Tomas Tranströmers dikter som vit pocket med en stor snöflinga på låg ständigt på den stol som var nattygsbord i mitt poltergeisthärjade rum på Biskops Arnö. Pocketboken låg där som en amulett, den magiskt tänkande delen av mitt tänkande tyckte att den var en amulett antar jag.
Ibland tog jag upp boken och läste i den. Ibland tog jag upp boken utan att läsa i den, hade den i väskan, lade tillbaks den på sin plats när jag gått omkring med den länge nog.
Flera av oss som gick kursen på Biskops Arnö det året förhöll oss med respektfull kamratlighet till Tomas Tranströms volymer. Man gick inte på med honom som med andra upphöjda författare. Man läste honom för sig själv på sitt rum, han var ens vän och ens påminnelse om hur det kan vara när man varken är kolerisk eller arg eller på sitt löjligaste.
Dagen till ära publicerar Lovisienstadt den finaste bilden på internet just nu.
Det rimmar illa
2 veckor sedan
så märkligt... just den boken med samma glänsande snöflinga har jag behandlat på precis samma sätt.
SvaraRaderaLäst lite nu och då och här och där, bärt runt med den, placerat den och placerat om den.
Det är nog författarskapets inneboende karaktär som manar till sån behandling - vill jag tro. Och tycker också det är helt logiskt!
SvaraRadera