Oljemålningar på Annegatan

För någon dag sedan såg jag på Annegatan ett gulgrönt ansikte som till sin komposition påminde om Helene Schjerfbecks sena självporträtt. I någon sekund trodde jag att det var någon sorts ny gatureklam som bygger på chockeffekt, men nej: ansiktet tillhörde en kvinna som satt och hukade i en rullstol på trottoaren. Det slaskade på henne. Hon hade rosa sjukhuspyjamas, inga ytterkläder. Hon tittade på mig som Helene Schjerfbeck från sina målningar men hennes ögon var en hunds eller ett barns. Bredvid henne stod en man i vinterjacka, han rökte. En förbipasserande kvinna pratade med honom men han sa att han inte behöver nån hjälp. "Det ordnar sig. Men det kostar förstås", hörde jag honom småsurt säga.

Vad det egentligen var för situation har jag ingen aning om. Men den var skrämmande. Kvinnan i rullstolen sa ingenting.

Så i morse gick jag längs Annegatan på väg till jobbet och blev hejdad av en medelålders kvinna i basker. "Vill du komma till min ateljé och titta på oljemålningar?" frågade hon lågt. Det var lite som valsen med etsningarna, fast väsentligt annorlunda ändå.