Trädslakt, apokalypschänsla

"Va, dom har fällt alla träd!" flämtade barnet där han stod vid vårt sovrumsfönster och tittade ut i går på eftermiddagen.
Det var helt horribelt sant: tre vackra silverpilar, de som med sin yvighet skymt sikten mellan vårt hus och grannhuset, låg avsågade på gräset. Dagen innan hade barnet för första gången försökt klättra lite i ett av träden (därför att några större pojkar gjorde det).
"Dom har fällt dom för att barnen klättrade där igår", sa barnet modfällt.
"Nej för fan", sa ömma mor.

Ömma mor ja, som anser att det är riktigt brutalt obildat och typiskt människor att hålla på och fälla träd hur som helst. Jag kan meddela att man har mycket bra insyn i trädens innanmäte nu, och de träden var t ex inte murkna. Det har begåtts trädslakt helt enkelt, trädslakt som nu gör det lättare för oss i husen att se varandra halv- och avklädda när mörkret sänker sig och ställer var och en på glitterscenen.

Ska bli intressant att se om det nu kladdas cement på trädmassakerplatsen och om det sen får stå fina personbilar där träden tidigare sträckte ut sina ädla grenar.

Så - som en kosmisk hämnd ljöd klockan 05.15 en åskknall så mäktig att apokalypskänslan vällde upp. Reflektion som då infann sig: Varför känns åska "naturlig" när man ligger i ett litet hus i en skog, men "apokalyptisk" när man ligger i stan?

Och med risk för att salongen ska börja likna en öppen flirt med Peter Englund måste jag dessutom uttrycka min förtjusning över att Englund och jag går i besläktade tankar idag. Englund tar till den lite mindre trumman och avhåller sig från bombastiska ord som apokalyps, men jag tycker att det där äppelskrottet också är viktigt.
(Fast, eh, ogillar mig själv när jag hänger upp mig på sånt här, men han skriver om "skrutt" och enligt SAOL heter det "skrott"?)