Borde ha varit euforisk men kände istället sorg - inte melankoli, det var sorg. Såhär ungefär:
Världen brinner/världen är grön.
I-landskärringen kör i sin bil.
I-landskärringen är trött och gnällig, skördar ändå tack vare fackliga ansträngningar en skaplig semester.
Alltings korthet, somts längd.
Bla och bla. Lyxsorgen. Pinsam surpuppighet.
Så man blir ju rätt gla när man träffar den finländska förritinpoeten Kaarlo Kramsu i översättning av Torsten Pettersson (vars bok med finländska förritinpoeter kommer i höst, "Skapa den sol som inte finns" ska den heta).
Så här avslutade Kramsu sin dikt "Idealen" år 1887:
Åh, fantastiska fraser av Kramsu. Klibbigt urtidsslem. Hahaha. (Observera att jag inte skrattar ut din vånda eller andemeningen i poemet, dem kan jag förstå mig på.)
SvaraRaderaKramsu verkar överlag ha varit en fantastiskt klarsynt, kärv och bra poet. Tyvärr var det få som förstod sig på honom under hans livstid.
RaderaFin dikt. Trist med lyxsorg. Men håller med Malin, Klibbigt urtidsslem är verkligen uppiggande.
SvaraRaderaHelt rätt med urtidsslem!
Radera"möte vid en grind/ talar om väder och vind", så brukade min tandläkare recitera för mig när jag var tonåring. känns nästan som nåt wes anderson kunde ha med i en film. men det var alltså också skrivet av en poet förritin.
SvaraRaderaDIN TANDLÄKARE? Låter som ett kap!
Raderaå, å , å! Det skall jag tänka på i dag, i min buttra sorg över att återvända till karg verklighet.
SvaraRaderaSka följa ditt exempel: printa ut och ha på synligt ställe!
RaderaPrintar ut den nu.
SvaraRadera