Ett måndagsexemplar till dag har det varit. När en mus sitter och gnager inuti kollegans dator på morgonen vet ju man hur dagen kommer att bli. Kras-kras-kras från hårdskivan lät det trots att kollegan själv var nån annanstans. Där jobbade musen på. Datorn gick inte att rädda.
Sen var det lite kris med det mesta och hormonondskan och ont i öron och mage. Och kopieringsmaskinen som alltid illpiper tills man springer dit och säger ja för fan, du ska faktiskt ta A-treor ur fack 4.
Sen lite allmänbråk med ett barn och sen barnet: "Du är världens sämsta mamma."
Mera ont i magen och öronen och när barnen sover försöker man ta ett bad men då kommer man åt proppen och på något sätt blir det trassel och kedjan tvinnar in sig i avloppet och allt det varma vattnet rinner ut. Och medan man håller på och försöker få ut kedjan ur avloppet blöter man ner sin läsning fullständigt naturligtvis - utom den kant där Jenny Kajanus skriver om barnfattigdom så det läser man och då blir man helt gråtfärdig (viktig kolumn dock: läs. i Ny Tid alltså).
Sen kravlar man sig till datorn och läser bloggar och hamnar hos Linn Jung som i afton däremot varit världens bästa mamma. Inte blir man gladare då, trots att det ena just ingenting med det andra har att göra. (Fast mycket bra idé det där med att ta kvällsmålet som en liten utflykt.)
Nåja, sen tänker man till och då fattar man att allt verkligen är ens eget fel. Hade detta varit en annan dag skulle alla de här bakslagen ha varit petitesser och jag skulle ha fokuserat på allt det som jag idag inte såg.
Och sen blir man ännu mer knäckt, för så rann (svann? gick?) en dag och kommer aldrig mer igen.
Nati, som Ålgars säger på Facebook.
Det rimmar illa
5 dagar sedan
Oj oj, du sku bara veta hurudan loser jag oftast är. Nati!
SvaraRaderaMen Linn, dessvärre (dessbättre alltså) verkar du dessutom lyckas vara avslappnad ("loser"?) på ett vettigt sätt så att både du, mannen och barnen bibehåller en skönt oneurotisk stil.
SvaraRaderaEller så är det bara en pose och ungarna skriker och kackar medan mor genom bloggandet försöker omskriva sitt liv och mannen är på kalja med den andra kvinnan ...
I båda fallen: heja!
Haha, exakt! Du tog orden ur min mun.
SvaraRaderaJag och min man är liksom motsatsen till hur du Anna beskriver Linn ovan - ungefär så neurotiska som man kan bli... Läser därför Linns blogg med häpnadens finger i förvåningens mun - kan man faktiskt ta livet så där skönt laid back? Och blir glad av ditt inlägg för mitt liv är mer så där, jämt...
SvaraRaderaJa Maria, det är ju jättesvårt att vara laid back! Eller snarare: att hålla rutiner och regler och SAMTIDIGT vara avslappnad och må bra. Fast det gäller väl alla områden i livet. Det ultimata skulle vara att ta det lugnt i alla lägen men inte FÖR lugnt. Ha kollen men också lugnet. Svårt. Eftersträvansvärt.
SvaraRaderaMycket. Jag får ofta säga till åt mig själv på skarpen: det spelar inte så stor roll om han somnar NU eller om tio minuter, slappna aaaav....
SvaraRaderaJa, hehe, och man vet ju själv hur lätt det skulle vara att ligga där och försöka somna då! Morsan står med uret i hand och svettas liksom. Fast det är en svår balans, för är man inte noga så går ju allt ur fas å andra sidan.
SvaraRadera