tisdag 3 december 2013

Faux pas

När kvinna i päls och omsorgsfullt lagd make-up kommer raskt gående på höga klackar med exklusiva shoppingpåsar i bägge händerna - och nyser en rakt i ansiktet - då förlorar hon en ansenlig del av sin grace.

onsdag 20 november 2013

Långfingret

Häromdagen råkade min blick falla på tre personer som kom släntrande längs metroperrongen. Två män i min ålder kanske, tilltufsade och raggiga, hukande men flinande, de var okej. Ett par steg efter dem gick en reslig kvinna i täckjacka, hon kan ha varit i 60-årsåldern. Dessa tre pratade med varandra, ganska muntert, ingen av dem verkade särskilt påverkad av något ämne, men jag tyckte mig uttolka att dagens projekt var inlett.
Kvinnan steg ombord på metron samtidigt som jag, männen fortsatte upp till Revalstorget. 
Jag kände mig lite besatt av att få veta om kvinnan var männens mamma eller kompis eller vad, så jag stirrade på henne en stund (som om det hade bjudit på svar). Blev rikt belönad, för i tinningen på hennes mössa stod det: RUMAT MEIKKAA (smink är för fula).

Jag vet inte, det var roligt på något vis, ett långfinger från oväntat håll.

måndag 18 november 2013

Nasty

Hej strupkatarr, nu är det du och jag igen. Och det betyder absolut tystnad, man får inte ens viska vid strupkatarr. På nätterna ligger katarren och fräter in sig i struphuvudet, då gör det ont. Man torrhostar och tänker dunkelt att det här är nasty (ett bra ord, kan vi ett motsvarande på svenska?).

Jag tycker illa om att vara tyst, det gör mig ännu mer melankolisk än vanligt. Man glider runt som en tragedienne och verkar säkert martyrisk trots att man inte alls är det. Har ni förresten varit ensamma med barn och inte fått/kunnat tala? Det intressanta som hände häromkvällen var att ungarna också blev helt tysta. De smög omkring med mjuka rörelser och viskade. Det var ju trevligt men om man vänder på det och tänker på situationer då alla hojtar och stökar - vad kommer man fram till då om man nagelfar sitt eget beteende lite?

måndag 11 november 2013

Skammen

Har känt lite skam för hushållsgnället nedan, men lyckligtvis innehåller den tankefiguren också ett bestämt avfärdande av skammen. Skam är väl för övrigt en ganska misslyckad känsla i det att det ofta är fel personer som känner den och i alldeles fel sammanhang.

Förresten, Lindholm har bra grejer på gång.

lördag 9 november 2013

Är ni andra liksom jättebra på att sköta hushållet?

Genom åren har det väl blivit några inlägg på det här temat, men hurra, här kommer ett till. Nämligen: HUR kan det krävas så orimligt mycket kraft och konsekvens för att hålla ett hushåll på en nivå som kunde kallas noll?

Jag städar varje kväll, utan undantag, och dessutom går mina dagar åt till att plocka, plocka, plocka. Plocka fram, plocka upp, plocka ner, plocka in. Jag antar att man borde känna nån sorts frid när man utför sina vardagssysslor, och visst, det finns en syssla som kan kännas fridfull, och det är att plocka i och ur diskmaskinen. Det beror i och för sig på att vi levde utan diskmaskin i så många år och att all min fritid då gick åt till att diska.

När allt är så lätt nuförtiden, hur kan det vara så svårt? Klockan är 23 nu och jag har ett helt rum fullt med tvätt: tvätt som hänger torr på torkställningen, tvätt som är nerplockad och ligger vikt i obestämbara högar på den lilla soffmöbeln, rena handdukar och lakan i Ikeapåsar. Men eftersom jag är en rebell låter jag nu det där bero tills i morgon, liksom jag låtit det bero halva veckan nu. Det känns trist, för det skulle vara trevligt att vakna upp till en söndag med ett hem på nollnivå, men jag tror att jag avlider om jag börjar med den där tvätten nu.

Kan man få ens ett gram av det där goda pyssliga husmorshumöret som lär existera i universum? Please?

torsdag 7 november 2013

Nagelmoln, porer och gröt

För en tid sedan tangerade jag mörkret i Hangö, och för en stund sedan när jag svarade på en kommentar på inlägget mindes jag plötsligt att man i min 80-talsbarndom i staden så gott som alltid hade vita fläckar i naglarna. Moln som långsamt svävade uppåt och till slut försvann ur nageln och ut i omgivningen, vet ni? Jag tror det var nån sorts kalk. Eller kalkbrist? Eller vitaminbrist? Vet nån?

Nuförtiden har jag aldrig sådana, jag antar att det har att göra med födan och på 80-talet var maten nog snäppet kärvare än nu, men jag måste ha ägnat mycket tid åt att titta på händer. Jag stirrade ju massor på mina egna där i mörkret (tyckte de var för seniga och skämdes för dem) men jag minns också Karins, Petras, Sofias. Vi hade moln i naglarna allihop.

Memory Lane tar mig vidare till en lektion i nån sorts hälsokunskap där flickorna skulle lära sig om "huden". Det finns folk som har stora porer i ansiktet och sen finns det folk som har små porer. De som har små porer har tur för de har snyggare hy, fick vi veta. Det togs exempel ur klassen: DEN har små porer, DEN har stora. Med tanke på att det här var i högstadiet ter sig minnet extra bisarrt.

Mannen i kvartersbutiken förra veckan hade stora porer, han stod välklädd vid gröthyllan och såg plågad ut. Jag skulle ha mandel att göra halloweennaglar på korvfingrar av och när jag smet förbi honom bad han mig om hjälp. 

"Jag ska köpa grötflingor till min 90-åriga pappa - vad ska jag köpa?"
Jag tipsade om de helt vanliga havreflingor jag brukar köpa. 
"Men kan man laga dem i mikron?"
Jag sa att det kan man. Vi läste på paketet för att kolla, mannen verkade skeptisk och stressad. Han hittade själv ett paket med någon sorts snabbflingor, vars tid i mikron utlovades vara en halv minut kortare än de vanliga flingornas.
"Ja, det är ju inte jag som ska laga gröten förstås, det är en hemhjälp."

Det var så okonstigt och på något vis så sorgligt.


fredag 1 november 2013

Baxar melankolin mot ytterdörrn genom att göra reklam

Är det okej om jag försöker mota melankolin i grind (eller kanske snarare baxa melankolin längre mot ytterdörrn eftersom den ligger och kladdar i min tambur) genom lite reklam?

Kanske inte, men nu blir det så.

Reklam: 1
Träffade Jungerstenskan, alias Sara Jungersten under Helsingfors bokmässa och medan vi sofistikerat läppjade på svalt vitt vin diskuterade vi nagellack och skrivande. Det finns nämligen nagellacksfärger som gör att fingrarna blir helt stumma, det går inte att skriva i vissa kulörer. Sedan finns det skrivarnagellacket, och det är Mavalas "Amsterdam".
Det här var vi mycket överens om, faktiskt till den grad att jag nu lanserar detta som sanning.

Reklam: 2
Linda Skugge kommer med ny bok i vår och så här beskrivs den nånstans på internet: "Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram. I 40 - constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis citat disappear here på kroppen. Om att läsa om alla sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte Linda Skugge."

Vill man läsa den boken eller?

torsdag 17 oktober 2013

Kommunalt ljus och mörker

Har i dag gasat omkring helt oromantiskt i staden där jag växte upp, Hangö. Hangö är en mycket fin stad (jag älskar Hangö men är såklart subjektiv etc) som råkar vara Finlands sydligaste, den besitter den småstadsangst som är typisk för mindre städer men här finns också de goda sidorna, den ambivalenta samhörigheten ute på udden. Hangö är också kontrasternas stad: det absolut häftigaste och vackraste och historiskt creddigaste kontrasteras mot social kontroll, kriminalitet, knark och misär.
Min egen uppväxt har tack vare gynnsamma omständigheter varit trygg och jag känner stor och oironisk kärlek till Hangö, särskilt nu när mörkret sänker sig över årstiden.

Många känner till Hangö på sommaren, sommarstaden, och många frågar hur det är att bo här på hösten och vintern, i totalmörkret. Varje gång tänker jag: va, är det inte mörkt i hela Finland på vintern? Men kanske är det mörkt på ett särskilt sätt i Hangö? Havets påträngande närvaro, till exempel? Att Hangö är en halvö, betyder det något för graden av mörker? Att rälsbussen är mycket ensam när den lämnar den närmaste staden Ekenäs? 

