Favorit på internet: Lost it

Dagens favorit på internet är bilden nedan. Hittade den på bildkonstnären Nina Albrechts blogg syster henry. Jag tycker att den är väldigt rolig.







Borde kolla med Moberg

(Spoilervarning!/ Kristina från Duvemåla)


Hade en rejält livströmquistsk stund när jag i jons såg en av förhandsföreställningarna av Kristina från Duvemåla på Svenska teatern. Den ska jag försöka redogöra för här.


Men först några ord om en bra kvinna, nämligen karaktären Kristina i nämnda pjäs. Jag sär, att en sådan kvinna rekommenderas varmt för envar som vill ha en skaplig partner. Rask, skön, frisk, arbetsam, stark, fertil. Förnuftets röst, ryggen full av råg. Klagar såklart aldrig över futtigheter som arbete eller ständiga graviditeter - ånej. Eller jo - en gång blir hon ordentligt förbannad och det är när hon får löss på skeppet till Amerika, men då har hon åtminstone stil nog att fixa en ordentlig catfight med den misstänka lusspriderskan.


Allt det där; okej. Musikal, Björn & Benny; okej. Jag köper. Och Maria Ylipää som spelar Kristina är extremt bra, sjunger extremt bra, agerar extremt bra - må ingen skugga falla över henne eller Robert Noack som spelar Karl Oskar, eller för den delen över nån som inte har skrivit librettot på sin egen pc.


Men sen hamnade jag alltså in i Liv Strömquists seriealbum "Kristina från Duvemåla". 
Kristina får efter åtta graviditeter sitt första missfall och i samband med det berättar hennes läkare för henne att hennes livmoder är trasig; blir hon gravid en gång till så dör hon. Alltså, förstår man, måste Kristina och Karl Oskar hålla sig ifrån varandra och kärleksfröjden.
Detta får Kristina att bryta ihop i Du måste finnas - ett stycke som, har jag alltid tyckt, är berörande och vackert och mycket starkt. Men nu är det lite som att va? Den här utgjutelsen för att hon inte får ligga med sin man? Efter åtta graviditeter och slit och släp för jämnan? Även missfallet kommer till korta när den stora känslan ska rättfärdigas, men så är dramat skrivet. (När äldsta dottern dog hastade det däremot vidare.)


Strömquist fortsätter teckna: Kristina och Karl Oskar kan inte umgås med varann på grund av att de inte får ha sex. De kan inte dansa med varann. De kan inte sova nära varann. Inte kan de heller tala med varann.
TILLS [svart ruta med vita versaler]: KRISTINA FÖRFÖR KARL OSKAR. 
Hon vet att hon dör om hon blir gravid, men hon MÅSTE FÅ LIGGA.
Karl Oskar vill inte, han är en hederns man. Han är orolig för sin fru. Han säger nej.
MEN EFTERSOM KRISTINA ÄR DRÖMKVINNAN VILL HON HA SEX TROTS ATT HON KAN DÖ AV DET. SÅ HON TJATAR SIG TILL DET. [Det här är allt svarta rutor med vita versaler i seriealbumet "Kristina från Duvemåla" av Liv Strömquist.]
Kristina och Karl Oskar har sex, Kristina blir gravid och dör.
Vackert, det.
Tänker att det kunde ha varit dramaturgiskt mera okej att låta Karl Oskar tjata sig till sex, eller att det ens bara hade "blivit så", men alltså:
Slut på showen.


Det är länge sen jag läste Vilhelm Mobergs utvandrarepos som Kristinamusikalen alltså baserar sig på, minns inte alls hur det var på slutet, var det just så här? 
Det kan ha varit det. Men det kan också ha varit skickliga män som vill skapa en säljande berättelse om en "stark kvinna".

Gröt blir till tanke

Händer det nån annan att det i sinnet finns en klart riktad gröt, alltså en tanke men den är inte en pil eller en stjärna ovanför hjässan; den är en gröt under skallbenet, den hotar förvandlas till blott en oartikulerad känsla av något?
(Ni ser, i ovan finns grötens signum nummer ett: mycket märkligt bildspråk.)

Det händer mig, och då är det en lisa att hitta en text där någon tar sin gröt - kanske exakt samma gröt som min? - och formulerar den. Nu har Nina Björk gjort det i DN. Hon skriver om den kungliga bebisen, hon skriver, summa summarum:  "i dag behöver vi alla fall varken vara ledsnare eller gladare än andra dagar".
Gröten blir till tanke, blir till idé, resonemang. Lugnet infinner sig.

Förresten, dagens fäbless 2: Kan varken slita tanken eller ögonen från Lindmans senaste inlägg.

Vad har man huvudet till?

