En litterär faiblesse

Fredag kväll, snart natt, var just inne på Facebook och upptäckte att flera än jag verkar trötta.

(Rygg av cement, nacke av stål. Svidögonen.)

Jag vet att bloggdramaturgin förutsätter att man bloggar att man ska läsa en bok och sen bloggar man dagen därpå att man läst boken, men så blir det inte här i finsalongen. Jag har bara kommit till hälften i den där Sharp Objects (Gillian Flynn) och väl är väl det, för den är så bra.

Fritidsläsningen består av 10 minuter i sängen men med Flynn är det bra varje gång. Man kan mäta det såhär: Jag köpte nya Mama för några dagar sedan men har ännu inte börjat läsa i den. Mina tio minuter är jag med Flynn. Hon prickar av mina faiblesser med en revisors precision.

Här kommer en: Camilla skär sig, okej, tråkigt, men hon skär in ord i sin kropp alltså. Eller hon har slutat egentligen, men hon har karvat in alla möjliga förbiilande ord och uttryck och hennes hud är helt förstörd över hela kroppen, ärrad. Camille är i min egen ålder, hon ser bra ut, men hon har inga förhållanden; hon kan inte visa sig utan kläder och hon vill på grund av ärrbildningen inte ens bli berörd.

I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am av very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It´s covered with words - cook, cupcake, kitty, curls - as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh.