De svagaste ska skyddas med de hårdaste medlen

Ni som prenumererar på salongens feed har kanske lagt märke till att inlägget "Tack elaka" inte finns.
Jag skrev det för att den elaka bloggaren hade kommenterat så bra på förra inlägget, sen tänkte jag om, sen tog jag bort det.

Den elaka - och jag vill fortfarande säga tack, elaka! för du fick mig att tänka mer och jag ser din goda poäng - kommenterar alltså:

det är hemskt fint att du skriver om ett såhär viktigt ämne, jag blir bara ledsen över att du passerar den mycket viktiga slutsatsen - att barnvården behöver mer pengar så att de dels får omhänderta så många barn som finns (omhändertagande kostar mycket pengar) och får anställa så många mänskor som behövs (om mängden fall har ökat med tio procent i helsingfors på ett år så gissar jag att personalen som bäst har förblivit på samma mängd, jag skulle gissa att den kontinuerligt minskar eftersom det är tidens melodi) - som om det inte är en giltig förklaring.


jag känner flera som jobbar inom barnskyddet, det är högt utbildade men rätt så lågavlönade kvinnor, man kan förstås skriva "tjänstemän" men det klingar lite annorlunda, som utför ett mycket tungt jobb med ljugande, hotfulla föräldrar, och det enorma ansvaret att om du gör en feluppskattning kan du antingen utsätta ett barn för livsfara eller krossa en familj som försökte sitt bästa.

jag tycker vi borde fråga oss varför situationen förvärras i familjerna (fattigdomen ökar, misären börjar gå i arv) och varför vi andra hela tiden är mindre redo att uppehålla det mest civiliserade systemet i världen - dvs. den nordiska välfärdsmodellen - för att istället ha råd att konsumera precis som i den övriga västvärlden om skatten bara inte höjs. när barnskyddet behöver pengar. när barn som föds av utslagna föräldrar själv växer upp till blandmissbrukare som misshandlar sina egna barn.

Efter att jag läst kommentaren började jag småskämmas lite över att ha struntat i det där med resurserna, för det är klart att jag tycker barnskyddet och den sociala sektorn i stort ska få tillräckligt mycket pengar. Ändå tyckte jag då, och jag tycker nu, att det är uppenbart att det inte var resursbrist som ledde till den åttaåriga Eerikas död. Det här bekräftas också i dagens Hbl: "Socialdirektören i Helsingfors Paavo Voutilainen har i offentligheten sagt att verket inte kan skylla händelsen på bristande resurser. Tvärtom har han sagt att verket har tillgång till Finlands bästa resurser så orsaken till att flickan föll mellan stolarna måste sökas någon annanstans."

Hur jag än ser på saken verkar det fullständigt obegripligt att i ett så skriande misshandelsfall som Eerikas välja att tvinga tillbaka flickan till sin pappa och pappans partner. När Eerika själv uttryckligen inte velat det, när hon har gråtit och burit spår av misshandel.
Jag betalar gärna skatt i ett samhälle som kanaliserar sina medel till socialt arbete. Jag inser att många socialarbetare och deras chefer gör ett gott jobb, jag fattar att de också räddar en massa barn från liknande öden som Eerikas.
Men jag vill att detta arbete övervakas.
Och det är väl det som äntligen börjar hända nu, efter otaliga nödrop och larmrapporter från anhöriga och andra som inte kommit någon vart med Barnskyddet.

I Eerikas liv kan inte ha funnits många ljusglimtar. Man kan välja att se det och sjunka ner i en hopplöshet så bottenlös att det blir svårt att nånsin ta sig upp.
Men om någonting ändå kan bli bättre av det här fasansfulla, så kunde det vara den kraft som nu finns i behandlingen. Det tryck sektorn nu är utsatt för.
De svagaste måste skyddas med de hårdaste medlen. Inga ursäkter.