Metrolektyren: Hustvedts nya

Det är så tryckt stämning här i salongen, jag angstar ju hela tiden över samhällsklimatet. 
Så nu lite trevligare saker.


Metrolektyren består just nu av Siri Hustvedts nya essäsamling Living, Thinking, Looking. Det är terapeutisk läsning: resonemangen skrider stadigt men karismatiskt framåt, det är vänligt och lugnt och intelligent, språket som amerikanskt vatten. 
Hustvedt uppehåller sig gärna vid neurologiska fenomen, för hon är en migraineur och har också haft andra intressanta neurologiskt betingade besvär. (Åh, vem skulle inte vilja vara en migraineur!) När jag träffade henne första gången, det var på Nordens institut, erfor jag själv ett häxigt neurologiskt fenomen: ett blixtrande vitt ljusklot ovanför hennes huvud i en kanske en halv sekund. Vet inte vad det betydde, var antagligen bara nervös.


Sen gjorde vi det här:

Siri Hustvedt före intervjushowen, säger något intressant till Friman och Anna Bäck

(Märk hur nonchalant jag skrytpublicerar det här fotot.)


Men också, vidare, en annan sak:
Tjuvlyssnade med ögat i hustvedska boken på två kvinnor, möjligen arbetskamrater. Jag märkte att de sneglade på min bok, sen frågade den ena av den andra om hon läst Edith Piafs självbiografi. "Nä, inte än", sa den andra kvinnan. Den första kvinnan berättade då att hon ska börja läsa den nu på semestern, för en annan väninna hade tyckt att den var så bra att hon läst den två gånger i följd.
Sen tog samtalet en halvt obegriplig och lite oroande vändning: 
"Aj du tänker läsa - är du ordentlig [kunnollinen] nu?"
"Ja, just nu i alla fall."
"Ska du få nån hund eller?"
"Nä, annars bara. Än så länge."


Så vi hamnade i samhällsklimatet i alla fall, på något sätt.