Törnekrona som relax

Här ligger man på spikmattan och får igång blodcirkulationen i korsryggen. Läste i tidningen Birka om en nyhet i taggrelaxbranschen, nämligen ett band med spikar som man ska fästa runt sitt trötta huvud. Redaktören som hade testat bandet hade först haft det felvänt så att taggarna stack in i pannan, det blev fula märken tyckte hon. Tanken är att taggarna ska gnaga in sig i skallen just där den övergår i nacke. 
Törnekrona som avslappningsmetod! Vilken fin idé. Oemotståndlig, rentav.


Och när vi nu är inne på wellness, i Ny Tid skriver jag om badkarsbad.

Ny trend! Männen biologiserar sig

I början av 00-talet skrev Pia Ingström i Hbl om den unga kvinnliga litteraturen som ungefär "jag och min snygga kropp"-litteratur. Vill minnas att det faktiskt var mycket kropp då, en vixenfeminism spirade och gav väl också bakslag ibland. Såg det som ett led i självbiologiserandet, det ständiga hävdandet av det enkla faktum att man har en kropp.
Männen har inte sysslat så mycket med det. Tills nu?

Plötsligt sker under en och samma vecka detta:
a) Läser Claes Anderssons bok Ottos liv där den åldrande Ottos kropp beskrivs på ett sätt som förr praktiserats av kvinnliga författare.
b) Den ena huvudrollspolisen i den dansk-svenska polisserien Bron visar sig vara en lebensman som har ont för att han precis låtit sterilisera sig. (Den kvinnliga huvudrollspolisen har inga barn och är helt ointresserad av hela det projektet.)
c) I en diskussion på Göteborgsseminarium förklarar den svenska serietecknaren Mats Jonsson på ett ickemachoaktigt och lite blygt sätt att han i sitt nya album Mats kamp berättar mycket om sin impotens och förhudsförträngning. (Bonus här är att han sitter mellan Liv Strömquist och Lena Andersson, Andersson och Strömquist sitter bekvämt tillbakalutade och tar god tid på sig när de talar, Mats Jonsson sneglar från sida till sida, har hamnat i den traditionellt kvinnliga positionen. Denna installation var mycket lärorik och klargörande.)
d) Redogör för denna trendanalys för Philip Teir som nyss utkommit med noveller, och han berättar att det där självbiologiserandet också finns lite in hans bok Akta dig för att färdas alltför fort. Har ej ännu läst den, men ska.

Låt mig här formulera en kanske helt generaliserande och djärv men trevlig syntes: När mannen ger avkall på "viriliteten" är det ett steg framåt. Ett stort och svårt steg för mannen, ett litet men viktigt steg för jämställdheten.

Hej, du är jättebra

I förra inlägget går jag på om hur jag vågade prata med the big L, Liv Strömquist. Nu tänker jag avslöja vad jag sa, inser att intresset är stort. Så här sa jag alltså:


"Hej Liv, du är jättebra! När jag känner mig råddig brukar jag lägga mig i ett varmt bad med någon av dina böcker och sen blir allt kristallklart."


Det är hur normaltöntigt som helst, vad ska man egentligen säga så för, Liv S vet väl om att hon är bra. Men det är så jag säger till andra andra om Liv S, tänkte att varför skulle jag inte säga så till henne då? Hon verkade inte bli sur heller, tror inte jag skadade henne på något vis. Och sen lyckades jag plötsligt bli lite svalare och mer proffsig och upplyste henne om att förlaget jag jobbar på händelsevis råkar ge ut Suffragettien city, en bok med serier av bl a just the big L och Nanna Johansson översatta till finska. Det tyckte Liv var "kul"!


Förresten har det nu varit Hollywoodmåndag igen, men fru Gunilla skrämmer mig och gör mig allmänt illa till mods. Kände mig inte alls underhållen när dottern nu i kvällens avsnitt spydde före ett sånt där hemskt barnsångcontestframträdande och man hörde fru Gunilla: "Det är bra att du spyr så slemmet kommer ut! Det är Gud som gör så att du spyr!" 

Tre snabba

Ett. Anteckning till självet. Om man hör två bast med diskret röst säga "Kom och titta på jag ..." så ska man titta genast och inte efter fem minuter.


Två. Såg just Babel med Jan Guillou och Liv Strömquist. Liv är ju min idol men också Jan har sina poänger, det kräver sin man att komponera en trilogi om nittonhundratalet. Dessutom har jag ätit middag med honom på Pressklubben i början av förra årtiondet. Så fick man det sagt! Vi åt biffar. Han var mycket trevlig. Men det som också skulle sägas var själva poängen, nämligen att Strömquist har några extremt intressanta teorier om arbete. Titta själva, t ex. Mot slutet av programmet.


