Edit: vara feministiskt förbannad

I förra inlägget skrev jag att man också blir förbannad av att läsa den fabulösa Liv Strömquists serier, men jag tror jag uttryckte mig slarvigt där. Vid närmare eftertanke har jag nämligen upplevt att jag varit mindre förbannad sedan jag läste Prins Charles känsla.

Edit alltså: Mindre arg blir man när man är sedd, ens egna och omgivningens problem är sedda, upplevda, analyserade. Strömquists analys är dessutom lite annorlunda än andra, mer slentrianmässiga förklaringsmodeller jag råkat stöta på. Prins Charles känsla är inte politiskt korrekt, den stryker inte heller den feministskt upplysta kvinnan medhårs, och det är en tröst, en lisa och en sporre.

Vi är ansvariga, vad kan vi göra, vi gör det.