När jag tänker på min uppväxt tänker jag faktiskt på manchestermörkret, 80-talet, det var alltid helt becksvart men varma kökslampor och läslampor gjorde så man såg något och fokuserade på det som lystes upp: fejs. texter. vampyrfilmer. pennor mot papper. smörgåsar. Mörka morgnar, mörka kvällar, ändå en trygghet och cykelns dynamo som visade vägen. 

Och gatlyktorna. I går kväll när jag körde in till Hangö stad var det helt mörkt just vid infarten, just där vid Välkommen till Hangö-skylten. Det var som att komma från Finland till något darklands, till ett undantagstillstånd. Jag misstänker att staten betalar belysningen ungefär fram till dit där det blir mörkt, sen går det på stadens räkning, och då blir det mörkt på det avsnittet. 

tisdag 15 oktober 2013

Munro och Lugn

Ni vill nog inte läsa något enda fragment av min hjärnas innehåll just nu, men jag vill gärna hänvisa till Kristina Lugns och Alice Munros utsagor, samt till Babelredaktionens samlade trust som fått till stånd ett utmärkt program om nobelpristagaren.

Lugn berättar att hon i 30 år har känt sig som om hon var författad av Munro, och Munro talar om kvinnors villkor som skrivande människor.

onsdag 9 oktober 2013

Knarkmardrömmen

Just nu går jag omkring och tänker mycket på knarkare. Knarkarresonemanget har haft sin intensivfas sedan jag råkade vänta på olika bussar och spårvagnar i Sörnäs kurva och fick se en hel del utslagna, alkisar, narkomaner, liknande. Minns särskilt snubben utanför A-kliniken som hade en mössa som det stod ROSVO på, och med lite mindre font: RÖVARE. Kände ömhet för honom, eller kanske för hans mössa, eller kanske för det trötta huvudet som värmdes av den där tvåspråkiga mössan. Alkisar i morgonljus som köar för hjälp, det är inte en speciellt hotfull syn, och nästan alltid när jag ser en missbrukare tänker jag på att den personen har varit rultig baby, kavat treåring, storögd sexåring osv. Sentimentaliteten jobbar på.

Efter mina sejourer i Sörnäs kurva satt Hanna och jag sen här vid köksbordet och googlade "meth teeth", för vi började fundera på varför folk med knarkiga utseenden så ofta verkar vara tandlösa. Att googla "meth teeth" är ingen barnlek. 

Sen läste jag Jungs knarkarinlägg - "Alltså, knarkliv. Hur kan det ens finnas ett så orättvist, rotit öde?" - och då började jag drömma mardrömmar samtidigt som narkomanerna blev synligare i verkligheten. 

Därefter såg jag delar av någon dokumentär på tv, den handlade om hur USA:s fängelser måste vara fyllda för det är business, och så knarklangarna som var smånördar som satt där på livstid, och så tänker man på alla stackars knarkare som gått på världens nit och på deras hemska liv, och så tänker man på alla som lider/dör/blir mördade/sörjer på grund av knark, och så hatar man knark ännu mer än förr.

Och i natt, jag delade taxi från någon flygplats med en trevlig person, en kvinna i min egen ålder som plötsligt sa att hon behöver sila som om det var den mest naturliga saken i världen. Och så stack hon nålen i sin arm, alltjämt trevlig, och så förändrades hon, och så minns jag inget mer utom mitt eget stora obehag.


torsdag 3 oktober 2013

Genisalongen: Nanna J

Och när man ändå är i tipsartagen: Missa inte Nanna Johansson om män som är ointresserade av kvinnor! Kan det vara veckans, månadens, årets bästa?

Nanna Johansson var förresten gäst hos Kristoffer Triumf i Värvet i somras. Särkilt väl minns jag hennes resonemang kring sin oförmåga att fixa saker och sin förmåga att istället "leva runt" saker som borde fixas. Här kanske någon kan förnimma vag igenkänning.

Radiotips: Zadie S

Min vän Hanna som har koll på brittisk radio tipsade mig, på tal om Värvet och andra poddar, om BBC-programmet Desert Island Discs. Kirsty Young bjuder in någon intressant person till sin studio, pratar med personen om personens liv och sinne, och låter personen spela lite musik. Som avslutning ska personen välja vilken musik, vilken bok och vilken "luxury item" hen skulle ta med sig till en öde ö.

Igår lyssnade jag på Desert Island Discs med Zadie Smith medan jag lagade mat och vill starkt rekommendera det. Jag njöt särskilt av tonen i programmet, det lugna men alls inte söliga tempot, rösterna, och frånvaron av forcerad coolhet. Det är möjligt att jag på grund av kulturell okunskap eller språkförbistring eller starkt fräsande lök i pannan inte uppfattade Smiths coolhetsmarkörer, men jag tyckte hon verkade avväpnande uppriktig beträffande många saker. Det viktigaste med författaryrket, själva skrivandet, fick mycket utrymme utan att bli upphöjt på ett irrelevant sätt. Poserandet uteblev, och då trädde det verkligt coola fram - det som inte kan appliceras. 

onsdag 2 oktober 2013

Skriva tillsammans

I Göteborg missade jag seminariet med Linda Skugge och hennes syster Sigrid Tollgård som tillsammans skrivit romanen 1989. Jag hade väldigt gärna hört dem tala om processen, jag skärper alltid till mig när någon har skrivit en bok tillsammans med någon annan. Hur går det till liksom? Hur är det möjligt? Vad är syftet?

Man kan ju skriva samtidigt i samma dokument nuförtiden, tekniskt är det upplagt för succé och till och med en ny litterär metod, men hur får man två sinnen att funka ihop så att resultatet blir en text som båda är tillfreds med? 

Tanken går till de pararbeten som knackades ihop i högstadiet. Karin och jag framför Karins föräldrars dator i deras vardagsrum, vårt resultatinriktade kompromissande. Karin och jag var bästa vänner och hade varit det sedan fyraårsåldern, vi visste hur den andra tänkte, men ändå minns jag det där främlingskapet i själva processen från hjärngegga till läsbar text. Då var det absolut inget problem, vi bara gjorde det, men det var en kort uppsats. Jag har svårt att tänka mig hur våra temperament, tänkesätt och rutiner skulle hålla för ett större projekt, även om jag tänkt på att vi borde testa, Karin och jag.

Kanske framgången i att skriva tillsammans helt enkelt är avhängigt vad man har för avsikt med sitt skrivande, vad det ska blir för slags text. 

På mässan råkade jag få syn på en volym med Paul Austers brevväxling med JM Coezee, Here and Now heter den. Jag har alltid tyckt om att läsa brevväxlingar men tonen i den här var åtminstone vid första anblicken så pretentiös och vördnadsfull att jag tappade intresset. Ändå stod jag en stund och velade och funderade på att köpa den, mitt första intryck kan ju ha varit felaktigt och min längtan efter att läsa brevväxlingar är stor och konstant.

Brevböcker och böcker skrivna i samarbete är förstås två olika saker, men jag tycker ändå man kan diskutera dem på samma dag - särskilt om brevväxlingen från början har som mål att publiceras.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en bok ihop med någon?
Och vems brevväxling skulle du vilja läsa?

tisdag 1 oktober 2013

Bloggen som litterärt grepp

I senaste Vi läser berättar författaren Chimamanda Ngozi Adichie om berättargreppet hon valt i sin nya roman Americanah. Temat i romanen är den stora betydelsen av vad man råkar ha för hudfärg och en av karaktärerna är Ifemelu, en anonym bloggare. "[jag valde greppet] för att fokus inte skulle hamna på var hon kommer ifrån, utan på vad hon säger", säger Adichie. Hon låter bloggaren Ifemelu ta upp de svåraste frågorna i romanen, i bloggform. Adichie: "Bloggen ger en förtrolighet och flexibilitet som journalistiken saknar. Jag ville att det skulle vara roligt, annorlunda och långt ifrån mina egna formuleringar."

Här är jag kanske inte helt förtjust i jämförelsen mellan bloggar och journalistik, eftersom journalistiken har helt andra metoder till sitt förfogande och saknar bloggens möjlighet till hämningslös subjektivitet, men jag tycker ändå att resonemanget är stimulerande. Vidare förklarar Adichie att hon valde greppet "[f]ör att kunna sticka hål på argument, utmana och förolämpa. För att kunna vara farligt frispråkig och slippa låtsas. [...] Bloggar ska vara roliga samtidigt som de säger något väldigt viktigt." Bloggen låter ju som ett perfekt litterärt redskap!

I samma nummer av Vi läser finns förresten också en artikel om mobiltelefonerna som nytt dramaturgiskt verktyg, med Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som ett av exemplen. Stora delar av Anderssons berättelse går ut på att huvudpersonen väntar på samtal eller sms, ibland sänder hon iväg dum-sms som hon absolut borde låta bli. Jag gillar Anderssons kommentar: "Om min roman utspelade sig i en tid där det inte fanns telefon, skulle det nog ha blivit en novell."

måndag 30 september 2013

The feminist smile

Senast var det sjukhus och konvalescens, nu har det varit bokmässa i Göteborg och den svettiga bok-glamour som går att uppleva där. 

