Mitt behov av skräck i fiktionen är numera obefintligt eftersom morgontidningen förser mig med en horroröverdos. Jag ser inga skräckfilmer längre, aktar mig noga för Triers Antichrist (i ett anfall av våghalsighet kollade jag trailern på nätet men blev skraj bara av den), läser inte mordhistorier sådär i princip. Fast nu innehåller ju Sharp Objects av Gillian Flynn gruvligheter - och jag blir direkt skärrad.
Skogspromenaden i skör sol med lilla barnet fick ett helt annat, mörkare stråk, blicken fokuserade det understa lagret i vegetationen, fokuserade förfall, en rutten trädgren blev en arm i skyttegraven, kvistarna formade mystiska tecken.
Samtidigt kommer jag på att det kanske är lite det här jag letar efter när jag läser: inte flykt från verkligheten, utan en laddning av verkligheten?
En urpremiär för ett sekel sedan
5 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar