En plötslig längtan till skräckromantiken

Nu har jag suttit med Stefan på metron igen, det är som att ta på sig ett par andra brillor med en annan optik. Under uppstigningen ur underjorden ser man sen allt i ett förklarat ljus: blåställen med kaffe från R-kiosken, alla dyra smarttelefoner i händerna fjortisar och förtiåringar, de trötta blickarna, tiggarn vid foten, frälsarna med sina plakat och lappar, barnvagnarna, de välkammade finanskrafterna, de som knappt kan gå.
När man kommer upp och ut på gatan: klädmärket Seppäläs skitskrämmande LUOTA itseesi-kampanj (LITA på dig själv, har trots ordalydelsen inget med självkänsla att göra utan signalerar mera att man är helt ensam i världen och därför saknar alternativ), allt skrot om ska säljas och bli avfall, man blir helt stressad av hur mycket det är som ska säljas och bli avfall.
Och det värsta är att allt ser skabbigt ut där i marknaden. Skabbigt och trist, jag undrar om det beror på optiken från underjorden. Det är ingen glamour, man blir inte glad, ska det vara till fördärv kunde det väl i alla fall glittra förföriskt först - men nej.

Men glad blir man av, helt enkelt: höstluften och -färgerna. I morse lyste löven gula och orange mot de gamla fasaderna vid pestparken så intensivt, och det doftade så mycket jord, att jag erfor en plötsligt längtan till någon gammal brittisk tid. Ni vet den där lite kusliga men samtidigt mysiga estetiken, jag tänker närmast på filmen The Others trots att den dessvärre är en skräckfilm.

Tänkte först rapportera om vilken epok jag längtar till, men med tanke på det samhälleliga patos jag beskrivit ovan blir det för komplicerat. Tar därför till estetiken som begepp. Vilken sorts estetik längtar du till just idag?