Man fattar ju att det enda rätta är att blogga kontinuerligt när man är på en så stimulerande mässa som den i Göteborg, men det blev inte så. Jag vill gärna kompensera med en bild på "the feminist smile", ett begrepp som upphovskvinnan Caitlin Moran definierade så här:






torsdag 19 september 2013

Konvalescentsalongen

Jag har varit borta, men samlat material. Det har hänt mycket med min kropp. Vassa föremål har förts in i den. Nålar, knivar. Man har lurat in mig på saker som jag inte har velat i syfte att spara på de allmänna ekonomiska medlen, jag har för första gången någonsin önskat ta en främmande persons hand - vilken hand som helst - för jag har behövt stöd men varit ensam bland vitrockar, jag har fått hjälp av nära människor, jag har varit stark och ifrågasättande, högpresterande, hånad, duktig och möjlig, svag i dropp, uppfläkt och våldsamt belyst, samlad vid smörgås. Jag har lyssnat när andra varit i samma situationer, hört ljuden av smärta, rädsla, sorg, lindring och djup sömn bakom tunna skynken. Man har tittat på mig med professionell blick, man har tittat irriterat på mig, ömt, glatt, argt, trött. Man har varit hård mot mig på ett nästan sadistiskt sätt, man har varit god mot mig. Alarmerande genusaspekter i vården har uppdagats. Jag har fått underbar narkos.

Det här låter dramatiskt, det är det inte. Det är anmärkningsvärt odramatiskt, särskilt i förhållande till vad andra genomlever. Att alls nämna saken kan ses som ett övertramp. Jag råkar vara frisk, verbal, tvåspråkig, värdefull för samhället i egenskap av arbetskraft och förälder som ska kunna ta hand om sina barn, jag hyser ingen skräck för sjukhus eller läkare eller nålar, jag är van vid att ifrågasätta, har ett skyddsnät och åkomman är inte livshotande, bara smärtsam.

Men så är det inte för alla.

Vården är politisk, det är det jag tänker förstås. Politiken syns i läkarens flackande blick när den försöker förvandla en till en gnällkärring som snällt ska gå hem och äta antibiotika. Politiken flyter i lösningen som rinner från droppställningen ner i armen på den som är mer eller mindre påstridig. Politiken glänser till när en kirurg som trivs på jobbet gör sitt snitt. Nyanserna blir tydliga när man kommer i närkontakt med vården. Om man ska vara sjuk är det bra att vara frisk; nu gäller det att se upp så man inte måste vara rik också.



onsdag 11 september 2013

Ett kollektivt famlande

En smarttelefon kom flygande i en vid båge på skolgården. Den landade på betongplattorna och en grupp lågstadiebarn rusade dit och omringade telefonen.
Jag försökte uppfatta situationen. Var det mobbning? Var det en lek som gått överstyr? Var det kanske en leksaksmobil?
Men nej, det var en riktig mobil och den dängdes i marken ytterligare gånger. Det var mobilens ägare som gjorde det, metodiskt, tills skärmen var krossad.
Syftet var uppenbart: att få en ny telefon.

Är det fler än jag som tycker att det här med småbarn och mobiler har gått överstyr? Apparater för flera hundra euro till sjuåringar, ständiga uppdateringar, nya modeller som ska skaffas, telefonen som statusmarkör - som föräldrar givmilt och av kärlek och oro skänker vidare till sina barn. Och barnen krossar det givmilt givna mot betongen på skolgården eftersom omsorgen har föråldrats och kanske inte alls genererar kamratskap och trygghet, utan hån och glåpord.

Det är som ett kollektivt famlande efter - något.

tisdag 10 september 2013

Twin Peaks-längtan

Rann nästan ner från tv-soffan av trötthet i går kväll när SVT sände Top of the Lake till kvart i tolv. Var ändå tvungen att titta, med snällögat.

Tittar med min mildaste blick på den serien. Tittar med enorma förväntningar och stor tolerans. Jag hoppas hela tiden att TOTL ska bli lite bättre, åtminstone inte sämre.

Anar alltså ett dunkelt behov här. Det har att göra med Twin Peaks på något sätt, och jag tror inte att jag är ensam om det.

En längtan till nittiotalet, till gymnasiemörkret, till skogen, till bergen, till mysterierna, till skräcken, till vad? Man säger: "Nu orkar jag inte med fler deckare med mördade kvinnor." Tre sekunder senare suktar man efter Who killed Laura Palmer-vibbar och mildkollar på en tv-serie där ett försvunnet barn väntar barn.

Vad är det här för längtan?



fredag 6 september 2013

Njutning och äckel i simsammanhang

Simstadion i går kväll. Vilket ställe! Mitt i Helsingfors men också mitt i grönskan: den gamla olympiska simstadion, lite sprucken, lite sliten, men elitdesignad och med barmhärtigt tempererat klorvatten. En air av välmående, värdighet, njutning och förritiden. Människor av alla kön och åldrar som kastar sig ner från hopptornet, soppan av motionssimmare sjuder lovande.

På simplatser är jag alltid starkt medveten om fusionen mellan det ytterst fräscha och sunda och det jätteäckliga. Det är dels den friska kroppskulturen, de trevliga formerna, den starka rörelsen och glädjen, samvaron. Sen är det dels hudavlagringar, naglar, hår, eksem, fett, smink, parfym, deodorant, medicinkrämer, för att inte tala om - ja ni vet, allt det där. Tjusningen ligger också någonstans i snittet, det är något med det, jag vet inte, något ... balanserat?

I natt lär de ha månskenssimning på simstadion. Öppet till midnatt. Tror det blir magiskt.

torsdag 5 september 2013

Två språkspaningar

1. Har ni märkt att ordet "även" har börjat användas mer frekvent i vardagligt tal och vardaglig skrift? Gillar det.

2. Det finns numera en enda preposition i finlandssvenskan, nämligen prepositionen "till".  "Hon var dum till mig", "Det är svårt till mig att skriva med penna", "Berätta till mig!"
Det kommer säkert från finskans lle-konstruktion (minns inte den grammatikaliska benämningen) som används på motsvarande sätt.
Gillar det inte alls.

tisdag 3 september 2013

När jag tänker på Karla Knausgård

Den här frågan har säkert ställts många gånger förut, men nu har jag själv kommit på att ställa den, säkert i sviterna av om du var man, om du var kvinna-diskussionen, nämligen:

Om det var Karla Knausgård som skrivit Min kamp 1-6, vad skulle sviten då fått för mottagande? Det är svårt att tänka sig att hyllningarna hade varit lika unisona. Mycket hade nog avfärdats som dravel och ovidkomligheter. Karla hade säkert stämplats som megaloman eller på annat sätt obalanserad. Komma här och komma ... i sex delar!! Typiskt kvinnlig gränslöshet asså. Och essä om Hitler, kom igen, kill your darlings Karla Knausgård, skriv något nättare nästa gång och tvätta för fan håret.

Också jag hör till dem som tycker att Karl Ove Knausgårds gärning är värd all uppmärksamhet och hyllning, men när jag tänker på Karla blir jag lite less. Det är förstås inte Karl Oves fel, men ändå.

fredag 30 augusti 2013

Val av outfit x 2

Måste bara nämna en man som kom raglande genom Sinebrychoffska parken i går med en plastpåse i handen och långt hår, han såg aggressiv ut lite på samma sätt som Tuis farsa i Top of the Lake, och på hans T-shirt stod det "LIHANSYÖJÄ" ("köttätare").

I samma veva vill jag nämna en man jag fick ögonen på i miniatyrvärlden Marudodam i Haag i somras, han var i 45-årsåldern och hade två fjortisar med sig. Dagen till ära hade han valt en T-shirt med texten "PORN HAPPENS". Jag tyckte det passade dåligt särskilt med tanke på att han befann sig på ett familjenöje, men själv såg han mycket nöjd ut där han pöste fram.

torsdag 29 augusti 2013

Om du var man, om du var kvinna

Lite beige är det nog att ägna för mycket tankeverksamhet åt det här med Hur Kvinnor Är och Hur Män Är, men ibland måste det göras. Ibland kan det också vara roligt. Som när Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i sin vargpodd funderar över hur de skulle vara om de var män.

Jag försöker själv fundera på det, med usel framgång. Jag tänker mig helt slött att jag skulle vara likadan som nu, fast med en annorlunda kropp. Det stämmer knappast. Då har jag ignorerat omgivningens påverkan, bara för att ta ett exempel. Jag har ignorerat hormonerna och de kroppsliga olikheterna. Strategierna. Bilderna och min självkänsla i förhållande till dem.

