Nästan dö av fröjd och humor (vara 12)

Frantz skriver om sin favoritförfattare Merri Vik, hon som skrev Lottaböckerna, och undrar om det finns andra Lottafans. Det är jag säker på att det finns och läste nog också Lotta men minns att det var främst mina kära kusiner tvillingarna, även till mitt förtret kallade "små flickorna" (för vad gjorde det mig till - en stor pojke?), som gillade dem. Det tyckte jag var ganska intellektuellt av dem, själv var jag av slattrigare sort.
Jag höll nämligen Jolly högst. Chockerande nog har jag i flera år gått omkring och haft denna förnämliga litterära karaktär i alltför passivt minne. Tack vare Frantzkans inlägg minns jag nu hur jag skrattade, nej, "garvade" mig genom böckerna, de var helt enkelt höjden av komik. Ingrid Bredberg hade skrivit böckerna. Det ser jag också först nu, som vuxen. Då spelade det förstås ingen roll.

Och nu minns jag också hur jag skrattade. Minns dessutom att min mor en gång sa att när hon hör mig skratta minns hon hur det var att skratta sådär; så man nästan dog av fröjd och humor. Då tyckte jag det lät så sorgligt. Vadå, att inte skratta sig fördärvad nästan varje dag på grund av vän, vits, Jollybok eller annat? Vad var det för liv?
Men det är ju sant. Man skrattar inte så när man är vuxen. Man skrattar så när man är tolv år och på höjden av sin intelligens men ännu ett barn. Då har man förmågan att nästan dö av skratt. Och möter man då Jolly och det är åttiotal, då är ens lycka gjord.