tisdag 20 augusti 2013

Formulera sig fri?

I vårvintras skrev jag en essä om att försöka hitta en livshållning i en värld som är ond och där barn far illa.

Den var viktig för mig att skriva. Jag visste att jag var tvungen att skriva texten om inte annat som för min egen skull, för jag gick omkring och hade sådan grav ångest (faktiskt grav ångest) över alla dokumenterade grymheter mot barn som syns i media (vågar inte ens tänka på skuggtalet, eller ja, tänker på det). Det var ett stort tankearbete för mig, det var inte lätt att få ihop det, men jag tänkte att någon måste ha sagt något lindrande om det här - nånstans.

Jag skrev essän under stulna stunder och höll hela tiden igång ett tänkande och samlande i huvudet. När jag var klar var det som om ångesten nästan rent fysiskt hade flyttats över från mig till skärmen. Det var en lättnad - tills jag började misstänka att jag hade formulerat mig ganska fri från ångest och ansvar. Det var inte en bra tanke, den var inte okej.

Så småningom visade det förstås att jag inte alls var fri, ångesten kommer tillbaka men den är lite, lite mera hanterbar nu. Den är befogad, men den kan inte få ta kål på mig. Att ha skrivit om det här gör det möjligt för mig att ordna in mina tankar i ett resonemang som kan prövas och prövas igen.

Essän, som jag kallar Gosskören, fick delat tredje pris i Kulturfondens Hans Ruin-tävling och publicerades i Ny Tid illustrerad av Jenny Lucander-Holm.

Läs den gärna.


20 kommentarer:

  1. Läser gärna. Tack för att du skrivit.
    /Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser, Sara

      Radera
  2. Det bästa jag läst på länge. OCH: jag känner som du. Låt oss göra något.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack walopää. OCH: nu när folk har läst och kommenterar märker jag ju att jag inte är ensam om de här tankarna och känslorna. Och DET känns bra, för då kan ens nånting kanske förändras.
      Om du har förslag på vad vi kunde göra är jag tacksam. Annars koncentrerar jag mig mest på att försöka se folk omkring, t ex ungar, titta dem i ögonen och säga hej och kanske prata några ord, inget dramatiskt men liksom ändå NÅNTING. Inte gå omkring som en robot som bara ser till sitt eget hus.
      Och när man upptäcker en gråtande unge kan man gå fram och fråga hur det är fatt (tycks ej vara en självklarhet för många).

      Radera
  3. Vi får ta det mer ingående en annan gång, men jag reagerade ganska konstigt på din text. Tycker jag. För jojo jo det är hemskt och allt det där, men min hjärna vill tydligen sopa mer under mattan än din. (Den har t.ex. inte klarat av att googla allt för mycket Syrien, och vissa bilder har jag bara medvetet låtit bli att se, som att skruva ner ljudet i en skräckfilm för att det inte skall vara för hemskt. Har nog ändå frossat i text, en del. Däremot fick jag ju ångest över din ångest. Istället för över de där barnens. "Att ska du måsta ha sån ångest då du inte ändå kan göra något", typ. Så nu sitter jag och har dåligt samvete över att jag inte har mer ångest över barn som far illa. Sånt. To be continued...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som psykologen sa, folk reagerar så olika ... Kanske du helt enkelt kör avskärmningstaktiken.
      Jag har nog inte googlat loss desto mera, mest bara tagit del av ytskrapet, vågar inte ens tänka på vad en djupgoogling skulle kunna ställa till med.

      Radera
    2. Eller jo, den där ENA grejen djupgooglade jag ju faktiskt. Men Syrien är jag försiktig med.

      Radera
    3. Och den där andra grejen googlade jag också, ja.
      Google borde förbjudas.

      Radera
  4. Alldeles tagen av din text! Både uttrycksformen, känslan och innehållet. Tack för att du delger. Mest fascinerad att du klarar av att googla en massa hemskheter. I min bubbla är det ett måste att vara medveten – men förbjudet att söka bildbevis. Pallar. Inte.

    Du är så otroligt begåvad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pia

      Ja, man måste väl nog göra ett regelverk för sin egen bubbla för att inte hamna i en helspejsad olycksbubbla. Men som du säger - också nödvändigt att vara medveten.

      Radera
  5. Det var en tänkvärd text, tack för den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låt mig veta om du kommer på något bra i anslutning till den! Allt vidaretänk tas tacksamt emot.

      Radera
  6. En otloligt stark och välformulerad text. Jag känner också så där.

    Har undrat mycket över mitt behov av att ibland bara dränka mig i elände, googla i hemskheter som gör mig sömnlös och hålögd. Men jag känner att det är min förbannade skyldighet att ens kunna läsa om vad för vidrigheter barn utsätts för.Jag läser och gråter och vet att de finns/har funnits. Det ger mig pikulite tröst.