En förlagsredaktörskollega trodde att hon skulle vara lärare i matematik om hon var man. Hon är både språkligt och matematiskt begåvad ("jag kan ibland längta efter att räkna") och tror att hon som pojke hade blivit uppmuntrad att utveckla och satsa på matematiken. Det tyckte jag var en smart och rimlig analys.

Hurdan skulle du vara som man? Eller, om du är man, som kvinna?



tisdag 27 augusti 2013

Äckeldröm

Jane Campions tv-serie Top of the Lake, som jag ännu inte vet vad jag tycker om för jag har bara sett ett avsnitt, gör möjligen under med min nattsömn. Det inre livet blir hur rikt som helst under dygnets stilla timmar, alla skelett och gastar släpas ut ur sina skrymslen, det är hela klassikerartilleriet plus lite nya grejer.

Nu är det eftermiddag och jag är fortfarande äcklad av nattens inre liv. Är det okej om jag skriver ner det här så blir jag kanske av med det?

Efter en värre poltergeiststund i barndomshemmet går jag ut på gården och ser att grannen har grannen dukat upp till fest. Ett femtontal pers sitter och flinar vid ett tjusigt utemöblemang i stock. De väntar på att få börja äta och maten ligger i ordnade drivor och rader direkt på gräsmattan, det är fisk av alla slag: rått, gravat, grillat, rökt, makrill, abborre, ål, gädda, sik, gös - allt i abnorma mängder. Det värsta är att där också ligger två sälar som fortfarande lever, de kippar där de ligger, deras enorma kroppar dallrar och blänker och jag tittar på sälarna och tycker synd om dem och äcklas.
Så tar en av gästerna en kniv och skär upp den ena sälen, ett djupt rakt snitt, sälen tittar uppgivet på såret; innanmätet är homogent som leverpastej.

Vaknar av äckel, är fortfarande äcklad, ännu mer nu efter att ha skrivit det.

fredag 23 augusti 2013

Walopää & hetörat

I en kommentar till essäinlägget skriver walopää bra grejer som jag vill lyfta fram:


Jag hade en gång en chans att i egenskap av journalist räcka fram en mikrofon mot Amma i hennes ashram i Indien. Jag frågade nåt om att vad ska man GÖÖÖÖRA liksom när det är så jobbigt att se så mycket lidande omkring sig här i Indien t.ex. Jag väntade mig väl nån slags mumbo jumbo om karma och att den fysiska verkligheten är en illusion och att allt bara är en projektion av mitt eget inre lidande, ni vet sån där bs som en massa new age-typer är experter på.Men Amma tittade nästan irriterat på mig och sa att: om du märker att någon lider ska du göra vad du kan för att hjälpa dem.Det finns ju faktiskt folk som jobbar hårt och gör jättevettiga insatser.Till exempel den här Sabina Bergholm som startade ett eget barnhem i Indien. Och många andra. Så en sak man åtminstone kan göra är att ge kärlek i form av pengar till projekt man helhjärtat tror på.En annan sak är nog att ta hand om sig själv så man orkar vara empatisk.

*

Annars kan jag rapportera att jag hållit på och ringts med en telefonförsäljare som vill erbjuda mig supersnabbt och ganska förmånligt bredband. Enda kruxet (eller ett av kruxen, väl) är att man får en digibox på köpet, och en massa kanaler. Nå, vi har ren en digibox och den funkar bra, och dessutom har jag uppfattat att man ändå betalar den där digiboxen på något vis, man får ju aldrig nånting gratis egentligen. Men min poäng är i alla fall att vi inte vill ha en pryl till när den gamla funkar, men jag har ändå velat eftersom jag kanske vill ha snabbare bredband - oklart varför, det gamla duger bra. (Det kan vara så att jag han på känn att man måste hänga med i "utvecklingen" på något vis, det hör liksom till, alltså tillväxt och snabbhet och sånt, befängt, varför det?)

I dag gav jag snubben nobben. Jag bad honom återkomma när de har ett erbjudande som bara innehåller snabbt bredband och inget annat. Han: "Eh. Men den här digiboxen är ju GRATIS. Och du behöver ju inte använda den om du inte vill." Jag: "Ja, fast vi vill inte ha fler grejer och vi har ren en digibox." Han: "Aha, är det nån sorts ..." Jag (tjänstvilligt): "Ja! Vi har liksom ... lite principer eller så."

Världen drunknar i plast och där stod jag och bad om ursäkt med smartmobilen tryckt mot hetörat. Hård konsument här hej.




tisdag 20 augusti 2013

Formulera sig fri?

I vårvintras skrev jag en essä om att försöka hitta en livshållning i en värld som är ond och där barn far illa.

Den var viktig för mig att skriva. Jag visste att jag var tvungen att skriva texten om inte annat som för min egen skull, för jag gick omkring och hade sådan grav ångest (faktiskt grav ångest) över alla dokumenterade grymheter mot barn som syns i media (vågar inte ens tänka på skuggtalet, eller ja, tänker på det). Det var ett stort tankearbete för mig, det var inte lätt att få ihop det, men jag tänkte att någon måste ha sagt något lindrande om det här - nånstans.

Jag skrev essän under stulna stunder och höll hela tiden igång ett tänkande och samlande i huvudet. När jag var klar var det som om ångesten nästan rent fysiskt hade flyttats över från mig till skärmen. Det var en lättnad - tills jag började misstänka att jag hade formulerat mig ganska fri från ångest och ansvar. Det var inte en bra tanke, den var inte okej.

Så småningom visade det förstås att jag inte alls var fri, ångesten kommer tillbaka men den är lite, lite mera hanterbar nu. Den är befogad, men den kan inte få ta kål på mig. Att ha skrivit om det här gör det möjligt för mig att ordna in mina tankar i ett resonemang som kan prövas och prövas igen.

Essän, som jag kallar Gosskören, fick delat tredje pris i Kulturfondens Hans Ruin-tävling och publicerades i Ny Tid illustrerad av Jenny Lucander-Holm.

Läs den gärna.


måndag 19 augusti 2013

Trafikförseelser i jämställdhetens namn?

När man står i beråd att korsa den största av de fyra vägar som eleven ska över på sin skolväg, kan man passa på att iaktta bilisternas beteende. De flesta stannar hyggligt och laglydigt för barn och andra människor som står vid övergångsstället. Nu har jag och en annan vuxen i familjen upptäckt att de som låter bli att stanna och bara gasar på till största delen är kvinnor.

Detta bekräftades igen i morse. En bilistkvinna i min egen ålder tyckte att hennes framfart var viktigare än de två ettors som stod med sina cyklar och väntade på att få gå över gatan. När bilister vet att de egentligen borde stanna gasar de dessutom gärna lite extra, som för att snabbt komma ur den pinsamma situationen - så också den här kvinnan.

Nu har jag behov av att dra en slutsats av den här iakttagelsen. Traditionellt skulle man nog påstå att kvinnor är försiktigare i trafiken, men det kullkastas ju av resultatet ovan. Min hypotes är alltså att kvinnor i snedjämställdhetens namn visar att också de kan vara riktiga karlar när de kör.

Kan det vara så? Bilburna kvinnor, känner ni ett vagt jämställdhetsförankrat behov av att visa att ni är män när ni kör?

fredag 16 augusti 2013

Welsh corgi

Egentligen skulle jag skriva om mobiltelefoner och jeans i förhållande till barn, men tanken slirar hela tiden in på några andra spår, och ett av dessa spår är hundrasen welsh corgi.

För något år sedan hade jag en mardröm där en welsh corgi på något sätt var inblandad och sedan dess har rasen för mig representerat något ondskefullt. Det är någonting med den bastanta men ganska lilla kroppen, de korta benen, det stora huvudet, det ständigt leende vänliga ansiktet.

I veckan skrev jag i ett mejl att jag tycker att hösten har "kastat sig över mig som en welsh corgi". I samma stund kom en kollega in och frågade om jag ville ha en hundkalender. Och när jag gick hem genom folkvimlet i Kampen blev jag vänlighetsantastad av en tax vars kropp var så stor att den mest såg ut som en ... welsh corgi. Med taxhuvud, då. Jag vet att det är löjligt, men jag blev lite skraj för den där hunden. Jag tyckte dagens sammanträffanden var typisk svart welsh corgi-magi.

När jag googlar corgin finner jag att den är mycket tillgiven familjehund som är särskilt lämplig om man har små barn. Enligt den walesiska folktron är rasen älvornas gåva till människorna. Själva har älvorna använt corgin som drag- och riddjur.






