Avsaknad av förljugenhet. Zennström.

Det där med att gå till bokhyllan och plocka fram en bok när livet går hårt fram - det har jag aldrig kommit underfund med. När livet krisar är det rastlöst, medan det krävs någon form av lugn och ro och koncentrationsförmåga för att läsa. Så är det för mig, så jag avundas den som plockar fram litteratur i frustrerade lägen.

Sen är det något annat också. Jag tror Nina Björk (som alltid skriver klokt om allt) sätter fingret på det i sin DN-recension av Maria Zennströms nya bok Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Nämligen:

"Det är någonting med avsaknad av förljugenhet. Den finns inte på något plan. Inte ens den förljugenhet som är litteraturens privilegierade: det litterära språket, metaforerna, den symbolmättade detaljen, det utvalda ordet som laddas med för just denna berättelse unika betydelser."

Månne det inte är just den i all yrkesskicklighet framskrivna förljugenheten som också den ställer sig i vägen för - vad ska man kalla det - hjärtat?

Det slår mig att mina favoritböcker är de som verkar lite halvfärdiga, söndriga - böckerna som man som läsare delvis nästan skriver själv.

Gårdagens tv-kväll i divanen blev för övrigt nostalgisk och känsloladdad. Bara vägen ut dit till Biskops-Arnö ... oj oj oj. Och att det var så tomt på skolan! Det var ju precis så det var för det mesta. När det var matdags kom sen alla hasande över gräsmattorna.