktober 2012

Nej tack jag vill inte ha ett pärlhalsband med hjärtan förlåt

Ååh, var nyss tvungen att slänga luren i örat på en stackars telefonförsäljare och har nu gruvligt dåligt samvete.

Tänker på hans hemska jobb ... Att han tvingas utstå en massa loonies ... Att de flesta bara säger nej (eller hur är det? kanske folk säger jatack?) ... Så tänker jag på hans hungriga barn med hål på jeansen ... På hans ledsna fru som är arg på sin man som inte tjänar tillräckligt mycket pengar .... På det bruna kontor han sitter i ... På hur ledsen han kanske blev över en sån bitch som mig.

Sen tänker jag på att han faktiskt LJÖG bortom retoriken. Sen tänker jag på att han tog en massa av min tid. Sen tänker jag på det obehagliga i strategin att inleda samtalet med ett namn som man inte hör och en firmanamn omöjligt att uppfatta, det gör de garanterat bara för att man ska tro att det är nån som ska bjuda in en till ens magnetröntgen till exempel. Sen tänker jag på att han ville pracka på mig ETT PÄRLHALSBAND MED HJÄRTAN I (ok, det är Sanomas fel, knappast var det hans egen idé).

Så nu sitter jag här med misslyckad känsla och ämnar trösta mig med Nina Björk på metron.

måndag 22 oktober 2012

När våra fundament fungerar

Med ganska svalt öga började jag läsa Nina Björks omdiskuterade essäbok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengar och lycka. 
Men sen läste jag det här, som får det här svala ögat att blinka lite extra:


Egentligen vet vi ju. Vi vet när någonting är värdefullt. Vi vet att det är människor vi vill ha, människor vi vill vara nära, älska, lära oss mera om och av. Jag tror att vi vet när vi blivit rörda. I vårt innersta. Tagna. När våra fundament fungerar. Det är bara det att läget i dag är så avskyvärt att en hel kultur arbetar på att vi ska glömma det. (s. 59)

Av det där blir jag både glad (för att Björk ser det och uttrycker det så väl) och sorgsen (för att hon har rätt). Det får mig också att tänka på vad som får mina fundament att fungera, och vad som inte gör det - vad som får mina fundament att vackla och mögla, min nerv att spännas och min lust att slockna.
Återkommer till det.

Meddelande, argh

Datorn/ Blogger/ internet/ Gud/ min adb-kompetens tillåter mig inte att svara på kommentarer just nu. Jag tycker det är dålig sed att skribbla nya inlägg utan att ha svarat på kommentarer på föregående, så vill därför förklara mig i detta.
Kommer att åtgärda saken så fort datorn/ en annan dator/ Blogger/ internet/ Gud/ min adb-kompetens skärper sig.
Tack.

onsdag 17 oktober 2012

Oförmågan

Det här sinnet verkar vara oförmöget att prestera sammanhållen text om något enskilt ämne. På ett oroväckande sätt sammanfaller denna ruskiga tendens med att jag börjat följa Twitterflödet, men jag inser också att det är hopplöst omodernt (ursäkta omodernt ord) att skylla sina hjärnbrister på sociala medier. Så det gör jag inte. Låt mig bjuda på lite osammanhängande tanketics istället:

Hur kan kommunalvalet vara "på slutrakan", jag har knappt märkt av det - varför.
Vilken enskild individ upplever att den har störst ansvar för jorden som helhet?
Finns det en sån person? (Om det finns är det skrämmande, om det inte finns är det minst lika skrämmande.)
Vad händer med fiktionen?
Vad ska jag laga till middag?
Syrien Syrien Syrien. Den sexåriga pojken den sexåriga pojken.
Det olämpliga i att ständigt bjussa sig själv på ett känna en massa saker på ett oförsvarbart men ändå nödvändigt (?) i-landssätt.
Höger-vänster. Vad som krävs av politiker.

Resten av det jag går omkring och tänker på är så oerhört hemligt att det bara kan viskas mellan fyra ögon alternativt skrivas ner i handskrivna brev, läggas i kuvert som förseglas och sänds iväg, som läses och sedan kanske glöms bort helt och hållet.

Kanske vore en idé förresten, att istället för blogg ha en handskriven brevtjänst. Fulrummet - endast i brevform.



torsdag 11 oktober 2012

Backlash Blues

Drog mig plötsligt till minnes att det ju går att lyssna på musik. Det är en sak jag ofta glömmer bort eller förtränger, men idag lät jag telefonens slumpspelare välja några låtar åt mig.
Slumpspelaren gjorde ett ideologiskt val på internationella flickdagen: Backlash Blues med Nina Simone.