MEN: Sitta här och welsh corgi-noja - det är inte helt okej. Folk har riktiga, grava problem, lever under vidriga förhållanden, det finns krig och svält och tortyr och barnmisshandel och här sitter i-landskärringen och har skräckfantasier om en supersnäll familjehund.

tisdag 13 augusti 2013

Tre dagens

1. Träffade person som liknade Hannibal Lecter lite för mycket.

2. Någon trodde att det är min nuna som är på omslaget till Kjell Westös nya bok. Komplimang!

3. Skolstart. Finländska skolsystemet. Superfint.


fredag 9 augusti 2013

Inte lätt att vara psykofysisk heller

Nanna Johansson argumenterar för fortsatt köttkonsumtion. Mycket bra retorik där.

Annars undrar jag om det är någon annan som börjar må konstigt av de här inställda åskvädren? Kraftigare än förr blir jag påmind om mitt varande som psykofysisk varelse, kollapsar lite här och där, förnimmer spänning, elektrisk hetta, nerver, spyfärdighet.

Men det är som sagt kanske bara i mitt eget huvud eller helt vanlig, klassisk hysteri.

onsdag 7 augusti 2013

Alltså VAD?

Det händer säkert aldrig er, men ibland kommer jag på mig att reflektera över något jag läst i morgontidningen som jag inte riktigt fattat, men så kommer en stark åsikt om saken, eller kanske snarare en arg känsla av "alltså VAD?"

I dag gäller detta "alltså VAD?" den här grejen med näthatet som rasar på grund av att det bestämts att Jane Austen ska vara på en brittisk sedel. En liten Austen bland alla historiska gubbsters, hur kan det vara så provocerande att nån bland annat målar fejset vitt och fotar sig med en jättestor köttkniv och hotar nån med bilden?

Eller har jag drömt?

Förresten resonerade Maria Sveland ypperligt om näthat och annat i sitt sommarprat i P1. Rekommenderas!

tisdag 6 augusti 2013

Augustihindarna

Tillbaka i stan med hjärtklappning. Ack denna sekelsskifteschänslighet, den är nog inte helt modern. Och jag tycker ju om staden, metron, asfalten, fejsen, den grönskande gården hemma, balkongen, allt, men det är någonting med miljön som tillstånd. Eller så är det mitt eget fel, min egen tendens att ladda allt med mening och sen gå omkring i all påhittad mening och bli helt skakig och trött av det till slut.

Nog om det.

Fick ögonen på två hindar i metron i går eftermiddag. De hade varit och tränat någonting, kanske dans. De pratade om konkurrensen i dansbranschen, man är inte gärna vän med sin danskollega, fast just de här långa smala blonda hindarna var vänner och lyhörda för varandra. Den ena hinden hade ett guldhalsband med texten "Candy". Den andra hinden hade låtit tatuera "Heart" på sin högra underarm och "beat" med ett litet hjärta på den vänstra.

Jag satt där med hjärtklappningen och läste på hindarmarna. Heart, beat, hjärta. Och så godispåståendet kring den andra hindhalsen, det glimmade lite matt i augustisolen när vi körde över bron.

söndag 28 juli 2013

Skräckfauna

När vi körde in i Hangö stad i afton och just hade passerat "Välkommmen till Hangö"-skylten lade jag märke till att hundratals måsar kretsade ovanför oss. 

Lite senare satt jag på en gård i Hangö norra och såg fåglarna komma. Sakta cirklade de över himlen i hundratal. Det konstigaste var att de var alldeles tysta, måsar är ju aldrig tysta.

Jag har ingen fågelfobi men den här synen var kuslig. Det såg exakt ut som i Alfred Hitchcocks film Fåglarna. 

Men det kan ha varit så att måsarna åt svärmande flygmyror däruppe, sa google.

Vit fjärd

Det finns morgnar när fåglarna låter som elektronspel, och så finns det morgnar som den här, stilla morgnar då fjärden försvunnit, det är bara kompakt vitt där ute och fåglarna är tysta, som om de undrade vad som nu är på gång, fast det gör de ju inte.

Man skjuter skarpt i Syndalen. Grannens hundar skäller. Jag minns att det sista jag tänkte innnan jag somnade var att någonting är gott, men nu har jag glömt vad det var.

måndag 22 juli 2013

Sommarposition

På natten drömde jag att en bibelsajt hade tagit över den här salongen. På morgonen när jag gick ut i köket låg det ett tunt täcke av döda småflugor över hela arbetsbänken. En skalbagge hade dödsryckningar i handtaget på kylskåpsdörren, några nattflyn hade lagt sig på fönsterbrädet med benen upp. Jag dammsög bort allt.

Det blåser hårt, för hur mångte dagen? Strandskatorna ruggar sig på stranden, de är fina med sina långa näbbar i orange och sitt neurotiska läte, de äldre björkarna tappar murkna grenar, pelargonerna tuffar till sig i krukor på terrassen.

tisdag 25 juni 2013

It would be nice if the culture could catch up

I går kväll instagrammade Lena Dunham den amerikanska författaren Mary McCarthys ansikte och jag kastade mig omedelbart in på google för att ta reda på mer. En av de första träffarna ledde till The New Yorker, som lockade med följande rubrik: "The Formidable Friendship of Mary McCarthy and Hannah Arendt" och inledningen: "Many women hunger for models of intellectual self-confidence, and female friendships can be rich soil for them ..."

Jag klickade och klickade på länken och fick till slut veta att sidan var överbelastad. Ni som kan det här med det sociala internet: Kan det ha haft att göra med att Lena Dunham, som har 475 000 följare på Instagram, lade ut McCarthys ansikte och alla gjorde exakt som jag och fastnade för exakt samma läckra rubrik och ingress? En halv miljon pers klickade som galningar för att få läsa mera om kvinnliga rollmodeller i det intellektuella, och om kvinnlig vänskap i förhållande till detta.

Alla andra gav upp, jag hängde kvar och fick läsa. Artikeln visade sig vara en sågning av filmen "Hanna Arendt", och en av invändningarna är att Mary McCarthy framställs som "silly" och att Arendts och McCarthys relation framställs som helt fokuserad på kärlek och karlar. Artikelskribenten Michelle Dean formulerar en mening som bör citeras: "Women talk about ideas among themselves all the time. It would be nice if the culture could catch up."

onsdag 12 juni 2013

Franskt skvaller

Jag hade glömt hur mycket jag tycker om tunna romaner av franska författarinnor. På Hangö bibliotek häromsistens hittade jag Sekwa förlags översättning av Rien de grave av Justine Levy, Inget allvarligt heter den efter att en Alexandra Dumas (klart bra namn!) översatt den och ja, den borde såklart bli läst på franska men den är skriven i staccatotempo, läsarten är snabb; min franska skulle bågna.

Med belåten attityd identifierade jag genast rytmen. Jaja, fransmän, det ska vara franskt, det ska vara såhär, lite som i Bodil Malmstens Nästa som rör mig, förresten. Lite som jag skriver nu, sånt smittar av sig, man blir som de franska författarinnorna och vad är väl lyckligare än det?

Inget allvarligt visar sig vara en riktig skvallerroman. Justine Levy skriver om hur hennes man lämnade henne för "idealkvinnan Paula" - som i verkligheten heter Carla Bruni. Det här var hett stoff när boken utgavs i Frankrike år 2006, sedermera gick Bruni som vi vet vidare till Nicolas Szarkozy. Verklighet och saga, det är ingen hejd på den enheten.

Franskt elitskvaller, alltså. Men också ärligt, roligt, intimt och sofistikerat på ett sätt som jag hittills bara sett hos just franska författarinnor. Amélie Nothomb fast hon är väl från Belgien, Marie Darrieussecq.

Här en liten mening till alla närsynta:

"Jag har inte tagit på mig linserna. För att reta honom ännu mer har jag bestämt mig för att spela elak liten blind flicka som inte kan se bortanför min säng."

Fint. Läser vidare.

fredag 7 juni 2013

Det hände sig på Borgå torg

Vidare om den där törnekronan som nämndes i förra inlägget: Hela skeendet kring den var som en blandning av Mia Francks bok Martrådar och David Lynch filmer.

STARK sol. BLÖT hetta. Ett torg i stadens äldsta del. Jag gick där med barnen, hörde motorljud bakifrån och plötsligt ven två förbi. Det var två unga långhåriga kvinnor, flickor närmast, som i skydd av hjälmar rasade över torget, den ena på moped och den andra på nån sorts fyrhjuling. De körde nästan över mitt yngre barn och jag skrek till, alla stannade upp i STARK sol.

Det blev tyst, några små stånd med hantverk stod framför oss och kvinnan med törnekronan var där. Barnen och jag tittade på bärnsten. Vi gick därifrån, jag skyndade på dem.