    SvaraRadera
  7. Tack, Pamela. Ja, det är en skyldighet att veta. Och jag tror också att det skärper blicken.
    På Facebook var det en person som kommenterade min essä med att hon länge funderat på vad man kan göra åt att så mycket av det som gör oss ångestfyllda och deprimerade är sådant som står utanför vår makt. Jag tror vi behöver redskap för den här ganska nya situationen: att veta så MYCKET om onda saker. Och för lite om annat, förstås, eftersom man sällan sitter och googlar allt gott som folk trots allt gör för varandra.

    SvaraRadera
  8. Jag hade en gång en chans att i egenskap av journalist räcka fram en mikrofon mot Amma i hennes ashram i Indien. Jag frågade nåt om att vad ska man GÖÖÖÖRA liksom när det är så jobbigt att se så mycket lidande omkring sig här i Indien t.ex. Jag väntade mig väl nån slags mumbo jumbo om karma och att den fyska verkligheten är en illusion och att allt bara är en projektion av mitt eget inre lidande, ni vet sån där bs som en massa new age typer är experter på.
    Men Amma tittade nästan irriterat på mig och sa att: om du märker att någon lider ska du göra vad du kan för att hjälpa dem.
    Det finns ju faktiskt folk som jobbar hårt och gör jättevettiga insatser.
    Till exempel den här Sabina Bergholm som startade ett eget barnhem i Indien. Och många andra. Så en sak man åtminstone kan göra är att ge kärlek i form av pengar till projekt man helhjärtat tror på.
    En annan sak är nog att ta hand om sig själv så man orkar vara empatisk.

    Men det är svårt ibland att orka. Jag är mycket intresserad av hela frågeställningen och vill kanske göra nåt projekt på det nån gång.
    Alltså vilken är tekniken, hur orkar man se allt kränkande av mänskliga rättigheter som pågår och ändå hålla sig så grundad och fokuserad att man kan fortsättta bidra med sin egen lilla droppe motgift? ett första steg är väl att göra som du och börja prata om det, det vore en bra diskussion att hålla vid liv.

    SvaraRadera
  9. när jag ännu var ganska ung och grön men full av ilska över att allt var så orättvist (har precis samma uppfattning idag, men då var det så övervälmande, när jag förstod vad ett skitjobb var och att det är vanligt att jobba i sådana t.ex., nåt man med medelklassföräldrar inte riktigt hade behöva förstå) upprepa jag ständigt för mig själv att jag vill "göra nånting åt det!!" men visste inte vad. så var det en studiekamrat som berätta att hon hjälpte samla in betalande medlemmar för amnesty international (före det fanns fejsare på gatan) och coolt konstatera "det är så trevligt att kunna göra nånting".

    då förstod jag att det inte är nån vits att försöka uppfinna hjulet på nytt, att det finns en massa oerhört bra organisationer som jobbar inom de områden som oroade mig (miljö och social rättvisa för att nämna två) och att jag kan jobba för dem om inget annat (sen blev jag aktiv i greenpeace och en del andra rörelser).

    jag har själv upplevt att ångesten försvinner när man gör nåt för det man vill ändra på, det är min upplevelse. man kan inte veta att det blir nåt resultat, men man vet att nu tamejfan finns det en till aktiv motståndare mot sk-ten. att fast bara betala åt organisationer som har proffs som jobbar med det är inte alls ett dåligt sätt, även om det finns sådana där man känner sig mer involverad.

    SvaraRadera
  10. Tack Anna för din fina essä i Ny Tid,du satte ord på det som många av oss går omkring och bär på. Den svarta klumpen i magbottnen som gör att man undviker braskande rubriker i kvällstidningarna samtidigt som man känner att något borde göras tror jag flera med mig känner av. Förutom att uppfostra sina barn/tonåringar/medmänniskor till ansvarskännande och empatiska personer (förhoppningsvis..) så instämmer jag i att det viktiga är att vi alla som har magknip också gör vad vi kan, talar med de små vi möter, har fadderbarn, öppnar våra hem för de av barnens kamrater som kanske inte mår så bra...
    Mvh Niklas W

    SvaraRadera
  11. Hej elaka, tack för din kommentar, ja, alltså att ge fyrk är ju ett bra sätt att tackla problemet på ett konkret plan. Eller det är åtminstone något. My choice är Rädda Barnen och det var just en sån där fejssare som fick mig på kroken.

    Tack Niklas för din kommentar - och ja, om vi är många som ser och gör nånting så är det ju åtskilligt mycket bättre än att ingen gör nånting. Riktigt små saker kan ju betyda hur mycket som helst, det gäller bara att komma ihåg det när de gasar i Syrien.

    SvaraRadera