torsdag 20 oktober 2011

Trädslakt, apokalypschänsla

"Va, dom har fällt alla träd!" flämtade barnet där han stod vid vårt sovrumsfönster och tittade ut i går på eftermiddagen.
Det var helt horribelt sant: tre vackra silverpilar, de som med sin yvighet skymt sikten mellan vårt hus och grannhuset, låg avsågade på gräset. Dagen innan hade barnet för första gången försökt klättra lite i ett av träden (därför att några större pojkar gjorde det).
"Dom har fällt dom för att barnen klättrade där igår", sa barnet modfällt.
"Nej för fan", sa ömma mor.

Ömma mor ja, som anser att det är riktigt brutalt obildat och typiskt människor att hålla på och fälla träd hur som helst. Jag kan meddela att man har mycket bra insyn i trädens innanmäte nu, och de träden var t ex inte murkna. Det har begåtts trädslakt helt enkelt, trädslakt som nu gör det lättare för oss i husen att se varandra halv- och avklädda när mörkret sänker sig och ställer var och en på glitterscenen.

Ska bli intressant att se om det nu kladdas cement på trädmassakerplatsen och om det sen får stå fina personbilar där träden tidigare sträckte ut sina ädla grenar.

Så - som en kosmisk hämnd ljöd klockan 05.15 en åskknall så mäktig att apokalypskänslan vällde upp. Reflektion som då infann sig: Varför känns åska "naturlig" när man ligger i ett litet hus i en skog, men "apokalyptisk" när man ligger i stan?

Och med risk för att salongen ska börja likna en öppen flirt med Peter Englund måste jag dessutom uttrycka min förtjusning över att Englund och jag går i besläktade tankar idag. Englund tar till den lite mindre trumman och avhåller sig från bombastiska ord som apokalyps, men jag tycker att det där äppelskrottet också är viktigt.
(Fast, eh, ogillar mig själv när jag hänger upp mig på sånt här, men han skriver om "skrutt" och enligt SAOL heter det "skrott"?)

5 kommentarer:

  1. Den här bloggen blir allt mer dramatisk. Jag gillar det.

    SvaraRadera
  2. Ah, det påminner mig om när vår nyinflyttade granne i somras plötsligt lät fälla träd på den allmänna gården eftersom de "skymde ljuset till hennes balkong". Hon påstod sig ha haft rapporter om att träden mådde dåligt, men de "tappades" behändigt nog bort. Vi var ändå helt nöjda eftersom vi också fick in mera ljus, men det var onekligen en chock när de började fälla och härja utanför fönstret utan att någon hade förvarnats om saken...

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt inlägg!

    Som ett möjligt svar på din fråga om apokalypsen:

    Om man bor i en stuga i en skog är man omgiven av natur, och om vi antar att en apokalyps är ett relativt naturligt, om än förskräckligt, fenomen så känns kanske steget mindre från natur till natur som går bananas.

    I stan är det däremot asfalt överallt och det ser så obehagligt ut när den spricker och skräcködlor från jordens innre krälar ut. Plus att mer människor skulle springa omkring och skrika, vilket ju gör allting så mycket jobbigare. Mindre natur = svårare att gå med på att man är helt utlämnad åt universums naturligheter.

    ursäkta för det långa inlägget jag lusat ner din blogg med, men jag ville hemskt gärna berätta min teori.
    Puh, sådär, over and out.

    SvaraRadera
  4. Peppe: Kanske delar du min dark side?

    Bokbabbel: Aaaaaa. Gillar ej såna tönterier! Fast granar tycker jag man kan fälla faktiskt, ibland, just för att de är ljustjuvar. Så kanske även jag innerst inne är en tont.

    Kate: Jag undrar om man också kan nominera årets bästa kommentar till det där bloggpriset? Tack för ditt fantastiska svar! Det är exakt just precis det där med skrikande panikmänniskor och skräcködlor genom asfalten som är så disturbing med åska i stan!

    SvaraRadera
  5. PS Kate ännu, "universums naturligheter", hehehe. Tack för att du berikar min begreppsvärld.

    SvaraRadera