tisdag 15 mars 2011

Liten buss- och läsrapport, ett obligatorium

Hemma hos oss är ämnet favoritfordon ofta på tapeten och jag är helt på det klara med vilket mitt favoritfordon är: bokbussen. Denna afton kom bokbussen med en bok jag hade beställt. Där stod den så gott som vid vår dörr, eller vid roskisarna stod den, bussen, och hade min bok. Det kostade ingenting att få boken levererad ända hem och den vänliga bibliotikerien lade raskt ut några andra böcker utöver Birros framför mig på disken. Jag stirrade på titlarna och försökte förstå varför bibliotekarien tog fram just dessa böcker: en chicklitbok och två andra som jag glömt. Bibliotekarien förklarade att det var några titlar som nyss returnerats – "på det där språket". Hon sa det vänligt, obs. Det ser ju tokigt ut i skrift det här. Men hela gesten var vänlig, hon var snäll, hon gjorde sitt jobb.

Läser således nu färsklånade Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro parallellt med Birgitta Bouchts nya roman Tusenblad, en kvinna som snubblar. Orsaken till att jag mixar dessa författarskap kan verka oklar, men det finns i alla fall en förklaring och den är att Birro och Boucht och jag ska prata om godhet på Mariehamns litteraturdagar om ett par veckor.
Bredvid sängen ligger Karl Ove Knausgård, ettan.
I sängen halvligger jag med ont i knät.

Så är det.



3 kommentarer:

  1. Jag vill ju också till Mariehamn! Men kommer först på söndag då allt det roliga är slut.

    Tusenbladboken är jag sjukt intresserad av. Redan namnet och pärmbilden! Men lite sjuklig har nog min fascination över åldrande blivit.

    Sen ännu om bibliotekarien. Var det alltså böcker som "passade dig", eller var det bara för att de var på svenska som hon tyckte du skulle låna dem? Intressant att fundera på om det är en bra eller dålig egenskap att lägga märke till vad folk lånar. Bra, säkert bra. Men är det bra att visa det? Hur reagerar jag som läsare om jag märker att bibbatanten märkt att jag bara lånar porr t.ex?

    SvaraRadera
  2. Åhå Situationsdiktaren, det var dåligt tajmat med Mariehamn.

    Ja, visst är omslaget till Tusenblad snyggt! Och näj, det var verkligen inte böcker som var valda för "min typ", utan såna på svenska som just hade kommit tillbaks från nån annan låntagare. Bokbussen har ju inte så jättemånga titlar inne på en gång så hon ville väl visa att det fanns mer. På svenska då. Det KUNDE ju ha varit något som intresserade, tänker jag!

    Jenkku: Äh, se vanha vaiva vaan ...

    SvaraRadera