Avsaknad av förljugenhet. Zennström.

Det där med att gå till bokhyllan och plocka fram en bok när livet går hårt fram - det har jag aldrig kommit underfund med. När livet krisar är det rastlöst, medan det krävs någon form av lugn och ro och koncentrationsförmåga för att läsa. Så är det för mig, så jag avundas den som plockar fram litteratur i frustrerade lägen.

Sen är det något annat också. Jag tror Nina Björk (som alltid skriver klokt om allt) sätter fingret på det i sin DN-recension av Maria Zennströms nya bok Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Nämligen:

"Det är någonting med avsaknad av förljugenhet. Den finns inte på något plan. Inte ens den förljugenhet som är litteraturens privilegierade: det litterära språket, metaforerna, den symbolmättade detaljen, det utvalda ordet som laddas med för just denna berättelse unika betydelser."

Månne det inte är just den i all yrkesskicklighet framskrivna förljugenheten som också den ställer sig i vägen för - vad ska man kalla det - hjärtat?

Det slår mig att mina favoritböcker är de som verkar lite halvfärdiga, söndriga - böckerna som man som läsare delvis nästan skriver själv.

Gårdagens tv-kväll i divanen blev för övrigt nostalgisk och känsloladdad. Bara vägen ut dit till Biskops-Arnö ... oj oj oj. Och att det var så tomt på skolan! Det var ju precis så det var för det mesta. När det var matdags kom sen alla hasande över gräsmattorna.

Tillbaka till Biskops-Arnö

Nå. Det är tydligen omöjligt att undvika kringmaterial om Darling River och Stridsberg. Alla pratar om den just nu och alla älskar den.
Det är bra, det är bra.

Och ikväll dukar Finsalongen upp för tv-kväll i divanen. Favoritprogrammet Babel lovar ett inslag med Sara Stridsberg och Daniel Sjölin som återvänder till Biskops-Arnö, där de båda i tiden gick skrivarkursen. Själv gick jag på skolan året efter Stridsberg och Sjölin och minns att deras kurs omtalades som "skandalkursen". Vi lär ha varit lugna i jämförelse, men ändå stormade det faktiskt också kring oss! En av eleverna gifte sig med en av lärarna, till exempel. Vad sägs om det.

Efter den två terminer långa och på åtskilliga sätt intressanta kursen skrev jag en kolumn som jag kallade "Sverige lärde mig ångest" och som i stora drag handlade om hur jag egentligen inte ens förstått hela begreppet ångest innan jag damp ner på ön där ångest var en dygd. En av de första rödvinsnätterna ringde jag hem och grät att jag aldrig skulle fixa att bo ön med alla som mår så dåligt. Det var helt enkelt en chock att möta autentisk och spelad ångest i en förvirrande mix.

Jag publicerade aldrig kolumnen, men jag står fast vid min tes: det var Sverige som lärde mig ångest.