*

I dag kom Ny Tid. I den skriver jag om Johanna Langhorsts bok Förortshat. Bra bok! Angeläget ämne. En sak jag inte skrev i recensionen är att Langhorst skriver mycket skickligt; hon lyckas kombinera känslor, tankar, stämningar med enkäter, statistik, intervjuer, analyser.

torsdag 6 juni 2013

Tatuerad törnekrona

Är det någon annan än jag som sett en kvinna med törnekrona tatuerad i pannan på torget i gamla stan i Borgå?

tisdag 4 juni 2013

En upphottad slav?

Jaha, också tänkandet går alltså i cykler. De senaste dagarna har ett tema i denna skalle varit Beyoncé. bläddrar tillbaka i salongen och ser att jag den 18:e juni, för nästan ett år sedan, kollat en Shakiravideo och funnit den full av uppslag.

I söndags råkade jag få syn på en konsert på tv, det var visst någon konsert som skulle vara till förmån för kvinnor på något vis, Beyoncé uppträdde där i tajta shorts. "Det här är komiskt", sa jag högt, men lämnade resten av analysen. Och det var bra, för analysen kom helt gratis redan nästa dag i form av Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis vargpodd (avsnittet "Ockupera slottet"). Mot slutet av podden är det som om Liv Strömquist talade fram en serie om Beyoncé, ser fram emot att läsa den också, strålande analys, lyssna helst.

Peppe begåvade mig med en artikel som hävdar att vita medelklassfeminister förminskar Beyoncés betydelse som feministikon och nu fattar man ju att det där slappa "Det här är komiskt" var en helt relevant reaktion. Likaså mina barns fejs när de fick se en skymt av spektaklet. Stora ögon, stor koncentration, slurp in med kittet "svinsnygg kvinnlig superstjärna väljer att åla sig på traditionellt vis". Här finns saker att hämta.

Förutom Beyoncés funktion som feministikon diskuterar vargpodden förresten också den faktiskt mycket skumma bågen från de fattiga kvinnorna som syr för H&M i Bangladesh till superrika superstjärnan B som stirrar med tom blick från reklamskyltarna iklädd bikini som tillverkats för just ingen lön alls under undermåliga förhållanden. "En upphottad slav", som Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli sammanfattar det.

Men kolla den här Beyoncévideon, den är verkligen full av uppslag:








tisdag 21 maj 2013

Googleforskar hårt

Jag fick nyligen höra om cisgender, ett begrepp som jag tänkte kunde vara användbart, så jag googlade lite på det och stod plötsligt - just det - på ett minfält. Tror ändå jag ska smyga omkring lite bland minorna och läsa på, för jag tänker mig att det är bra att namnge och definiera normen också och inte bara det som ses som avvikande. (Här velar jag nu: ska jag ha citationstecken kring "normen" och "avvikande"? Ja, det borde nog ha varit så.)

När jag ändå hade googlehatten på mig beslöt jag mig för att kolla upp begreppet "Den feministiska kroppen" som jag nämnde i förra inlägget som någonting man kunde uttrycka sig skriftligen om. Googlade - och hamnade här i salongen.

måndag 20 maj 2013

Övriga ärenden

Det hjälps int - jag blir glad av att se tuffa lågstadiekillar gunga och sjunga "oh-oh-oh-ding-dong" på skolgården. Blir också glad av att se andra barn, som t ex flickor, göra så, men det är nånting med de här pojkarnas entusiasm som får mig att spinna lite under min morgonstressvettiga skjorta. (Fattar att jag nu borde börja analysera VAD det är, men det verkar på nåt vis uppenbart och på ett annat vis som en avgrund och ett minfält.)

Om jag skulle skriva en text exakt nu, skulle den få rubriken "Den feministiska kroppen". Också den analysen skulle vara svår att skriva. Kanske finns det redan en sån text nånstans? Tipsa, den som vet!

Har förresten glömt att länka till min recension av Sonia Faleiros bok Bombay Baby som ingick i Ny Tid för nån vecka sen, så det gör jag nu. Där tycker jag att det måste skrivas mera om torskar och mindre om prostituerade. Håller fast vid den åsikten fortfarande.



fredag 17 maj 2013

Busigt på insändarsidan

Författaren till insändaren med rubriken "Glada pojkar blir ängsliga tanter" lyfter upp ett problem han tycker sig se, nämligen att biologilärare saknar tillräcklig kunskap för att kunna undervisa fakta kring den globala uppvärmningen. Skolbarn blir vilseledda och får ångest på grund av klimathotet och det är inte bra, menar insändarskribenten. Han avslutar sin insändare med en retorisk figur: "I värsta fall förvandlar klimatindoktrinering glada pojkar till ängsliga tanter."



Insändare Hbl 17.5
 
 
En alternativ redigering kunde kanske ha varit att kapa på slutet, dvs sista meningen med skräckscenariot, och att välja att lyfta upp något som har med insändarens essens att göra som rubrik.
 
 Men det blev ju förstås busigare så här.

torsdag 16 maj 2013

Utanför grillas korv, författaren tänker genast på apokalypsen

Sällan eller aldrig blir det att ångra att man ansträngt sig lite och dessutom lyckats få sina snälla föräldrar att barnvakta så man kan gå på något kulturevenemang på kvällskvisten. Igår t ex fick jag äran att vara avec på Blaue Fraus pop up art house-invigning och åh vad det satte igång hjärnan. Dagens diskreta hängighet vägs lätt upp av att man fått gå till ett ställe och liksom uppleva, stirra och vara där.

Och se, genast på morgonen fastnar en fin fisk i sinnets håv. Det är den silverglänsande siken Lindman som skriver om en reportagebok på ett sätt som säger åtskilligt om skrivande och om de problem ett alltför litterärt grepp i fel sammanhang kan resultera i:

"Problemet är att Jönsson projekt blir litterärt på fel sätt, vilket gör att beskrivningen blir svår att ta till sig. Han åker till olika ställen i Sverige, platser som vanligen betraktas som avkrokar, ställen som på olika sätt befinner sig utanför strålkastarljuset. Han träffar människor, hänger på pizzerior och strövar runt. Också det här kunde ha fungerat, under rätt förutsättningar. Jag menar, syftet är ju behjärtansvärt. Men det som stör mig i boken, och det är något helt genomgående, är att när Jönsson ger sig ut på landsvägarna, när han sätter sig i den lokala baren och snackar, är det som om varje detalj lyfts upp och ringas in tills varje fenomen, varje samtal och varje landskap blir ett slags metafor för dagens Sverige. (...)"

"I en typisk scen sitter Jönsson på ett vandrarhem i Haparanda. Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen. I de här sammanhangen framstår boken inte som ett strövtåg där Jönsson vaket och lyhört följer med vad än som kommer emot, utan snarare blir beskrivningarna väldigt kalkylerande, som om varje bit ska passa in i hans essäistiska mönster (...)"

Tänker nu lite på val av grepp, varsamhet med det litterära, benämnandets ansvar, stilens betydelse, röstens vikt. Man kan ju sampla ihop vad som helst enligt sina egna syften och få det till vad som helst annat, den faran. "Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen."
Sånt kan man till exempel se upp med. Dagens lärdom.

onsdag 15 maj 2013

Ondskan hos Carl Larsson

I går kväll när jag stod och lagade middag och hade glömt att ha i hälften av den anvisade mängden makaroner i makaronilådan tog jag en kall öl ur kylen och twittrade "Kan man int bara få förvandlas till en sån där Carl Larsson-kvinna?"
Ni vet scenen. Ni vet lockarna i tinningarna? Det rena förklädet. Ljus nordisk blond belysning. Stora rum, kakelugn, trägolv, löpare, linne, vedspis, katt.

Kvickt fick jag svar från Ida-Lina, som skrev att hon var livrädd för Carl Larssons målningar som barn. Detta ska ha haft att göra med Karin Larssons och den yngsta flickan Larssons ögon som de skildrades i familjefaderns konst.





Det här är MYCKET intressant, tycker jag!

tisdag 7 maj 2013

Dramaturgigurutips?

Här går man och funderar på dramaturgins lagar. Hur lite hårda fakta man har om dem, och hur mycket hårda fakta man skulle önska sig om dem. Jag är helt beredd att underkasta vad som helst dramaturgisk disciplin, för det är bara de lagarna som kan rädda skrift som hotar haverera. En aldrig så intuitiv och "organisk" text kan kläs av och bli en byggnadsställning, och det är den konstruktionen som måste fixas när saker inte funkar, det hjälper inte att brodera. Så är det bara, det är jag efter fältstudier och empiri säker på.

Så: Har någon tips om dramturgiguru som skrivit läsvärd bok i ämnet?