Nu skulle jag vilja skriva några rader om min musikupplevelse men det kommer bara att verka depraverat, låter bli, ni skulle tänka: vilken bokstavsfackidiot, och ni skulle ha rätt.


onsdag 10 oktober 2012

Dagens citat: Franck

Dagens citat hittade jag på bloggen Kill your darlings, där Mia Franck kommenterar så här:

Folk som blir upprörda har också känslor

Detta kloka tar jag med mig ut i dagen som började med insändarsidan i Hbl där en person med boxarnamn tillrättavisar alla som tror de kan åstadkomma någonting med införandet av ordet "hen".

Mias citat hjälper att tackla allt möjligt, det hjälper en till och med att tackla sig själv, eftersom man kanske har en osexig tendens att bli just upprörd ibland.

Folk som blir upprörda har också känslor, helt enkelt. Så är det. Bra insikt.

tisdag 9 oktober 2012

"Pointing at cool things": Stenberg

Varning: Detta är ett inlägg i genren "Pointing At Cool Things" som den beskrivs i Caitlin Morans nya bok Moranthology.

Lyckades med konststycket att spela in programmet Alla vilda om Birgitta Stenberg natten till söndag. (På något vis känns tv-tittande nästan mer komplicerat än nånsin, nu kan jag t ex inte heller låna ut en vhs med programmet till folk som vill se det? Och alla bra program kommer på konstiga tider, men får vara på alerten helt enkelt och noga följa med twitterflöden för att över huvud taget lyckas se något vettigt bland alla goja som sänds prime time, well, och vill jag dela av mig av upplevelsen, som naturligtvis av typ upphovsrättsliga skäl inte kan ses på nätet, får jag lov att ta hem den intresserade till min soffa, vilket ju kan vara trevligt men på andra sätt svårarrangerat i förhållande till det enkla i att bara låna ut en vhs.)

Lyckades dessutom med konststycket att parkera mig i soffan igår kväll. Lyckades se programmet, inte bara titta vid sidan av någon tvättaktion, utan lyckades halvligga i soffan och tugga på en bit ost och dricka vatten och se programmet om den verkligen mycket coola och varma personen Birgitta Stenberg.

Det var egentligen ingenting spektakulärt över programmet, det anmärkningsvärda var snarast själva den livshållning som Birgitta Stenberg och programmet gav uttryck för. En avslappnad men alert attityd till det mesta, ett liv som har levts grundligt och väl, beslut som har tagits, saker som ej ångras, sådant som fattats, en förmåga att försonas och överleva. Birgitta Stenberg rör sig ledigt i Europa och pratar alla sina älskares och älskarinnors språk: engelska, franska, italienska. Lika ledigt går hon in på en gayglubb i Rom och tar ett glas rödvin trots att folk utanför avråder henne.

Och passionen är kvar. Birgitta Stenberg och de vänner hon hälsar på i programmet är snart 80 år, men mer passionerade än de flesta 30-åringar jag träffat.

Har någon läst Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker? Det vill jag göra, jag vill vara mera med den här kvinnan. Vilken tur då att hon är författare - deras sinnen kan man ju umgås med när man vill.






torsdag 4 oktober 2012

Denna salong är alls ej övergiven

Salongen befolkas av småsniglar som förvandlas till jättestora snails som inte ens går att koka, den befolkas av Lola uppochner, av Jesper Juul, Jögge-dear, Jessika Gedins hår, syriska barn och fejktwittrare, den befolkas av stresspöken och magnetiska fält, stjärnor i yttersynfältet och smärta bakom vänster öga.
Här finns Nina Hemmingsson, Liv Strömquist, Nanna Johansson, Sara Granér.
Caitlin Moran är här.
Petitgastarna är här, och de ingmarbergmanska dämonerna.
Två småpojkar som slåss på en skolgård - de är här.

Själv är jag annorstädes men återvänder snart.
Ber om ursäkt för frånvaro speciellt av följande skarpa salongsvänner: Karin och Jolin.

Ses strax!

onsdag 26 september 2012

Syriens barn 05.59

Vaknade en minut i sex av en mardröm om barn i Syrien. Om torterade barn, om kidnappade barn. Betonggolv. Naglar.

Det minsta man kan vänta sig är väl mardrömmar. Man sitter på sin bekväma röv och läser Rädda Barnens larmrapporter om syriska barns vittnesmål. Tanken på den sexåriga pojken lämnar mig inte. Jag kan inte se andra sexåringar utan att tänka på honom. Det är ett reellt problem i mitt liv och det är mitt plikt som privilegierad att hantera det.

Jag har ändå inte mandat att blunda, det kan inte vara en lösningsmodell. Jag vill tro att det är bättre att veta än att inte veta. Medvetenheten om det fasansfulla om sker i den här världen, alltså i vår värld (inte i nån annan värld utan HÄR - och det händer BARN, HÄR, NU) måste ha en konsekvens. Att tvinga sig att veta, att inte blunda mer än nödvändigt, påverkar världssyn, moral, tänkande, politisk ståndpunkt. Det påverkar hur jag behandlar barn i min egen närhet. Det påverkar min blick. Betraktandet av det fasansfulla kan inte vara förgäves.

