Jag tror att jag aldrig tidigare eller senare fått en sån läschock som när jag öppnade debutboken Brass: Direkt har två kvinnor sex med varann på en gravsten. Många detaljer, rått språk, och så fortsatte det, och jag började undra, skrev essän Pornografer i svart, och jag fattade att det inte bara var pornografi Helen Walsh gjorde, det var också politik.
Nätbokhandelns (nå, förlagets) presentation av den nya boken är ändå lite lustig:
(...) Rachel becomes consumed by one sole desire - to sleep. But how far will she go to get her baby to sleep? Devastatingly honest and shockingly painful at times, Go To Sleep is a heart-wrenching story about one woman and her newborn child. It strips motherhood bare in the most unforgettable of ways.
Ska det alltså vara en sak värd att skriva roman om, det att man inte får sova? tänker jag först. Men sen: alla pompösa insomniatitlar, den romantiska ickesovaren, geniet/dåren, ack. Hej då till dem. Hej till småbarnsföräldrar som nog livligt kan föreställa sig att man kan gå väldigt, väldigt långt för att få sova.
Jag hoppas att detta inte är en bok som platsar på nej-listan, och jag blir förvånad om Go to Sleep inte är politisk. Det ska väl gå att göra brutalpolitik också av sömnlöshet?
Sömn ligger tydligen i luften. Jäklar så du sålde in Go to sleep. Nu MÅSTE jag få den.
SvaraRaderaKuriosa: lånade Brass från riksdagens bibliotek när jag ännu jobbade där (riksdagen, inte biblioteket) och glömde lämna tillbaka den. Nu har det gått så lång tid att jag inte vågar återlämna den.
Den har inte kommit ut än, så vi får vänta lite. Men i mitten av april har jag alltså smugglat hem ett pinfärskt ex som man kan få låna.
SvaraRaderaTack för den kuriosan! (Har du läst den då? Ibland är det ju så att de böcker som man har i evigheter är olästa ... Sign. "En som vet")