I den sommartomma skolbyggnaden i närheten av barnens dagis pågår militärövning. Varje morgon och varje eftermiddag tittar vi på beväringarna med sina gevär, ungarna är förtjusta, det är inte jag. Ja - jag vet att ett land i den här världen måste ha försvar, det är inte det. Det är associationerna som är snabba och onda.
Så cyklar man alltså genom det som treåringen brukar kalla "sagovärlden" för att det är grönt och lummigt där, och där är skolan och där är beväringarna; de har satt upp taggtråd. En kamouflageklädd man ligger i det höga gräset och tittar på oss, en grupp på sex personer ser ut att träna hur man tar varandra till fånga. Två håller i en, de drar fångens armar uppåt-bakåt. Vapnen spretar. Ungarna pekar och ropar. Vi cyklar förbi.
Samtidigt bryter brutalt inbördeskrig ut i Syrien, enligt FN använder syriska regimen barn som mänskliga sköldar. Fängslar barn. Torterar dem. ANVÄNDER BARN SOM SKÖLDAR OCH TORTERAR BARN och det har pågått under hela våren, 12000 döda syriska barn hittills och ja fan här cyklar man och tillåter sig själv lösryckta, ologiska associationer i "sagovärlden".
På metron sitter jag med fuktiga ögon, å, stackars finlidande i-landskärring.
Vad ska man göra av sig i när det finns ett Samtidigt i Syrien? (Och inte bara där, inte bara där heller.)
På kvällen hittar vi en nattfjäril som sover mot hudfasadens rappning. Den har soldatfärger. Vet inte varför den blev övervägande brun på bilden här nedan, i verkligheten var den militärgrön, svart och brun. Den såg ut som en soldatfjäril, vad det nu skulle betyda.
Knappast skulle det betyda någonting alls.
Att överhuvudtaget hålla på och uttrycka sig om sånt här - jag vet inte. Man går sönder och ens hjärta går sönder.
Det är svårt att säga något om det men du gör det bra. Jag tycker också att det är svårt att skriva om det. Jag tänker att det delvis beror att det är en situation som helt övergår ens förstånd, och delvis på att det samtidigt handlar om en själv. När man skriver om det i en blogg alltså. Eftersom bloggandet ofta handlar om ett subjektivt rapporterande av hur man upplever världen. Och då slår det liksom lätt över till att handla om problemet med hur JAG ska förhålla mig till situationen istället om det fruktansvärda man egentligen vill skriva om. Och då blir det så lätt fel. Så tänker jag.
SvaraRaderaSå tänkte jag också och texten äcklade mig, verkligen äcklade, allt formulerande hit och dit, raderade nästan inlägget men lät sen bli eftersom handlingen - formulerandet - redan var begått.
RaderaOch sen just det där eviga JAGET, det slinker med överallt, det gör sig själv till huvudsaken i varje resonemang.
Eller behöver väl inte göra det, men det blir lätt så i bloggen. Precis som du skriver Nina.
Jo, tycker också att du skrev bra och tänker i samma banor som Nina ovan. Å ena sidan är det viktigt ATT förhålla sig men genast då jag börjar förhålla mig till det hemska jag läser/ser på bilder blir det lätt självupptaget/intellektualiserande. Det går att göra sig en viss bild av vad som händer (det är det jag lockas till när jag läser t.ex. tidningsreportage, att skapa mig något slags uppfattning) men samtidigt: det är inte bara en bild utan det här grymma händer på riktigt och det är alldeles verkliga människor som utsätts. Den dynamiken är svår.
SvaraRaderaJa. Att det inte är Bilder & Berättelser. Skulle inte få göras till det heller, men måste ändå göras till det, nån mysko fiktion liksom. NÄR DET INTE ÄR FIKTION.
RaderaSå svårt.
Dina två sista meningar sammanfattar precist varför jag inte skriver om Syrien. Orden brister. Dock skulle jag vilja samla mig till att raljera över FN. Som inte agerar starkt nog. Det är för svagt och ynkligt.
SvaraRaderaDet var ett självupptaget behov samtidigt. Man vet inte vad man ska ta sig till så då kan man skriva ner det. Man förvandlar det. Det är inte helt okej i sammanhang som det här.
RaderaJag tänkte att jag KAN fan inte skriva om det, orden brister, hjärtat brister, det går inte att skriva. Man får inte skriva.
Men så tänkte jag att alternativet är att babbla på om andra saker som om inget hänt och det gick inte heller.
Men PLEASE Unibrow, skriv om FN:s slakhet! Den typen av texter behövs alldeles garanterat säkert och utan förbehåll!
Du har skrivit så bra om Syrien, jag tycker om texten. Visst passar det sig i sammanhanget. När skall en människa annars skriva än i en blogg? Tänker att det är det låga och det höga, tramset och allvaret, som får ta plats.
RaderaIdag har FN sammanträde, prat, prat,prat.
Det känns väl sådär, ärligt talat.
Och det gick verkligen SÅDÄR på det pratiga FN-sammanträdet. Dear lord. Åtminstone i den nyhetssändning jag såg lät det såhär: "Vi drar oss tillbaka, för våldsamt, vi får se om lägets stabiliserar sig, då kanske vi går in igen. Alltså KANSKE. Om vi har tid."
RaderaGAAA.
Men jag "fattar" säkert "inget".
Det var fint skrivet. Mycket fint. Du är fin!
SvaraRaderaidalina tack, du värmer själen min
RaderaAh vad du skriver bra. Säger jag precis som alla andra. Det här är så mitt i prick, i vartendaste ord.
SvaraRadera