På vägen till jobbet går jag igenom twitterflödet. En syrisk pappa, Token Geezer, skriver: "You people who don't 'give a fuck' should see my 2 year old when I´m trying to tell her what to do."

Jag scrollar vidare: folk klagar över att behöva åka till bokmässan i Göteborg.

måndag 24 september 2012

En text som ej dör koketteridöden

Alla tankar är antingen ointressanta eller hemliga.
Tystnad, ditt namn är DER FEINSALOON.

Men en sak i alla fall:

Karolina Ramqvists roman Alltings början är redan nu en klassiker i salongsbiblioteket. Som jag njöt av att läsa den. Jag njöt av Ramqvists okonstlade språk som är som vatten ungefär, jag njöt av nittitalsskildringen. Och jag håller fortfarande på med följande analys: Hur gör Ramqvist, rent konkret, för att hennes text inte ska dö koketteridöden? Hon skriver ju om hur alla vill vara med "Saga", hur alla vill ha henne, ligga med henne och umgås med henne och bjuda henne på fest, hur alla tycker hon är vacker, hur alla tycker hon är cool och intelligent, hur hon bor i Frankrike --- Och det blir inte alls odrägligt.

Bonus: På ett kafé i Helsingfors jobbar en ung kvinna som ser ut som Karolina Ramqvist på omslagets ungdomsfotografi. Hon är att gratulera.

måndag 17 september 2012

Hbt för barn. Bergmanrepris. Björk, Nina.

Har just högläst ut en barnbok med en hbt-person mödolöst inskriven i berättelsen. En kvinna älskar en annan kvinna, vill krama den andra kvinnan, är svartsjuk på henne.
Antal frågor på detta från barnen: noll.
Boken heter LasseMaja och simborgarmysteriet.

Bergmans video, som jag referade i förra inlägget, sänds i repris nu vid midnatt (svensk tid 23) på SVT24. Tack Malin för infon och hurra för repriser!

Okej men nu vidtar dammsugning, persiljenerfrysning, smuleliminering, tvätthängning och manusläsning och i mitt huvud finns ej andra vittra tankar än några snåriga som har med DN:s Nina Björk-intervju att göra. Skriver som en ekorre, rör mig som en gast.
C u.



torsdag 13 september 2012

Tv-referat: Bergmans video

Där sitter man i allsköns ro och i soffan och läser läroplanen för förskoleundervisningen i Helsingfors, och så tittar man upp och på tv pågår ett program om Ingmar Bergman. Bergmans video heter det och man tänker vaförvideo?, och de filmar på Fårö (en massa lackat trä i ett tomt hus, två gröna filmfåtöljer i plysch eller sammet) och dit kommer filmregissören Claire Denis. Hon sitter med ett glas vatten bredvid sig och havet bakom sig och pratar om sin kärlek till film. "Det enda jag är rädd för är att aldrig mera få göra film."
Ang Lee sen, som en gång träffade Bergman. Jag får nästan tårar i ögonen av fotot där han kramar den åldriga Bergman. Som ett barn, klamrar sig fast. Det är vackert. Och Lee berättar om hur han filmar karaktärer som tänker snett uppifrån, han filmar deras bakhuvud. (Ni som läst Gone Girl förresten, minns ni huvudet? Huvudet i 3D i klart underskattat.)

Men hej, såklart mest spektakulär: Lars von Trier, värd sitt "von". Bland trädgårdstomtar och plastvulvor förklarar han varför han är arg på Bergman och varför Bergman inte är särskilt bra på bilder, varför han var ett svin. Han har en teori om vilket som var Bergmans största problem ("ständigt kåt") och målar en bild av maestron på Fårö som jag aldrig kommer att kunna göra mig av med.
Ner från tronen med Bergman bara, tycker Trier, samtidigt som resten av hans uttryck, hans face och ögon, höjer Bergmans status ytterligare.

Nåja, läs inte det här om du vill se programmet. Trierintervjun finns här, och nånstans i närheten läggs också programmen i serien upp.

onsdag 12 september 2012

Tysk scen med genustwist

Utanför Deutsche Schule hade en skolklass ställt upp sig med finkläder och rosor och kammade hår. Flickorna stod klara och leende, en flicka riggade kameran ovanpå en papperskorg och rusade sedan tillbaka i ledet.
Just då, precis när fotot skulle tas och inte en sekund tidigare, störtade ett gäng pojkar in i den finklädda gruppen, kraschade ordningen, visade V-tecknet och grimaserade.

På busshållplatsen intill satt en man med ett stort hackkors på jackärmen.

Fick igen känslan av att ha ramlat över en performans.

