Mors sköra axlar

Helgens excesser har tagit ut sin rätt så här sitter man helt blek och skör. Tog lämpligen fram neontuschen och började planera mitt varande på Göteborgs bokmässa som infaller snart, och då drogs tuschen geschwindt ett extra varv runt den fabulösa seminarierubriken "Hur mycket klarar mors axlar?" Majgull Axelsson och Ebba Witt-Brattström ska prata om hur moderskapet har skildrats genom litteraturhistorien. Jag är så gott som redan där med min nya Floridainspirerade anteckningsbok från Pocket Shop.

Ytterligare noterat: Alla har sett Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst denna veckända. Också jag, en liten del, men vissa saker måste begapas med stor koncentration så jag får bakläxa. (Personligt meddelande till fru Collins: Se den! Borde lyckas också i ditt land.)

För övrigt är det ett genidrag av Sveriges TV3 att sända Svenska Hollywoodfruar just på måndagskvällar. De har väl räknat ut att vi är många slitna haggor som behöver lite haggstöd då.

Grabbigt om småbarnsår och statusjakt

Värst vad det dammar här i salongen.

Men nu ska jag i alla fall, som alla andra, säga något om den svenska tv-serien Solsidan. Och gnälla lite tänker jag. Har inte sett första säsongen, men hakade på den andra nu, och tyckte genast det var något skumt med nånting där. Så man kollade då med hökögat på sluttexterna och lärde att serien är skriven av fyra män. Nu skulle jag inte vilja dela in världen i "kvinnlig humor" och "manlig humor", men det här är en tv-serie om livet i småbarnsfamiljer och då tycker jag det är något lite halvskevt med detta manliga författargarde. Det syns i resultatet alltså. Det ekar tomt. Och är inte särskilt roligt?

Nå, jag gillar Mia Skäringer, hon är så bra. Men annars är det schabloner: männen är statusjagande mesar under toffeln, kvinnorna manipulativa shoppoholister. Eller: båda kvinnorna är manipulativa och en av dem shoppar för mycket (den andar har inte råd).

Grabbigt om familjen så långt alltså. Finsalongen fortsätter intresserat kolla med argusögat. Det borde ju finnas nån anledning till seriens grandiosa success.

Böcker i gåva

Folk verkar helst inte vilja ge mig böcker i julklapp, de tror väl att jag har så många eller att min smak är svår att att förstå sig på eller att jag bäst skaffar mina böcker själv. Men det är okej - jag får istället hemskt många andra fina presenter kring jul, då jag även passar på att fylla år.

Fast jag älskar ju att få böcker i gåva, och allra roligast är det när givaren själv har ett förhållande till boken. Bland annat därför är det en av årets höjdpunkter när jag träffar min gamla vän Karin C. Vi brukar ge varandra varsin bok, en bok som betytt något under det gångna året och som vi tror den andra skulle tycka om. Det finns inga krav på vad boken ska ha för litterär kvalitet, men den ska alltså ha ett personligt värde. Eftersom Karin C bor i England ser jag det som min högtidliga uppgift att se till att hennes koll på svenskspråkig litteratur ska vara någorlunda. I år fick Karin av mig två böcker: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström och Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer (tack Charlotte för inspiration!).

Av Karin fick jag The Hand That First Held Mine av Maggie O´Farrell. O´Farrell har utvecklats till en av Karins absoluta favoritförfattare, vilket ju är intressant för mig eftersom jag engagerar mig storligen i vad Karin letar efter med sitt läsande. Dessutom råkar jag veta att den här boken är extra intressant för att den har Elina från Finland som huvudkaraktär.

Det som händer när jag får en bok av Karin är det som är själva poängen med gåvogivandet: att hon tänkt på mig och att hon ser mig. Att Karin tack vare vår uråldriga vänskap ser mig på ett lite annat sätt än många andra gör inte saken sämre.

Jag ska kasta mig över O´Farrells bok så fort jag är klar med den fantastiskt skickligt skrivna och på alla sätt sjukt imponerande Dark Places av Gillian Flynn.