Sänkt i sorg över ännu en nyhet om ett barn som misshandlats och mördats i landet Finland. Läser i tidningen att cirka tjugo (uppgifterna varierar) barnskyddsanmälningar har gjorts om flickans omständigheter. ETT TJUGOTAL ANMÄLNINGAR. Sedan tog tiden slut, barnet dog av misshandeln.
Anhöriga till en helt annan problemfamilj vittnar om hur svårt det är att samarbeta med Barnskyddet.
Tystnadsplikten.
Oh.
Man måste förstå att -
"RESURSERNA".
Det går inte att förstå och det skall inte heller förstås. Att hänvisa till bristande resurser duger inte, det handlar om enskilda tjänstemäns (eller tjänstemannateams) enskilda avväganden. Det handlar om arbetsplatser, hierarkier, rutiner, värderingar. Arbetsmetoder. Prioriteringar.
I välfärdsstaten, tjänstemannarepubliken Finland är barn otrygga. Barn lämnas allena i det här landet, som har grava och grundläggande problem när det gäller synen på barn som människor. Kakarakulturen. Alkoholen. Det tillåtna i att tycka mycket, mycket synd om sig själv. Det är som om en stor del av de vuxna höll på att mista förståndet. (Glöm det där om sisun, det är en myt/ett minne från ett annat århundrade.)
Hjärtat går sönder, igen. Det här barnets ensamhet bland en massa människor som såg, men som av olika, extremt sekundära anledningar inte gjorde någonting. Eller inte gjorde tillräckligt, inte fort nog, inte tillräckligt kraftigt. Ingen som sa: Vi räddar den här flickan NU. Inte imorgon, utan NU.
Det är som om alla trodde att det fanns nån gud som nog ser till att allt blir bra till slut.
Det finns det inte.
Vi väntar redan på nästa fall. Det pågår där ute, det måste kunna stoppas. Av tjänstemän.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
"Det tillåtna i att tycka mycket, mycket synd om sig själv. Det är som om en stor del av de vuxna höll på att mista förståndet. (Glöm det där om sisun, det är en myt/ett minne från ett annat århundrade.)"
SvaraRaderaGood point här. Speciellt det där med att det är ok, nästan stjärnstatus på att tycka synd om sig själv. Jämfört med t.ex. Sverige där man skall rycka upp sig och peppa varann till överdrift. Man måste ju få deppa lite också. Men här ska man minsann inte rycka upp sig. Melankolin, melankolin. Och kom inte och peppa nån. Herregud, du skall inte lägga dig. I värsta fall får du stryk. Nej, håll med och gråt lite du också. För du har det ju också svårt och det är helt befogat att tycka synd om både sig själv och andra.
det är hemskt fint att du skriver om ett såhär viktigt ämne, jag blir bara ledsen över att du passerar den mycket viktiga slutsatsen - att barnvården behöver mer pengar så att de dels får omhänderta så många barn som finns (omhändertagande kostar mycket pengar) och får anställa så många mänskor som behövs (om mängden fall har ökat med tio procent i helsingfors på ett år så gissar jag att personalen som bäst har förblivit på samma mängd, jag skulle gissa att den kontinuerligt minskar eftersom det är tidens melodi) - som om det inte är en giltig förklaring.
SvaraRaderajag känner flera som jobbar inom barnskyddet, det är högt utbildade men rätt så lågavlönade kvinnor, man kan förstås skriva "tjänstemän" men det klingar lite annorlunda, som utför ett mycket tungt jobb med ljugande, hotfulla föräldrar, och det enorma ansvaret att om du gör en feluppskattning kan du antingen utsätta ett barn för livsfara eller krossa en familj som försökte sitt bästa.
jag tycker vi borde fråga oss varför situationen förvärras i familjerna (fattigdomen ökar, misären börjar gå i arv) och varför vi andra hela tiden är mindre redo att uppehålla det mest civiliserade systemet i världen - dvs. den nordiska välfärdsmodellen - för att istället ha råd att konsumera precis som i den övriga västvärlden om skatten bara inte höjs. när barnskyddet behöver pengar. när barn som föds av utslagna föräldrar själv växer upp till blandmissbrukare som misshandlar sina egna barn.