"Budskapet känns inte trovärdigt i sin övertydlighet."


fredag 7 september 2012

Finländsk urscen i modern tid: Like father, like son


En kanske trettonårig pojke står och kissar in i en prydligt klippt häck.
När han kissat klart vänder han sig mot sin kompis och hojtar:
"Ku noi saatanan ählämit vie meijän verorahat!"
("Satans [ociviliserat öknamn för invandrare] som tar våra skattepengar!")

Det är nästan som en performans med övertydligt budskap.
Halventusiastiska recensioner.
Publiken tänker på annat.


tisdag 4 september 2012

De svagaste ska skyddas med de hårdaste medlen

Ni som prenumererar på salongens feed har kanske lagt märke till att inlägget "Tack elaka" inte finns.
Jag skrev det för att den elaka bloggaren hade kommenterat så bra på förra inlägget, sen tänkte jag om, sen tog jag bort det.

Den elaka - och jag vill fortfarande säga tack, elaka! för du fick mig att tänka mer och jag ser din goda poäng - kommenterar alltså:

det är hemskt fint att du skriver om ett såhär viktigt ämne, jag blir bara ledsen över att du passerar den mycket viktiga slutsatsen - att barnvården behöver mer pengar så att de dels får omhänderta så många barn som finns (omhändertagande kostar mycket pengar) och får anställa så många mänskor som behövs (om mängden fall har ökat med tio procent i helsingfors på ett år så gissar jag att personalen som bäst har förblivit på samma mängd, jag skulle gissa att den kontinuerligt minskar eftersom det är tidens melodi) - som om det inte är en giltig förklaring.


jag känner flera som jobbar inom barnskyddet, det är högt utbildade men rätt så lågavlönade kvinnor, man kan förstås skriva "tjänstemän" men det klingar lite annorlunda, som utför ett mycket tungt jobb med ljugande, hotfulla föräldrar, och det enorma ansvaret att om du gör en feluppskattning kan du antingen utsätta ett barn för livsfara eller krossa en familj som försökte sitt bästa.

jag tycker vi borde fråga oss varför situationen förvärras i familjerna (fattigdomen ökar, misären börjar gå i arv) och varför vi andra hela tiden är mindre redo att uppehålla det mest civiliserade systemet i världen - dvs. den nordiska välfärdsmodellen - för att istället ha råd att konsumera precis som i den övriga västvärlden om skatten bara inte höjs. när barnskyddet behöver pengar. när barn som föds av utslagna föräldrar själv växer upp till blandmissbrukare som misshandlar sina egna barn.
Efter att jag läst kommentaren började jag småskämmas lite över att ha struntat i det där med resurserna, för det är klart att jag tycker barnskyddet och den sociala sektorn i stort ska få tillräckligt mycket pengar. Ändå tyckte jag då, och jag tycker nu, att det är uppenbart att det inte var resursbrist som ledde till den åttaåriga Eerikas död. Det här bekräftas också i dagens Hbl: "Socialdirektören i Helsingfors Paavo Voutilainen har i offentligheten sagt att verket inte kan skylla händelsen på bristande resurser. Tvärtom har han sagt att verket har tillgång till Finlands bästa resurser så orsaken till att flickan föll mellan stolarna måste sökas någon annanstans."

Hur jag än ser på saken verkar det fullständigt obegripligt att i ett så skriande misshandelsfall som Eerikas välja att tvinga tillbaka flickan till sin pappa och pappans partner. När Eerika själv uttryckligen inte velat det, när hon har gråtit och burit spår av misshandel.
Jag betalar gärna skatt i ett samhälle som kanaliserar sina medel till socialt arbete. Jag inser att många socialarbetare och deras chefer gör ett gott jobb, jag fattar att de också räddar en massa barn från liknande öden som Eerikas.
Men jag vill att detta arbete övervakas.
Och det är väl det som äntligen börjar hända nu, efter otaliga nödrop och larmrapporter från anhöriga och andra som inte kommit någon vart med Barnskyddet.

I Eerikas liv kan inte ha funnits många ljusglimtar. Man kan välja att se det och sjunka ner i en hopplöshet så bottenlös att det blir svårt att nånsin ta sig upp.
Men om någonting ändå kan bli bättre av det här fasansfulla, så kunde det vara den kraft som nu finns i behandlingen. Det tryck sektorn nu är utsatt för.
De svagaste måste skyddas med de hårdaste medlen. Inga ursäkter.

fredag 31 augusti 2012

Det måste gå att stoppa

Sänkt i sorg över ännu en nyhet om ett barn som misshandlats och mördats i landet Finland. Läser i tidningen att cirka tjugo (uppgifterna varierar) barnskyddsanmälningar har gjorts om flickans omständigheter. ETT TJUGOTAL ANMÄLNINGAR. Sedan tog tiden slut, barnet dog av misshandeln.
Anhöriga till en helt annan problemfamilj vittnar om hur svårt det är att samarbeta med Barnskyddet.
Tystnadsplikten.
Oh.
Man måste förstå att -
"RESURSERNA".

