Hertonäs industriområde revisited

I morse gjorde jag igen en avstickare till Hertonäs industriområde. Senast jag var där var jag fotgängare och tänkte på kön & kött. Den här gången hade jag bil och tänkte inte så mycket utom att det såg ut som i USA på något vis, slank smidigt förbi några vägarbeten och in på Starkki, som säljer målarfärg och verktyg och maskiner och annat sakligt.
Solen sken, den stora parkeringsplatsen var nästan full. Världen var igång: det är här det händer. Neonvästar, skickliga chaufförer i skitiga bilar.
Inne i den stora hallen: Överallt män och kvinnor i arbetskläder, pigga människor, folk som vaknar tidigt och åstadkommer saker som går att se med ögat och ta på med handen. Folk som reparerar och bygger. Folk som har sakkännarminen när de tittar på verktyg. Folk som är kompetenta och avslappnade. Utan dem kunde vi andra bo i små jordhålor och säga farväl till VVS-luxus och porslin.


(Ni ser att jag är lite engagerad, gled in i presens nästan obemärkt.)


Själv skulle jag ju bara ha några tjejiga färgkartor, stod där och kollade på den vita färgen Haiku och den blåa färgen Blåvinge.  


Och varför skriver jag det här? För att det var något glatt där i Hertonäs, alla var där för att få någonting gjort, alla var nyktra och på g och såg konstigt glada ut (kanske fredagslättnaden).


Inte som på bussen igår alltså, när ALLA utom barnen och jag satt och drack mellanöl i sina bänkar, till och med hästflickan med råttsvans och ridbyxor. Kanske det var det som var poängen - morgonsol och dådkraft i kontrast till gårdagens sommardekadens. Ett superfåfängt försök att skapa EN giltig bild av det här mystiska landet.