*
Det har för övrigt börjat rasa in spämkommentarer här i salongen, den är lite nerlusad, jag får tyvärr ta tillbaka robotkontrollen. Upp till bevis nu! Bevisa att du inte är en robot!

torsdag 25 april 2013

Skräckflickor

Fick lite förlagsreklam i inboxen och drabbades av ett akut behov av att läsa en viss specifik thriller, nämligen The Wicked Girls av den brittiska pseudonymen Alex Marwood.
Inom mindre än ett dygn hade jag gått till bokhandeln för att köpa den (via internet tar för lång tid) och inlett läsningen. Det här händer alltså samtidigt som jag har en massa annat att läsa, både jobb och privat läsning, och då måste man se upp med sig själv.

Jag hade inte fattat så mycket annat av handlingen än att det var nånting med flickor och mord. Alltså inte vuxna psykos som dödar småflickor, utan flickor som dödar andra flickor på nåt sätt. Jag har tänkt att jag inte ska läsa böcker som handlar om mördade kvinnor, det finns för många sådana redan, ni vet: spännis-med-död-kvinna-estetiken. Men nu, tja, här finns någonting som intresserar. Någonting med flickvärlden som jag glömt? Flickvarandets smygande kring ödehus som kanske inte var så öde som de verkade, flickvärldens snokande, hemligheterna, smartheten, pillren i gläntan som inte gick att förstå ..

Karin och jag i skogen, rykten, blickar, dynamik, saga, trygghet, fara. Bögstenen.

Vet int. Men det är bra att reagera på snabb och oväntad reaktion hos sig själv. Det betyder något.

Under lupp nu: skräckflickor. Flickor i skräck, som skräck.

onsdag 17 april 2013

Hjärnan och konsten, forts.

På förra inlägget kommenterade en anonym läsare så här: "Intressant! Undrar om det samma gäller för t.ex. konst och varför inte för musik. Eller är det speciellt för text?"

Själv har jag ingen aning men tycker att det rimligtvis borde gälla andra konstformer också. Finns här nån som vet? Musik, bildkonst, hjärnan?

Och så en liten bild: När jag tittade ut genom köksfönstret klockan sju i morse såg jag en skata picka i en gråvit snöhög. Tänkte så här: April är skatans månad. Håller fortfarande fast vid det.

tisdag 16 april 2013

Hjärnan och lyriken

Mig är det inte mycket med just nu, för det visade sig att den metalliska känslan i luftvägarna faktiskt var en pikant liten sekelskiftesåkomma som gärna följer på bronkitis. Så nu är det talförbud och ångbadspåbud och andnöd. Men det är snart bra igen. Ufoxen pyser vid fotändan och antibiotikan, denna problematiska mirakelmedicin, gör sitt.

Häromdagen tipsade en smart person vid namn Mikaela om en Telegraph-artikel som förklarar varför det är ytterst stimulerande för hjärnan att läsa lyrik. Man har t ex testat skriva om klassiska dikter så att andemeningen bibehålls men att uttrycket tagits ligger på en konkretare och enklare nivå - aktiviteten i hjärnan hos den läsande är genast mera blygsam.


fredag 12 april 2013

Läget på cellnivå

Hej, orimligheten nu med det extremt gråa och råa vädret. Det tar sig in exakt överallt, särskilt i luftrör och vener. Så sent som förra veckan gled jag omkring i tunn chiffong och hade inte ont i nacken, ej heller metall i luftrör och ådror, som nu.

Det river i cellerna och den gamla laryngiten gör sig påmind. Funderar på att emigrera till Gran Canaria och utbilda mig till delfinskötare. Det skulle inte vara så tokigt att bli uppskjuten i luften av två vänliga delfinnosar, flyga över ett rep, landa snygg och strömlinjeformad i bassängen, kasta lite småfisk i glada delfingap som tack.

tisdag 9 april 2013

Las Palmas state of mind

Om man bara har tillräckligt dåligt lokalsinne blir även den mest fridfulla resa ett äventyr. Om man inte har bråttom och det är ljust kan det vara mycket trevligt. Man kan t ex av misstag ta buss nummer 12 i Las Palmas rakt ut i förorten och lära sig åtskilligt om staden. Man kan snava in i en saluhall precis vid stängningsdags och få se stora män slamra med metall och is, man ser dem svabba golv och stuva rött och vitt kött i plastlådor, det kan bli en estetisk och symbolisk och på alla sätt stark upplevelse. Man kan hamna mitt i en demonstration utanför stadshuset. Man kan ströva omring på måfå i kvarter som mest påminner om något hos Richard Scarry: där är polismannen, där är brandbilen, postiljonen kommer där, kaféägaren städar undan en espressokopp.

Resandet som tillstånd, inte som prestation, menar jag kanske.

tisdag 26 mars 2013

Yes, we are open

"Har [Finsalongen] stängt, eller?", twittrade @Lerviks i går kväll.
Finsalongen har ej stängt, blott legat lite i träda. Dels på grund av livets andra åtaganden, dels på grund av en stor upplevelse i en kyrka som jag inte vet hur jag ska uttrycka utan att ni tror att jag blivit galen (se nu, ni tror redan att jag blivit galen), och dessutom på grund av att jag har många uppslag men alltid snubblar på källan. En ganska stor noggrannhet har drabbat mig beträffande vem som sagt/skrivit vad, när och i vilket sammanhang. Tror inte man behöver vara orolig för en sådan tendens, men det blir svårare att uttala sig. Jag hade t ex tänkt skriva om internaliserad sexism, men måste kolla några grejer först.

torsdag 14 mars 2013

Inget fancy med feber

Fortfarande anmärkningsvärt okry. Besökte därför en läkare och han gav mig hästpiller och opiater, så jag ska nog vara på benen snart. Det måste jag vara.

Här i svettiga sängen har jag till exempel tänkt på att det finns en massa romantik kring feber som inte har någon grund. Man tänker sig gärna den febriga som rosenröd/scharlakansröd om kinderna, med glansiga, själfulla ögon. Den febriga ligger förstås i stärkta lakan, på det lilla bordet står ett glas vatten och vad är det för papper som ligger där? - Åh, det är ett kärleksbrev ...

Sanningen är ju att feberns färger är grå och vit och att lakanen är luddiga och fuktiga. Man är vit i nyllet och läpparna är grå och spruckna. Blicken är blank, liksom platt. Man svettas och har frossa om vartannat. Man ler ej (på den tredje dagen stod ett barn vid min säng och sa: "Mamma, det var länge sen du log.") Man orkar inte läsa, ens hår börjar leva patologiliv, ens kropp är mör av allt liggande. Man fattar hur liggsår uppstår. Man har en kudde mellan knäna när man ligger på sidan för att man fått ont i höfterna och knäna börjar skava mot varandra.

Öhman skriver idag att jag tipsat om en podcast med det uppseendeväckande namnet Fan vad fittigt, och det stämmer. Jag tipsade alltså om att det existerar en sån podcast, men jag har ingen aning om vad det snackas om i den, för båda gångerna jag försökt lyssna har jag omedelbart somnat. Men jag hoppas det är bra!

lördag 9 mars 2013

Muntration

Hej. Här ligger jag i feber (har väl inte haft feber sedan 2008 så det är exklusivt men jobbigt; darrig, kall, vinglig, svårt att andas) och försöker tolka vad jag tänker. Är det t ex tankar eller chänslor mest? Är det olika saker eller samma sak?

Lägenheten är ljus. Mina barns späda kroppar far genom tempererat vatten i en simhall. Jag har beställt nudlar till kvällen. Jag har supermycket ångest å andras vägnar (t ex Eerikas). Tvättmaskinen dundrar på, det blir dunklare, kroppen hetare, andningen tyngre. Önskar mig fri från associationer, önskar mig en frejdig småglömsk carpe diem-mentalitet.

måndag 4 mars 2013

Skrivtips: ägg

Den som på ett enkelt sätt vill öka laddningen i sin text gör klokt i att använda ägg. Ägget genererar särskilt paradoxal stämning om det kombineras med mänsklig lusta och/eller kroppslighet.

Betänk t ex:

-> Äggets perfektion; den oklanderliga släta men ändå lite skrovliga ytan, skörheten, den fulländade formen, överlägsenheten som föda betraktat ...
-> Äggets svåra drag; fortplantningsaspekten, kladdet, lukten, dallriga konsistensen, "produktionsmetoderna" ...

Om din text är trist, släng in ett ägg! Det funkar. Har testat.

fredag 1 mars 2013

Girls och en önskan

En vän gav mig första säsongen av tv-serien Girls i gåva och nu tittar jag med skiftande humör och lindig besatthet. Först blev jag besviken: Så mycket såhej om seriens brahet och de naturliga kropparna och så detta, som ändå är helt som vanligt i underhållningsbranschen. Okej att Lena Dunhams karaktär har en normal kropp men det görs enorm affär av det och alla andra är ju ändå överjordiskt snygga osv, Hannah blir token ugly, de argumenten. (För övrigt anser jag att vi måste sluta prata om kvinnors kroppar, är inte det egentligen helt ointressant och kontraproduktivt?)

Men nu när jag kommit till avsnitt 6 och 7 märker jag av den novellkaraktär min vän nämnde. Mjuknar plötsligt. Mjuknar faktiskt så till den grad att jag inser att jag dessutom är avundsjuk på målgruppen för att de - ja, för att de har förmånen att vara i målgruppen. Det är ju knäckande: När jag själv var i Girls-åldern kollade jag på Sex and the City som handlade om 40-åringar som betedde sig som 25-åringar (eller de skulle väl föreställa 25-åringar, eller inte vet jag, men de var liksom inga girls). Nu, när jag själv är närmare 40 än 25, ska jag plötsligt sitta och titta på en serie jag hade behövt se då. Betänk denna djupa orättvisa.

Så nu önskar jag att någon med en hjärna som liknar Lena Dunhams snabbt ska skriva en tv-serie om typ mamman till de där barnen som Jessa passar, ni vet. Den vill jag se.

Vem skriver?

torsdag 28 februari 2013

True romance på Klovharun

Jag lovar, jag har egna tankar i huvudet, men eftersom det finns så många andra som har så många bra tankar också vill jag sprida dem i nätchärlekens namn.

Lindman skriver idag om kärlek i litteraturen (med frågetecken) och sågar friskt tusentals år av kärleksskildringar. Igår dissade Lovisienstadt en hel generation, idag dissar Lindman en megatradition, å, jag är svag för såna faxer. Lindman finner alltså inget särskilt intressant i trad. litteratur om det spännande spelet mellan könen och tänker efter grundligt för att komma på en kärleksskildring hon gillar.

Vi har samma favorit! Lindman skriver:

Efter ungefär tre timmars funderingar kommer jag att tänka på Tove Janssons bok Anteckningar från en ö (1996) där hon skriver om livet på Klovharun tillsammans med Tuulikki Pietilä (vars teckningar finns i boken, om jag minns rätt). Är det där verkligen en bok om kärlek? Ja, så minns jag den, trots att det på ytan handlar om andra saker; båtar, väder&vind, byggprojekt, årstidsväxlingar, praktiska bestyr, naturen. Ändå finns det där - som jag minns det - en enorm ömhet i beskrivningarna av livet tillsammans, med de där bestyren, iakttagelserna, förändringarna, en ömhet som inte stansas fast.

Alltså, jag vet inte om jag skulle ha förstått att svara Anteckningar från en ö om någon bett min nämna min favoritkärleksskildring, men när jag ser Lindmans motivering minns jag att det var ju så jag läste den. En stor kärlek där i boken. Kommer inte på några fler kärleksskildringar jag gillar, de finns säkert, men jag är inte alls svag för romantik så det blir lite svårt där. Austen och sånt, jo men nä.

onsdag 27 februari 2013

Två saker jag behövde höra

"#helsingfors vaknar till tisdag. Metron borde nu köra normalt, informerar om ev. störningar. Sol och plusgrader lovas. Staden funkar."

Biträdande stadsdirektör Pekka Sauris morgontweet triggar någonting som liknar en känsla av lycka, harmoni, balans och reson. Staden funkar, mycket vackert och meningsfullt, jag blir på allvar nästan tårögd. (Ett varningens ord: blir ibland tårögd också av marschmusik.)

Lovisienstadt säger förresten också sånt som känns utomordentligt relevant:

"vi håller på att skapa en värld som är helt värdelös. Folk kan inte ens skilja på gran och tall längre. Eller kråka och korp. Vi vet ingenting, vi skapar aldrig nåt nytt, utan återberättar istället, och urvattnar, tills intet återstår."

Läs själva, por favor. Mycket bra perspektiv.

söndag 24 februari 2013

Spooky sexy Sunday

God söndag! Solen skiner och jag lider inte av århundradets champagnebakfylla längre (det gjorde jag igår och det var i sanning fasansfullt).

Här kommer en sensuell låt och en anmärkningsvärd video:







fredag 22 februari 2013

"Aggro-öhhh"

Det första jag fick ögonen på i morse var Lindmans inlägg om komplexa och begripliga sammanhang och arbete och sånt. Tjuppade igenom det sådär som man gör när man tycker att man egentligen inte ska läsa en grej just i den stunden men ändå inte kan hindra det slukande ögats framfart. (Ibland läser jag saker från slutet till början när jag tycker att jag inte har tid att läsa, man är ju för all del en logisk varelse). Tänkte bara: yes, yes, yes, och när jag kom till slutet blev jag allra nöjdast för där står så här: "filosofin för min del startar sällan i förundran, den startar i ett desperat och otåligt aggro-öhhh, vill ha klarhet NU."
Igenkänningens bistra smekning.

Associerade förresten till att statens järnvägar VR påstår att det är en bäver med vänner som städar tågtoaletterna. Bävern har skrivit ett brev till toalettbesökaren, se nedan. Jag vet inte ens riktigt vad där står för blir så upprörd över det aktiva osynliggörandet av städarnas existens. Inte bara ska de städa tågsnusket, de ska också göra det i skuggan av ett gäng påhittade gröna bävrar i "ekologins" namn.


tisdag 19 februari 2013

#tv #lugn #twitter #varghund #kollektivt medvetande #rörligt tänkande #flöde #dreamz

Igår kväll hade jag en ytterst behaglig tv-upplevelse, som jag nu tänkte redogöra för.
Det var SVT-programmet Min sanning som stod på, och Kristina Lugn var gäst.
Där satt hon svartklädd och pratade på sitt lite släpiga sätt, pratade klokt och vettigt och roligt och självrannsakande och liksom inte tvärsäkert.
Det slog mig att där har vi en viktig aspekt i intellektuellt tänkande: att inte låsa sin tanke, inte vara så tvärsäker, behålla tankens rörlighet.
Det är inga självklarheter, min erfarenhet är att det är ovanligt att ha den där rörliga tanken.

Under programmets gång slumrade jag till ibland, vaknade, somnade igen, och när programmet var slut vacklade jag (ja, jag är ett vrak) till sängen och twittrade att jag vill ha sällskap av Kristina Lugn i min dröm. Mathias twittrade blixtsnabbt att han också vill det, och det ledde till att Mathias dök upp i drömmen istället för Kristina Lugn.

Där fanns också två bråkstakar från i går, och en massa arkitektur och brödsmulor. Där fanns också en varghund, stor och snäll, vimsig och känslig. Twittrade den intessanta varghundsinfon när jag satt på morgonmetron. Fick omedelbart svar: "Du tror inte hunden var Kristina Lugn?"

måndag 18 februari 2013

Avsändare Quentin T

Kanske det var för att det är ett par år sedan jag såg en film på bio senast, men jag hade inga problem med att Quentin Tarantinos nya, Django Unchained, är nästan tre timmar lång. Jag hade heller inga problem med att det var en western trots att jag aldrig har lyckats se en vilda västern-film utan att somna (gubbar och damm och vapen och förlegad världssyn, zzz). Det var en massa våld och Bechdeltestet hade den absolut inte klarat - inga problem ändå. Fast jo förresten - en våldsscen var så vidrig att jag var tvungen att blunda. Hatar våld, fattar inte hur det kan vara underhållning för nån, men Tarantinos splatterskjutande går så över all rimlighet att det nästan går att se utan att blir alltför illa berörd.

Det finns och har funnits så mycket elände i världen att det är lätt att glömma bort vissa små incidenter, som till exempel slaveriet i Amerika. Den här filmen, som säkert var spekulativ på hur många sätt som helst, blev en påminnelse om det. Rasbiologi liksom, just det, alive and kicking. "Jag gör vad jag vill med min egendom, om jag vill slår jag in skallen på min egendom med en hammare." Leonardo DiCaprio som karaktären Candie gör ett gott jobb med att förklara det i den här filmen. Obehaglig karl, kolla själva.

Men alltså, själva poängen i det här ofokuserade inlägget är att det går att stå ut med vilda västern, gubbsters i mängder, o-Bechdel och till och med våld om avsändaren vet vad den gör och inte bara grabbar omkring. I fonden finns hela tiden Tarantinos vision och ställningstagande, han är på svaga sidan, han skildrar vit mans gränslösa låghet, han gör en film med gott humör och raseri och eftersom han vet vad han gör lyckas han förmedla sin vision med precision. Den åker liksom inte ut som en pose på biograferna, den gör något, den gör vad dess avsändare vill.

Måste se Kill Bill på nytt, förresten.