Det går inte att förstå och det skall inte heller förstås. Att hänvisa till bristande resurser duger inte, det handlar om enskilda tjänstemäns (eller tjänstemannateams) enskilda avväganden. Det handlar om arbetsplatser, hierarkier, rutiner, värderingar. Arbetsmetoder. Prioriteringar.

I välfärdsstaten, tjänstemannarepubliken Finland är barn otrygga. Barn lämnas allena i det här landet, som har grava och grundläggande problem när det gäller synen på barn som människor. Kakarakulturen. Alkoholen. Det tillåtna i att tycka mycket, mycket synd om sig själv. Det är som om en stor del av de vuxna höll på att mista förståndet. (Glöm det där om sisun, det är en myt/ett minne från ett annat århundrade.)

Hjärtat går sönder, igen. Det här barnets ensamhet bland en massa människor som såg, men som av olika, extremt sekundära anledningar inte gjorde någonting. Eller inte gjorde tillräckligt, inte fort nog, inte tillräckligt kraftigt. Ingen som sa: Vi räddar den här flickan NU. Inte imorgon, utan NU.

Det är som om alla trodde att det fanns nån gud som nog ser till att allt blir bra till slut.
Det finns det inte.
Vi väntar redan på nästa fall. Det pågår där ute, det måste kunna stoppas. Av tjänstemän.

torsdag 30 augusti 2012

This happens every day

"Mä en ymmärrä mitä sä sanot", Jag fattar inte vad du säger, sa mannen till kvinnan på morgonmetron.
Kvinnan stod och pratade - på engelska - med två andra kvinnor.
"This happens every day", sa kvinnan lågt till sina väninnor.
"That´s awful, I´m so sorry", sa jag blekt i periferin och förberedde mig på att fräsa något beskt till mannen, som alltså hade en annan hudfärg än kvinnan.
Mannen stod och glodde demonstrativt på kvinnan tills han steg av. Han såg ut att uppleva en stark åsikt inuti sig själv.

"Det här landet alltså", sa kvinnan till mig när han gått ut, "det är så märkligt, ingen utveckling." Hon berättade - på flytande finska - att hon är av somalisk härkomst och jobbar som forskare. Hon har nyss återvänt efter sex år i Ghana, där hon jobbat för Unicef.
"Jag trodde att det skulle ha skett nån utveckling här på sex år - SEX ÅR - men det är precis som förr. Folk spottar på fasen på mig. När jag är klar med min forskning flyttar jag härifrån."

Det var inget kuvat över henne, hon verkade bara ha fått nog av att vistas i ett ociviliserat land. Jag sa att jag förstod henne. Vi önskade varann en bra dag.

onsdag 29 augusti 2012

Skosnörena ska i alla fall hålla

Hur sammanfattar man de senaste dagarna?
Måste man ens göra det?
Nej.

Jag kunde berätta om twingranarna, lönnjäveln, lilla armen och ambulansen, om stora sjukhuset och en lång dags färd mot narkos, men låter bli. Den berättelsen är inte min, den berättas av en annan.

Jag berättar istället om hur jag idag gick in hos en skomakare på fashionabla Fredriksgatan. (Skonsnöret på vänster sko gick av igår.)
På en stol i affärslokalen satt en kvinna och talade i sin mobiltelefon. Hon försökte fixa vård åt sin åldriga mamma som ligger hemma, orörlig efter ett benbrott.
Skomakaren, en äldre herre på kryckor, sålde mig perfekta svarta snören som ska hålla "för evigt". De kostade tre euro, jag betalade kontant.

fredag 24 augusti 2012

Vi gör som Nanna säger

Såg en taxvalp i morse och började nästan gråta. Det är så man vet att det är fredag.
I eftermiddag ämnar jag packa in två barn och ett nyhetsankare i bilen och åka till Florida. Där finns inga taxvalpar, däremot spiders, hjortar, döende getingar, tappra fjärilar, nattfjärilar, älgar, mårdhundar, morkullor, trastar, sorkar och möss. En häger finns där också, hägern Greger. Och några blandrasiga bossiga hundar hos grannen, men inga taxvalpar som får en att bli helt underlig.