Tre. Lovisienstadt har fredagsbikt! Det är gratis den här helgen, sen börjar det kosta.

Världens bästa tv-idé: Heterofällan

Nanna Johansson intervjuar Liv Strömquist på sin blogg. Strömquist säger naturligtvis en massa intelligenta och skarpa saker, som t ex "jag tycker det är lite töntigt att vara framgångsrik. Tyvärr! Kolla bara vilka som är framgångsrika i det här samhället". Men hon levererar också i förbifarten världens bästa tv-idé. Ni vet Lyxfällan och Nannyprogrammen och alla de där renoveringsprogrammen och städprogrammen och vad det nu finns, där folk har ett problem och så stiger nån person in och styr upp det hela. Äh, såhär alltså:


Johansson frågar:
Du har pratat om en rolig TV-idé, den där du bor ihop med olika heteropar och uppmärksammar dem på vad de gör för fel i vardagen. Berätta mer om den!

Strömquist svarar:

Jag tänkte att man kunde göra en Du är vad du äter eller Supernannyn, fast istället för att handla om dåliga matvanor eller barnuppfostran så skulle det handla om folk som har problem med ojämställdhet i sina parförhållanden. Och så skulle, till exempel jag, bo hemma hos dom här heteroparen i en vecka och föra anteckningar över vem som diskar, vem som skämtar, vem som bantar, vem som tar ansvar, vem som lyssnar när den andra pratar osv. Och sen skulle jag ha en whiteboard, och åskådliggöra problemen i fina staplar, och styra upp läget helt enkelt! Produktionsbolag är välkomna att höra av sig för fler detaljer.

Själv är jag redo att flytta till Sverige och grunda ett produktionsbolag bara får att få till stånd detta fina program. 

Ordineras en Liv mot underlighet

Med risk för att verka flåsigt idoliserande vill jag åter tipsa om Liv Strömquists serieböcker som botemedel mot underligt tänkande, tappade sugar, feministisk vilsenhet och andra besvär.

Själv har jag min akilleshäl i sentimentalitetscentrat och var lite ute och cyklade här men botade mig själv med ett bad och Einsteins fru. Man tänker bättre när man läst hur Strömquist svetsar Cornelis Vreeswijk, kärnfamiljspsykosen, köttätarpsykosen och påven, man andas lättare efter att ha läst serierna Bögdjuren, Mysrasism, De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten och Dialektflickor.

Så, nåja, om man ska flåsidolisera nån så kan det ju mycket gärna vara just Liv Strömquist.

Edit: vara feministiskt förbannad

I förra inlägget skrev jag att man också blir förbannad av att läsa den fabulösa Liv Strömquists serier, men jag tror jag uttryckte mig slarvigt där. Vid närmare eftertanke har jag nämligen upplevt att jag varit mindre förbannad sedan jag läste Prins Charles känsla.

Edit alltså: Mindre arg blir man när man är sedd, ens egna och omgivningens problem är sedda, upplevda, analyserade. Strömquists analys är dessutom lite annorlunda än andra, mer slentrianmässiga förklaringsmodeller jag råkat stöta på. Prins Charles känsla är inte politiskt korrekt, den stryker inte heller den feministskt upplysta kvinnan medhårs, och det är en tröst, en lisa och en sporre.

Vi är ansvariga, vad kan vi göra, vi gör det.

Göteborgsanteckning. Liv S.

Nyss hemflugen från bokmässan Göteborg och jag säger bara: Liv Strömquist. Läste hennes nya seriealbum Prins Charles känsla på hemresan. Är såld. Att läsa Strömqvist är att bli upplyst, påmind, glad, förbannad och bekräftad på en gång. För mig som har problem med min relation till feminismen efter att ha blivit mamma till två pojkar är Liv Strömquists arbete en alldeles särskilt stor sak, ovärderlig nästan.

Slank in på ett seminarium med Liv Strömquist, Sara Granér som också är serietecknare och genusprofessorn Yvonne Hirdman och antecknade bland annat följande:

SG: "Det är jävligt mycket nazisttåg som går genom ens kropp hela tiden."

YH: "Det finns något i kvinnoförtrycket som gör att man hela tiden börjar om. Man börjar om och börjar om och så börjar man om."

LS: "Nu vässar vi pennorna och så kör vi fyra år till och sen ska dom [Sverigedemokraterna] ut [ur Sveriges riksdag]."

Och som avslutning, Hirdman:

"Vi är delaktiga. Vi är ansvariga. Vad kan vi göra?"

Det ser fånigt och simpelt ut på pränt, men skulle tåla sägas oftare.