Känner av att tre ganska unga, rätt bröliga män i märkeskläder sätter sig i stadig formation runt min varelse, de läser alla Metro.
Jag läser Hagars kommentar:
Edith frågar om jag "arbetar för saken i allmänhet". Det var just vad jag gjorde, och jag blev ofta förvirrad av att hon avfordrade mig exakta uppgifter som om det var fråga om en planmässigt organiserad verksamhet. Edith var alltid konkret, hon älskade det direkta greppet. Jag hade i mina artiklar under höstens lopp - det är nog från dem hon har ordet - talat mycket om "saken" och att leva "för sakens skull". Det innebar ett avståndstagande från egocentricitet och l'art pour l'art och betydde helt enkelt att man i sin verksamhet skulle ta sikte på en högre mänsklighet. Att leva för "saken" var att kämpa för en högre medvetenhet, att i alla väder vädja till den fria skapande anden som bor i människan och som ensam förmår höja henne till det plan där gemenskapen kan förverkligas. I den andan citerade jag också i en av mina första artiklar Nietzsches ord: "Människan är något som måste övervinnas."
Samtidigt, eller omlott med stycket ovan, mullrar en av killarna:"Öh! Här står att världens största glädjehus [ilotalo] har öppnat i Nevada!" Så hopas typerna över artikeln, fast det går inte att höra vad de säger. Bara ett oartikulerat mummel i något slags dur.