Vill fredagstipsa om Nanna Johanssons färska krönika Inget är Viktigt Nog. Nanna Johansson gjorde ett blogginlägg om sexistiska T-shirts och fick det vanliga gnället om varför hon bryr sig om bagateller när det finns större jämställdhetsproblem. Johansson svarar och föreslår:
att vi släpper lös de här kritiska krafterna lite överallt i samhället. Jag välkomnar de här personerna, och alla andra, att konfrontera random människor på gatan – hela tiden – och avkräva dem svar på varför de inte Gör Mer. Det vore omväxlande att se någon gå fram till, säg, en finklädd äldre man i bankomatkön och säga:”Jaha, här står du och gör ett helt vanligt kontantuttag! På vilket sätt förbättrar det situationen för könsstympade kvinnor på Afrikas horn, hade du tänkt dig?”
Alltså, jag tycker det är så bra. Så gör vi.

onsdag 22 augusti 2012

Tacomysteriet fortsätter!


Ännu apropå tacoshirten -

Helen tipsade om den här antika bilden som hon hittat på sweet www:



Fortfarande förvirrande med tacon men på något sätt ändå lite lättare att greppa budskapet när det bärs upp av en glad kvinnokropp?

Personen i Alepan som bar liknande tröja var en äldre rödbrusig, rufsig herre som köpte bärs och såg lite arg ut. Och då blev kontexten på något sätt en annan. Men det hade den kanske inte fått bli, egentligen?

Till anteckningarna: Essä och teori


Kära anteckningsbok,

When I´m writing a novel, it is very much like dredging up a memory, trying hard to find the "real" story that is buried somewhere in my being, and when I find it, it feels true. But I have also written passages that are wrong, that feel like lies, and then I must get rid of them and start again. I am measuring the truth of my fictional story against some inner emotional reality that is vonnected to my memories. That is why I rebel against the idea of novelists as "professional liars".

- Siri Hustvedt i essän The Real Story (Living, Thinking, Looking, 2012)




En dag som den här känns essäistiken som en extra god genre: Dess svala avstånd men intellektuella hetta, dess medvetenhet om känslan, dess omsorg om världen och tänkandet i den.

***
Och just nu, när jag skriver det här, får jag ett chattmeddelande från en vän:
har ett svar på din bloggfråga:
the novel is the expression of a galilean perception of language, on that denies the absolutism of a single and unitary language - that is, that refuses to acknowledge its own language as the sole verbal and semantic center of the ideological universe.


enkelt och inte alls irriterande, va?   bahtin, "discourse in the novel", 1934: 5

citerad annorstädes, kontext oklar.

Uh, i det teoretiska är det genast lite svalare alltså.

Vill sitta i en soffa i Brooklyn och låta någon essäist föreläsa för mig i flera timmar. Tack på förhand.

tisdag 21 augusti 2012

Vad är en roman?

Alltså, de här mekanismerna, vad ska man med dem till: 

Ett.
Att när man är trött, mycket trött, drabbas av en tvångstanke som tvingar en att skura toalett istället för att vila sig en stund.

Två.
Att komma på sig själv med att tänka: "Vad är en roman? Det skulle vara trevligt att nångång läsa en sån."
Hos mig brukar tankelapsusen vara i ungefär två sekunder, och det är ganska långt tid för att vara ett totalt felslut.
Det känns alltid mycket konstigt efteråt.

Säg att du är likadan?

lördag 18 augusti 2012

Kaktusblommor, kadaver

Mobilbloggar från Florida, det kan inte bli många ord. Helt fel rytm i fingrarna, kleta på en skärm äger inte samma egenskaper som slå på tangenter.

Såg magnifika kaktusblommor hos svärmor igår kväll. Plockade av hennes gula hallon. I hallonsnåret låg två döda mullvadar. Jag har aldrig sett nån mullvad förr, varken död eller levande.
Slut på morserytmen från mobilbloggerskan.
Tag dessa bilder istället:

tisdag 14 augusti 2012

Fler shirts

Tyvärr sitter jag inte inne med några egna idéer eller åsikter (utom en sträng tanke om en välskriven men spökig personintervju i söndagens Hbl) så jag fortsätter glatt att länka.

Minns nån tacon från förra veckan? Nanna Johansson studerar liknande ekiperingsexcesser på sin återuppståndna, trevliga blögg. Kolla ba! Till exempel:




Länkar trots förhinder

Röda bär lägger sig i drivor framför mina händer och vill bli rensade.
Blixtar slår ur väggkontakter.
När jag ligger i sängen och ska midnattsblogga lite före inslocknandet, då lägger datorn av.
Ockulta meddelanden?
(Datorn lät mig dock leta fram videon till Shakiras nya video Did it again, alltså, man borde ha en blogg bara om Shakira för hon är helt fantastisk och diskutabel.)

Men nu passar jag på att göra det som jag skulle göra redan igår kväll, nämligen länka till inlägget "Jag har minsann aldrig haft några problem med karlar" hos Gröna Lotta. (Teaser: Det är något ryskt över den där tankegången; att man som kvinna ska visa sig så stark, snygg och handlingskraftig, att männen automatiskt bara står och dreglar och är maktlösa.)

Länkar också ivrigt till Moralisten, som rasar över tv-serien Sherlock.

torsdag 9 augusti 2012

T-shirt med taco?


