Egentligen borde jag ju skriva något om att Sofi Oksanen har bestämt sig för att gå till Teos men jag tycker bara att det är jättebra, gör mig inte så många andra tankar om det. (Mycket trött i huvudet också. Kokat vatten hela natten.)
Istället nöjer jag mig med att konstatera att några svenska bokbloggar utmanar varandra i tegelstensläsning i höst (se t ex bokhoran Helenas inlägg om detta). Nå, det där med tegelstensplöjning är inte alls lockande för mig personligen, även om jag tycker feta böcker på många sätt är läckra, särskilt om de är märkta av läsning. Men jag tycker ändå det är häftigt att det finns folk som verkligen slukar textmassor på det där kompetenta men ändå passionerade viset.
Personligen gillar jag smäckrare böcker, koncentrerade men kompexa grejer. Tvåhundra sidor ungefär, eller kortare. Smack, ett litterärt verk, en "värld". Minimal verklighetsflykt (jag gillar inte verklighetsflykt så mycket), maximal utdelning. En text, framför allt, en text med sina egna issues.
Så inga tegelstenar på ackord i höst alltså. Däremot har jag lustfyllt antagit bokhoran Helenas utmaning att göra denna höst till en Gillian Flynn-höst. Rusade till Richardsgatans bibliotek där de hade inte färre än två exemplar av Flynns Sharp Objects. Rapport följer. (Och ett ex kanske ännu finns kvar, galoppera dit den som vill vara med!)
En urpremiär för ett sekel sedan
4 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar