"Jag ser orden"

Även om det pratas mycket om böcker och om själva läsupplevelsen går man sällan in på djupet: hur är läsandet på riktigt, för dig? Jag avser ett ännu djupare plan, det som kanske är det viktigaste, det som kilar sig förbi den rent intellektuella dimensionen?

För evigheter sedan när jag ännu var kolumnist i Hbl skrev jag någonting om hur jag ofta placerar böcker i för mig bekanta miljöer.(Alice i Underlandet utspelar sig vid Kaptensgatan i Hangö, Dostojevskijs miljöer finns kring tennisplanen i Hangö, sånt förryckt.) och jag minns att dåvarande kulturchefen Gustaf Widén kommenterade att han aldrig placerat en enda bok i en bekant miljö. Jag förstod då inte att fråga hur han tänker sig böckerna, det måste jag göra nästa gång vi ses. Såhär tio år i efterskott.

Till min förtjusning tangerar Siri Hustvedt ämnet i sin nya bok The Shaking Woman or A History of My Nerves:

When I read a novel, I see it, and later, I remember the images I invented for the book. Some of those images are borrowed from intimate places in my own life. Others, I suspect, are taken from movies or pictures in books or paintings I´ve seen. I need to put the characters somewhere. [...] Once, however, I met a man on a panel with me, a poet and translator, who swore he did not invent images when he read. We were discussing Proust. "Well", I asked him, "if you don´t see Marcel´s room and his mother and all the people in the story, what happens?" He answered, "I see the words."

Siri H fortsätter med att förklara att hon först tyckte det verkade vara ett sorgligt sätt att läsa på, men ifrågasätter sedan sin åsikt. Och nåjo - tryckt text är faktiskt någonting av det vackraste som finns, tycker jag, och ibland, när miljön i en bok blivit helt fel (miljön går tyvärr inte att ändra på!) skulle jag nästan föredra att se bara den vackra, tryckta texten.

Hur ser du när du läser?