Man borde ju ha varit framme med mobilkameran, för idag i en av mataffärerna i Rödbergen bar snubben framför mig en svart t-shirt med texten "If God didn't mean the pussy to be eaten, why did he make it look like a taco?"

Många frågor väcktes.


onsdag 8 augusti 2012

Vara läsbar

Ingår i ett festsällskap som ska dra vidare från den villa vi suttit i och druckit cocktails. Det lyxiga köket är fullt av vitvaror med signallampor som lyser. Också i övrigt är illumineringen av rummet avancerad.
Jag är i färd med att släcka alla lamporna. Resten av festställskapet står påpälsade i tamburen och väntar på mig. Det finns lampor som inte går att släcka, en signallampa högst uppe vid taket. Jag släcker, lampan tänds. Jag släcker, lampan tänds.
Jag måste släcka alla lamporna.
Sällskapet väntar.
Jag tror de går sen.

Vad kom först: symbolerna eller drömmarna? Är det sunt att vara så här fullständigt freudianskt läsbar?

tisdag 7 augusti 2012

Snäll farbror

Här sitter man, försvagad efter bastubad, och sneglar med ett öga på Women´s 100 m hurdles. Herregud vilka starka och snabba människor det finns i världen. Och viga! Tittade på lite gullig damgymnastik med mina små söner i eftermiddags och blev helt stollimponerad - mera imponerad än nånsin förr - av hur viga de var, hur smidiga, starka, smala, unga (de är ju nästan barn fattar man nu - minns att det är 4 år mellan O-spelen, man hinner åldras mycket mellan varven).

Men jag skulle ju berätta om butiksupplevelsen. Stod i kön med andra finnar igår. En man hade mathandlat, en flicka på kanske sex år i cykelhjälm skulle köpa en glass. Geschwindt drog snubben i kassan EAN-koden på flickans glass så den hamnade på kundmannens nota.
Den sexåriga flickan viftade med sin femma. Kassasnubben stönade till, bad om ursäkt och skulle just till att börja korrigera misstaget när mannen som handlat mat sa:
"Ge flickan glassen bara."
Och till flickan:
"Du behöver inte betala, behåll pengen."
Flickan fick ur sig ett glatt överraskat "KIITOS!" och försvann kvickt som ögat ut genom dörren med glassen.

Och kön började sprudla. Vi stod alla och smålog, "snäll farbror!".
En så enkel sak, ändå så fin.


Nu favoritstunden, läsmomentet i sängen, läser det här mästerverket: 


måndag 6 augusti 2012

Novellögonblicken

Surrealistiskt att semestern är slut. Juli var som en dröm, hände den alls? Jag menar inte att allt var perfekt och underbart och molnfritt, jag menar inte "som en dröm" på så vis, den gick bara så snabbt den månaden, det hände så mycket och samtidigt minns jag knappt vad som hände. En konkret sak som hände var ändå: ett rött kök i Florida.

Det har varit novellögonblickens sommar. Juli månad förflöt som en räcka korta berättelser, stämningstexter - jag har inte skrivit ner en enda. Kan knappt skriva längre, har inte hållit på och formulerat mig alls, men Lynchlandet är där ändå, tallarna och jordmånen och vattnet och huvudet. Allt pågår. En story kom på en landsväg mitt i natten, en annan när jag var nere i en tömd brunn och skurade den och det tregradiga grundvattnet sipprade ner i nacken och på skulderbladen och över ryggen och in i shortsen och när vattnet i brunnen, tredgradigt, steg över stövelskaften och tryckte sig ner i gummistövlarna, genom yllesockorna, in kring fötterna.

Men nu är jag tillbaka i salongen. Sitter här med en dry martini.
Hej!


lördag 30 juni 2012

I-landskärringen och sommarsorgen

Körde genom det frodiga nyländska landskapet sent igår kväll för att landa i sanden på Hangöudd (Lynchlandskapet, Florida, Koverharnejden).
Borde ha varit euforisk men kände istället sorg - inte melankoli, det var sorg. Såhär ungefär:
Världen brinner/världen är grön.
I-landskärringen kör i sin bil.
I-landskärringen är trött och gnällig, skördar ändå tack vare fackliga ansträngningar en skaplig semester.
Alltings korthet, somts längd.
Bla och bla. Lyxsorgen. Pinsam surpuppighet.

