Intelligent våld är också våld

Det här med Dark Places av den yvigt i finsalongen omskrivna Gillian Flynn, alltså. Jag tror ingen bok har påverkat mig så mycket i obehagsväg. Jag läste den glupskt men långsamt och lite skräckslaget. Varje ord var tvunget att bli förstått eftersom jag inte vågade låta nånting i förloppet bli oklart. Boken låg där på hyllan ovanför sängen när jag sov och pågick.

Trots att Dark Places är strålande skickligt skriven vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den, och det har nog med det våldet att göra. Det är nästan samma scen hela tiden, det är inte så att boken är en orgie i splattervariationer, men - ja, det var nog för mycket yxa för mig även om det var intelligent gjort.

Kommer att tänka på all finkultur som frossar i våld. Fint, intelligent, rått våld. Medveten om att jag är ute på hal is vill jag testa filmen Fight Club som exempel. Jag tyckte filmen var helt bra men för många är den mycket mer än så, den är ju kultstämplad och många ser verkligen något stort i den; är det inte så att våldsamma filmer - om de är intelligent gjorda - liksom blir finare än filmer som handlar t ex om kärlek/vänskap? Eller, det är tuffare att gilla dem? De "säger mera om livet", verkar "sannare"?

Böcker i gåva

Folk verkar helst inte vilja ge mig böcker i julklapp, de tror väl att jag har så många eller att min smak är svår att att förstå sig på eller att jag bäst skaffar mina böcker själv. Men det är okej - jag får istället hemskt många andra fina presenter kring jul, då jag även passar på att fylla år.

Fast jag älskar ju att få böcker i gåva, och allra roligast är det när givaren själv har ett förhållande till boken. Bland annat därför är det en av årets höjdpunkter när jag träffar min gamla vän Karin C. Vi brukar ge varandra varsin bok, en bok som betytt något under det gångna året och som vi tror den andra skulle tycka om. Det finns inga krav på vad boken ska ha för litterär kvalitet, men den ska alltså ha ett personligt värde. Eftersom Karin C bor i England ser jag det som min högtidliga uppgift att se till att hennes koll på svenskspråkig litteratur ska vara någorlunda. I år fick Karin av mig två böcker: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström och Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer (tack Charlotte för inspiration!).

Av Karin fick jag The Hand That First Held Mine av Maggie O´Farrell. O´Farrell har utvecklats till en av Karins absoluta favoritförfattare, vilket ju är intressant för mig eftersom jag engagerar mig storligen i vad Karin letar efter med sitt läsande. Dessutom råkar jag veta att den här boken är extra intressant för att den har Elina från Finland som huvudkaraktär.

Det som händer när jag får en bok av Karin är det som är själva poängen med gåvogivandet: att hon tänkt på mig och att hon ser mig. Att Karin tack vare vår uråldriga vänskap ser mig på ett lite annat sätt än många andra gör inte saken sämre.

Jag ska kasta mig över O´Farrells bok så fort jag är klar med den fantastiskt skickligt skrivna och på alla sätt sjukt imponerande Dark Places av Gillian Flynn.

Söndagsläsning

I have known so many sick women all my life. Women with chronic pain, with ever-gestating diseases. Women with conditions. Men, sure, they have bone snaps, they have backaches, they have a surgery or two, yank out a tonsil, insert a shiny plastic hip. Women get consumed. Not surprising, considering the sheer amount of traffic a woman´s body experiences. Tampons and speculums. Cocks, fingers, vibrators and more, between the legs, from behind, in the mouth. Men love to put things inside women, don´t they? Cucumbers and bananas and bottles, a string of pearls, a Magic Marker, a fist. Once a guy wanted to wedge a Walkie-Talkie inside of me. I declined.

- ur Gillian Flynn: Sharp Objects

En litterär faiblesse

Fredag kväll, snart natt, var just inne på Facebook och upptäckte att flera än jag verkar trötta.

(Rygg av cement, nacke av stål. Svidögonen.)

Jag vet att bloggdramaturgin förutsätter att man bloggar att man ska läsa en bok och sen bloggar man dagen därpå att man läst boken, men så blir det inte här i finsalongen. Jag har bara kommit till hälften i den där Sharp Objects (Gillian Flynn) och väl är väl det, för den är så bra.

Fritidsläsningen består av 10 minuter i sängen men med Flynn är det bra varje gång. Man kan mäta det såhär: Jag köpte nya Mama för några dagar sedan men har ännu inte börjat läsa i den. Mina tio minuter är jag med Flynn. Hon prickar av mina faiblesser med en revisors precision.

Här kommer en: Camilla skär sig, okej, tråkigt, men hon skär in ord i sin kropp alltså. Eller hon har slutat egentligen, men hon har karvat in alla möjliga förbiilande ord och uttryck och hennes hud är helt förstörd över hela kroppen, ärrad. Camille är i min egen ålder, hon ser bra ut, men hon har inga förhållanden; hon kan inte visa sig utan kläder och hon vill på grund av ärrbildningen inte ens bli berörd.

I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am av very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It´s covered with words - cook, cupcake, kitty, curls - as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh.

Harabyxa

Mitt behov av skräck i fiktionen är numera obefintligt eftersom morgontidningen förser mig med en horroröverdos. Jag ser inga skräckfilmer längre, aktar mig noga för Triers Antichrist (i ett anfall av våghalsighet kollade jag trailern på nätet men blev skraj bara av den), läser inte mordhistorier sådär i princip. Fast nu innehåller ju Sharp Objects av Gillian Flynn gruvligheter - och jag blir direkt skärrad.

Skogspromenaden i skör sol med lilla barnet fick ett helt annat, mörkare stråk, blicken fokuserade det understa lagret i vegetationen, fokuserade förfall, en rutten trädgren blev en arm i skyttegraven, kvistarna formade mystiska tecken.

Samtidigt kommer jag på att det kanske är lite det här jag letar efter när jag läser: inte flykt från verkligheten, utan en laddning av verkligheten?

Feta läckra små smäckra

Egentligen borde jag ju skriva något om att Sofi Oksanen har bestämt sig för att gå till Teos men jag tycker bara att det är jättebra, gör mig inte så många andra tankar om det. (Mycket trött i huvudet också. Kokat vatten hela natten.)

Istället nöjer jag mig med att konstatera att några svenska bokbloggar utmanar varandra i tegelstensläsning i höst (se t ex bokhoran Helenas inlägg om detta). Nå, det där med tegelstensplöjning är inte alls lockande för mig personligen, även om jag tycker feta böcker på många sätt är läckra, särskilt om de är märkta av läsning. Men jag tycker ändå det är häftigt att det finns folk som verkligen slukar textmassor på det där kompetenta men ändå passionerade viset.

Personligen gillar jag smäckrare böcker, koncentrerade men kompexa grejer. Tvåhundra sidor ungefär, eller kortare. Smack, ett litterärt verk, en "värld". Minimal verklighetsflykt (jag gillar inte verklighetsflykt så mycket), maximal utdelning. En text, framför allt, en text med sina egna issues.

Så inga tegelstenar på ackord i höst alltså. Däremot har jag lustfyllt antagit bokhoran Helenas utmaning att göra denna höst till en Gillian Flynn-höst. Rusade till Richardsgatans bibliotek där de hade inte färre än två exemplar av Flynns Sharp Objects. Rapport följer. (Och ett ex kanske ännu finns kvar, galoppera dit den som vill vara med!)