Busigt på insändarsidan

Författaren till insändaren med rubriken "Glada pojkar blir ängsliga tanter" lyfter upp ett problem han tycker sig se, nämligen att biologilärare saknar tillräcklig kunskap för att kunna undervisa fakta kring den globala uppvärmningen. Skolbarn blir vilseledda och får ångest på grund av klimathotet och det är inte bra, menar insändarskribenten. Han avslutar sin insändare med en retorisk figur: "I värsta fall förvandlar klimatindoktrinering glada pojkar till ängsliga tanter."

Insändare Hbl 17.5

 

 

En alternativ redigering kunde kanske ha varit att kapa på slutet, dvs sista meningen med skräckscenariot, och att välja att lyfta upp något som har med insändarens essens att göra som rubrik.

 

 Men det blev ju förstås busigare så här.

Utanför grillas korv, författaren tänker genast på apokalypsen

Sällan eller aldrig blir det att ångra att man ansträngt sig lite och dessutom lyckats få sina snälla föräldrar att barnvakta så man kan gå på något kulturevenemang på kvällskvisten. Igår t ex fick jag äran att vara avec på Blaue Fraus pop up art house-invigning och åh vad det satte igång hjärnan. Dagens diskreta hängighet vägs lätt upp av att man fått gå till ett ställe och liksom uppleva, stirra och vara där.

Och se, genast på morgonen fastnar en fin fisk i sinnets håv. Det är den silverglänsande siken Lindman som skriver om en reportagebok på ett sätt som säger åtskilligt om skrivande och om de problem ett alltför litterärt grepp i fel sammanhang kan resultera i:

"Problemet är att Jönsson projekt blir litterärt på fel sätt, vilket gör att beskrivningen blir svår att ta till sig. Han åker till olika ställen i Sverige, platser som vanligen betraktas som avkrokar, ställen som på olika sätt befinner sig utanför strålkastarljuset. Han träffar människor, hänger på pizzerior och strövar runt. Också det här kunde ha fungerat, under rätt förutsättningar. Jag menar, syftet är ju behjärtansvärt. Men det som stör mig i boken, och det är något helt genomgående, är att när Jönsson ger sig ut på landsvägarna, när han sätter sig i den lokala baren och snackar, är det som om varje detalj lyfts upp och ringas in tills varje fenomen, varje samtal och varje landskap blir ett slags metafor för dagens Sverige. (...)"

"I en typisk scen sitter Jönsson på ett vandrarhem i Haparanda. Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen. I de här sammanhangen framstår boken inte som ett strövtåg där Jönsson vaket och lyhört följer med vad än som kommer emot, utan snarare blir beskrivningarna väldigt kalkylerande, som om varje bit ska passa in i hans essäistiska mönster (...)"

Tänker nu lite på val av grepp, varsamhet med det litterära, benämnandets ansvar, stilens betydelse, röstens vikt. Man kan ju sampla ihop vad som helst enligt sina egna syften och få det till vad som helst annat, den faran. "Utanför fönstret grillar ett ryskt par korv. Jönsson tänker genast på apokalypsen."
Sånt kan man till exempel se upp med. Dagens lärdom.

Ondskan hos Carl Larsson

I går kväll när jag stod och lagade middag och hade glömt att ha i hälften av den anvisade mängden makaroner i makaronilådan tog jag en kall öl ur kylen och twittrade "Kan man int bara få förvandlas till en sån där Carl Larsson-kvinna?"
Ni vet scenen. Ni vet lockarna i tinningarna? Det rena förklädet. Ljus nordisk blond belysning. Stora rum, kakelugn, trägolv, löpare, linne, vedspis, katt.

Kvickt fick jag svar från Ida-Lina, som skrev att hon var livrädd för Carl Larssons målningar som barn. Detta ska ha haft att göra med Karin Larssons och den yngsta flickan Larssons ögon som de skildrades i familjefaderns konst.

Det här är MYCKET intressant, tycker jag!

Dramaturgigurutips?

Här går man och funderar på dramaturgins lagar. Hur lite hårda fakta man har om dem, och hur mycket hårda fakta man skulle önska sig om dem. Jag är helt beredd att underkasta vad som helst dramaturgisk disciplin, för det är bara de lagarna som kan rädda skrift som hotar haverera. En aldrig så intuitiv och "organisk" text kan kläs av och bli en byggnadsställning, och det är den konstruktionen som måste fixas när saker inte funkar, det hjälper inte att brodera. Så är det bara, det är jag efter fältstudier och empiri säker på.

Så: Har någon tips om dramturgiguru som skrivit läsvärd bok i ämnet?

*
Det har för övrigt börjat rasa in spämkommentarer här i salongen, den är lite nerlusad, jag får tyvärr ta tillbaka robotkontrollen. Upp till bevis nu! Bevisa att du inte är en robot!

Skräckflickor

Fick lite förlagsreklam i inboxen och drabbades av ett akut behov av att läsa en viss specifik thriller, nämligen The Wicked Girls av den brittiska pseudonymen Alex Marwood.
Inom mindre än ett dygn hade jag gått till bokhandeln för att köpa den (via internet tar för lång tid) och inlett läsningen. Det här händer alltså samtidigt som jag har en massa annat att läsa, både jobb och privat läsning, och då måste man se upp med sig själv.

Jag hade inte fattat så mycket annat av handlingen än att det var nånting med flickor och mord. Alltså inte vuxna psykos som dödar småflickor, utan flickor som dödar andra flickor på nåt sätt. Jag har tänkt att jag inte ska läsa böcker som handlar om mördade kvinnor, det finns för många sådana redan, ni vet: spännis-med-död-kvinna-estetiken. Men nu, tja, här finns någonting som intresserar. Någonting med flickvärlden som jag glömt? Flickvarandets smygande kring ödehus som kanske inte var så öde som de verkade, flickvärldens snokande, hemligheterna, smartheten, pillren i gläntan som inte gick att förstå ..

Karin och jag i skogen, rykten, blickar, dynamik, saga, trygghet, fara. Bögstenen.

Vet int. Men det är bra att reagera på snabb och oväntad reaktion hos sig själv. Det betyder något.

Under lupp nu: skräckflickor. Flickor i skräck, som skräck.

Hjärnan och konsten, forts.

På förra inlägget kommenterade en anonym läsare så här: "Intressant! Undrar om det samma gäller för t.ex. konst och varför inte för musik. Eller är det speciellt för text?"

Själv har jag ingen aning men tycker att det rimligtvis borde gälla andra konstformer också. Finns här nån som vet? Musik, bildkonst, hjärnan?

Och så en liten bild: När jag tittade ut genom köksfönstret klockan sju i morse såg jag en skata picka i en gråvit snöhög. Tänkte så här: April är skatans månad. Håller fortfarande fast vid det.

Hjärnan och lyriken

Mig är det inte mycket med just nu, för det visade sig att den metalliska känslan i luftvägarna faktiskt var en pikant liten sekelskiftesåkomma som gärna följer på bronkitis. Så nu är det talförbud och ångbadspåbud och andnöd. Men det är snart bra igen. Ufoxen pyser vid fotändan och antibiotikan, denna problematiska mirakelmedicin, gör sitt.

Häromdagen tipsade en smart person vid namn Mikaela om en Telegraph-artikel som förklarar varför det är ytterst stimulerande för hjärnan att läsa lyrik. Man har t ex testat skriva om klassiska dikter så att andemeningen bibehålls men att uttrycket tagits ligger på en konkretare och enklare nivå - aktiviteten i hjärnan hos den läsande är genast mera blygsam.