Så man blir ju rätt gla när man träffar den finländska förritinpoeten Kaarlo Kramsu i översättning av Torsten Pettersson (vars bok med finländska förritinpoeter kommer i höst, "Skapa den sol som inte finns" ska den heta).
Så här avslutade Kramsu sin dikt "Idealen" år 1887:

torsdag 28 juni 2012

Rosemary´s lunch


Idag gick den här:



på lunch med den här:



Vi slafsade i oss falafel med pitabröd och diskuterade bland annat SAMHÄLLSKLIMATET, ALKOHOLEN och varför det inte märks i den allmänna stadsbilden att det är EM i friidrott i Helsingfors just nu. Det enda man ser av tävlingen är en blek reklam för appen Appy. Mystiskt.

onsdag 27 juni 2012

Metrolektyren: Hustvedts nya

Det är så tryckt stämning här i salongen, jag angstar ju hela tiden över samhällsklimatet. 
Så nu lite trevligare saker.


Metrolektyren består just nu av Siri Hustvedts nya essäsamling Living, Thinking, Looking. Det är terapeutisk läsning: resonemangen skrider stadigt men karismatiskt framåt, det är vänligt och lugnt och intelligent, språket som amerikanskt vatten. 
Hustvedt uppehåller sig gärna vid neurologiska fenomen, för hon är en migraineur och har också haft andra intressanta neurologiskt betingade besvär. (Åh, vem skulle inte vilja vara en migraineur!) När jag träffade henne första gången, det var på Nordens institut, erfor jag själv ett häxigt neurologiskt fenomen: ett blixtrande vitt ljusklot ovanför hennes huvud i en kanske en halv sekund. Vet inte vad det betydde, var antagligen bara nervös.


Sen gjorde vi det här:


Siri Hustvedt före intervjushowen, säger något intressant till Friman och Anna Bäck
(Märk hur nonchalant jag skrytpublicerar det här fotot.)


Men också, vidare, en annan sak:
Tjuvlyssnade med ögat i hustvedska boken på två kvinnor, möjligen arbetskamrater. Jag märkte att de sneglade på min bok, sen frågade den ena av den andra om hon läst Edith Piafs självbiografi. "Nä, inte än", sa den andra kvinnan. Den första kvinnan berättade då att hon ska börja läsa den nu på semestern, för en annan väninna hade tyckt att den var så bra att hon läst den två gånger i följd.
Sen tog samtalet en halvt obegriplig och lite oroande vändning: 
"Aj du tänker läsa - är du ordentlig [kunnollinen] nu?"
"Ja, just nu i alla fall."
"Ska du få nån hund eller?"
"Nä, annars bara. Än så länge."


Så vi hamnade i samhällsklimatet i alla fall, på något sätt.

LÄGG AV


Så lät morfar tåget köra över sig själv och sitt tvååriga barnbarn. Man kan bara gissa sig till motivet men nog blir man förbannad. Nu fan räcker det med de här aggressionerna mot små barn. Och förresten räcker det också med alkoholen, för efter fältstudier kan jag högst socialvetenskapligt rapportera att det här folkets problem är den låga självkänslan påhejad av lite drinks. (Jag vet, alla förvånar sig över det banbrytande resultatet.)

Nu säger jag alltså inte att morfadern var full eller ens bakfull, men jag menar att det faktum att Finlands folk är skapligt alkat bidrar till en allmän misär. Som barnen lever i. Och inte hittar ut ur. Som barn är offer för. Men se, det är de vuxna som impregnerar sig med offermentalitet.

Förresten, när jag ändå är inne på spritspåret kan jag väl påpeka att debatten om alkoholreklamen här i landet är absurd. Bort med den bara, vi har inga problem med att folk inte skulle komma på idén att köpa sig en flaska. Impulsen kommer helt naturligt. Kombinationen ökad arbetslöshet och frejdig alkoholreklam i landet Finland är helt igenom dålig. 

söndag 24 juni 2012

Midsommarens metaforiska jur



Antal excesser under midsommarhelgen: 0.


Annars har vi studerat småkryp. (Studerade just en fästing som bitit sig fast i mitt lår men det var inte det jag skulle berätta om, utan:)
Ungarna har fått varsin fin fyll-i-bok om småkryp och växter som jag läser med livligt intresse. Beskrivningarna är rakt på sak, man får veta det viktigaste och mest intressanta och Anja Baklien försöker inte vara lustig bara för att hon skriver för barn. 

Nu har jag inte barnens böcker här i stan så jag kan inte citera men jag kan referera vad jag lärt mig om ett djur som heter spottstrit. Det är den som gör skum, "ormspott", på strån och växter ni vet? Wikipedia skriver civiliserat men tyvärr småförljuget så här: "Nymferna skyddar sig mot fiender, uttorkning och häftiga temperaturväxlingar genom att producera ett skyddande hölje av skum omkring sig."


I ungarnas bok står sanningen:
Skummet är spottstritens bajs som den blåser upp och gömmer sig i.


Användbart!
"Var inte en sån spottstrit, Stina."
"Tyvärr utvecklades bildkonstnären Nina Bindelbaum med åren till en riktig spottstrit vilket särskilt syns i hennes produktion från 1990-talet."
"Diagnos: spottstritsyndromet"