Böcker i gåva

Folk verkar helst inte vilja ge mig böcker i julklapp, de tror väl att jag har så många eller att min smak är svår att att förstå sig på eller att jag bäst skaffar mina böcker själv. Men det är okej - jag får istället hemskt många andra fina presenter kring jul, då jag även passar på att fylla år.

Fast jag älskar ju att få böcker i gåva, och allra roligast är det när givaren själv har ett förhållande till boken. Bland annat därför är det en av årets höjdpunkter när jag träffar min gamla vän Karin C. Vi brukar ge varandra varsin bok, en bok som betytt något under det gångna året och som vi tror den andra skulle tycka om. Det finns inga krav på vad boken ska ha för litterär kvalitet, men den ska alltså ha ett personligt värde. Eftersom Karin C bor i England ser jag det som min högtidliga uppgift att se till att hennes koll på svenskspråkig litteratur ska vara någorlunda. I år fick Karin av mig två böcker: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström och Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer (tack Charlotte för inspiration!).

Av Karin fick jag The Hand That First Held Mine av Maggie O´Farrell. O´Farrell har utvecklats till en av Karins absoluta favoritförfattare, vilket ju är intressant för mig eftersom jag engagerar mig storligen i vad Karin letar efter med sitt läsande. Dessutom råkar jag veta att den här boken är extra intressant för att den har Elina från Finland som huvudkaraktär.

Det som händer när jag får en bok av Karin är det som är själva poängen med gåvogivandet: att hon tänkt på mig och att hon ser mig. Att Karin tack vare vår uråldriga vänskap ser mig på ett lite annat sätt än många andra gör inte saken sämre.

Jag ska kasta mig över O´Farrells bok så fort jag är klar med den fantastiskt skickligt skrivna och på alla sätt sjukt imponerande Dark Places av Gillian Flynn.

Avsaknad av förljugenhet. Zennström.

Det där med att gå till bokhyllan och plocka fram en bok när livet går hårt fram - det har jag aldrig kommit underfund med. När livet krisar är det rastlöst, medan det krävs någon form av lugn och ro och koncentrationsförmåga för att läsa. Så är det för mig, så jag avundas den som plockar fram litteratur i frustrerade lägen.

Sen är det något annat också. Jag tror Nina Björk (som alltid skriver klokt om allt) sätter fingret på det i sin DN-recension av Maria Zennströms nya bok Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Nämligen:

"Det är någonting med avsaknad av förljugenhet. Den finns inte på något plan. Inte ens den förljugenhet som är litteraturens privilegierade: det litterära språket, metaforerna, den symbolmättade detaljen, det utvalda ordet som laddas med för just denna berättelse unika betydelser."

Månne det inte är just den i all yrkesskicklighet framskrivna förljugenheten som också den ställer sig i vägen för - vad ska man kalla det - hjärtat?

Det slår mig att mina favoritböcker är de som verkar lite halvfärdiga, söndriga - böckerna som man som läsare delvis nästan skriver själv.

Gårdagens tv-kväll i divanen blev för övrigt nostalgisk och känsloladdad. Bara vägen ut dit till Biskops-Arnö ... oj oj oj. Och att det var så tomt på skolan! Det var ju precis så det var för det mesta. När det var matdags kom sen alla hasande över gräsmattorna.