Den säregna kombination av skarp intelligens och planlös förvirring som Aase Berg i sin beryktade recension tillskriver finlandssvenska kvinnor ger sig för tillfället till känna rätt hårt och verkligt i detta huvud. I alla fall den planlösa förvirringen.
Såklart är det lite ockult: Drömmer ytterst realistiska och konkreta drömmar, vilket leder till att jag inte är helt säker på vad som hänt på riktigt. Drömmer ihop blogginlägg som andra skrivit (hårda texter om kulturpolitik mest, inga outfits eller bruncher eller skor) och är tvungen att kolla upp om den-och-den verkligen skrivit det-och-det. (Oftast har inget sånt skrivits.) I natt satt jag på ett tåg och diskuterade språkpolitik med Stefan Wallin. Och så vidare.

God timing således på min treårings kommentar vid morgonmålet imorse.
Han: Vad har man huvudet till?
(paus)
Han, forts.: Man kan göra såhär: [skakar på huvudet]. Och man kan äta med det.

Mys med genier

Här följer lite fredagsmys med genier.

Geni ett: Helsingforsgeniet Helen Korpak som är med i brittiska Dazed Digital i kraft av sin fotokonst. Om jag skulle vara tvungen att titta på ett foto i resten av mitt liv, skulle det bli ett av Korpak, t ex det här:

Geni två: Nanna Johansson, som har hittat reklam för nagellack för män och skriver om det i genialiska ordalag. "Det finns inget tydligare sätt att visa att man är en heterosexuell man än att ta på sig nagellack. I alla fall om man ska tro företaget Alpha Nails hemsida", skriver Johansson. Läs gärna hela inlägget och missa inte den klart trevliga slutklämmen:

Egentligen skiter jag fullständigt i om några töntar vill kränga nagellack över internet. Men det är en tydlig illustration av att "manlighet"* (= högstatus) i hög utsträckning handlar om att ta avstånd från det kvinnligt kodade (= lågstatus). Och i detta fall, när själva produkten är kvinnligt kodad, måste man ta avstånd NÅT SÅ IN I HELVETE!!! Man måste ta avstånd ändå från tårna och skrika att man minsann inte är nån tjej (hemska tanke!) bara för att man kletat på några lager "cocaine"; man måste vråla och gapa tills man ligger där på golvet som en svettig heterosexuell mansklump och kippar efter luft.

Istället för att bara säga som det är - att man vill vara lite fin om naglarna.

Sen finns det ju faktiskt ett tredje geni också - ett födelsedagsgeni, som firar med livesändning och blomster. Finsalongen hyllar denna person med pioner & champagne!

Lanserar begrepp: autorecension

På tal om autofiktion som litterärt grepp (t ex Knausgård) identifierade och namngav förlagets informationschef Bettan Jansson ett fenomen inom kritiken, nämligen autorecensionen. Detta även på tal om de recensioner som nämns i förra inlägget.

En autorecension skulle då vara en text där skribenten skriver om sig själv med utgångspunkt i ett verk författat av någon annan. Autorecensionen är ändå inte en essä, utan äger recensionens övriga karaktäristika.
Är själv lite förtjust i autorecensioner, inte minst för att de balanserar på en massa gränser. Är det okej att skriva så? Vet ej. Handlar de om verket? Kanske. Handlar de om skribenten? Ja!

Har också märkt att jag ofta är svag för verk som lockar autorecensioner ur recensenterna. De inte-helt-färdigskrivna böckerna, de med glipor och glapp - de, vars konstruktion, komposition och tilltal medger att läsaren är delaktig och börjar autofungera.

Det yttre ögat: variation på ett tema

Två av recensionerna av Merete Mazzarellas nya bok Det enda som egentligen händer oss uppehåller sig en stund vid fördomar om - hurra! - finlandssvenskar.
I Expressen skriver Nina Lekander så här:

"För egen del minns jag Finland och Åland och kulturfolk på 90-talet som lätt efterblivna: antifeministiska, reaktionära och redan på morgonen öldrickande halvrassar och homofober - utom förstås Mazzarella, Märta Tikkanen, Claes Andersson och rätt många till."

Lätt efterblivna? Återställarpimplande homofober? Intressant! Och som finlandssvensk kvinna kan man ju dessutom finns stort nöje i att begrunda Aase Bergs tänk i Sydsvenskan:

"Och faktum är att det är en annan fördom som till slut leder mig in i stor respekt för Mazzarella, nämligen min hemsnickrade bild av finlandssvenska kvinnor (de finlandssvenska männen är en helt annan historia):

Jag har alltid uppfattat denna specifika grupp som ytterst fascinerande, eftersom majoriteten jag mött har visat en säregen kombination av skarp intelligens och planlös förvirring."

Alltså, blir ju helt upplivad av det här. Kanske inte av homofobin, efterblivenheten, antifeminismen och förvirringen, utan av att finlandssvenskar som nånsorts associerad grupp blivit sedda av personer som Aase Berg och Nina Lekander och beskrivna i ordalag som skiljer sig från det dagliga sannfinländartugget här hemma.