Jag kastade mig precis in här för att komma med ett avslöjande, för jag var i fredagsstämning och tyckte att det var dags för ett busigt avslöjande. Det skulle handla om litterär smak, kön och ålder, personliga preferenser och en rolig sak som kollegan bakom skärmen sa när hon kommenterade min upptäckt.
Men innan jag hann börja skriva skickade Suomen kuvalehti en nyhetsbulletin om jordbävningen och tsunamin i Japan, nu brinner ett kärnkraftverk och skepp kastas in i städer, och att blogga något småfnissigt nu känns helt fel.
Detta är de där skälvande (...) minuterna då det ännu inte finns någon berättelse om katastrofen i Japan, vi är utlämnade åt bulletiner.
Och i efterhand kan också det här inlägget verka smaklöst.
Det rimmar illa
5 dagar sedan
Det där funderade jag också på idag, är det smaklöst att blogga på om småroligheter samtidigt som man har ögat fastklistrat vid katastrofnyheter på BBC World?
SvaraRaderaSamtidigt sku det vara konstigt att plötsligt blogga om någonting som a)inte berör mig personligen och b)inte hör till de ämnen jag brukar skriva om på bloggen.
Svårt.
Knepigt är ordet.
SvaraRaderaDet är faktiskt knepigt på flera sätt. I synnerhet när man betänker att stora och små katastrofer pågår överallt, men att det är långt ifrån allt som hittar till våra tidningar och tankar.
Det är lätt att säga nu när man inte vet så mycket (jag har bara läst några rubriker än) men för att ta det övertydliga exemplet: attentatet mot world trade center 2001 - en händelse som dominerade nyheterna i månader, förändrade världen och förändrade tiotusentals människors liv. Och ungefär lika många personer dog som dör under ett normalt dygn av svält och bristsjukdomar världen över. Visst måste det varit helvetiskt att kvävas, begravd under en skyskrapa, men de som svalt ihjäl hade det nog inte så hemskt mycket skönare.
Det här resonemanget blir fel om det urartar i att man väger stora och små katastrofer - eller ännu värre börjar hävda att inga katastrofer egentligen gills. Det är bara ett försök att visa lite förståelse både för lustigkurren och den som har svårt att se något roligt alls i den här världen.
Varje dag är alltid den lyckligaste för många och den svartaste för andra. Många människor har blivit ihop med sin stora kärlek idag. Barn har fötts. Och barn, vuxna och gamla har dött, av katastrofer och mer prosaiska orsaker.
Dessa svävande ögonblick innan världen riktigt bestämt sig är fascinerande. Särskilt intressant är det att se hur tidningarna långsamt letar sig fram till ett gemensamt namn för händelsen. Ska det heta flodvågskatastrofen, spanska sjukan eller nya influensan? Gissningsvis kan svenska folket bara förhålla sig till en eller högst ett par tsunamis så det här får nog namn efter något annat.
En hemsk och fascinerande stund, som förhoppningsvis inte minskar vår medkänsla.
U.J.
Hej Fager Dam, nä, det är säkert egentligen klart att man ska kunna skriva om vad som helst trots katastrofer. Men när läget är akut, "de skälvande timmarna", så tycker jag det är svårt.
SvaraRaderaOch som du Urban så väl skriver, så dör det ju hela tiden folk som flugor, och nog fnissbloggar vi om vad som helst trots det. Men just det akuta, då. Kanske man får lov att visa nån sorts sinne för situation. Kanske det är så jag tycker. Och jag tror det är fler än jag som drabbas av en svällande känsla, en panikartad släng av vad-kan-jag-göra?
(Fast med Japan är den känslan svagare än vanligt och DET är suspekt. Det är liksom inte "synd om" Japan.)
Ja, Urban: "en hemsk och fascinerande stund som förhoppningsvis inte minskar vår medkänsla".
Jag känner igen det där att det inte är synd om Japan på allvar och det borde nog göra mig lite betryckt. Idag har ju tillochmed kvällstidningarna makat lite på festbilderna från schlagerfestivalen för påpekanden om eventuella härdsmältor och insamlingar.
SvaraRaderaOch jag - som i vanliga fall brukar vara ganska duktig på att skänka till välgörenhet - muttrar. Japan är en av världens största ekonomier. Och har erfarenhet från liknande naturkatastrofer. Givetvis kanske de gärna lånar ett fältsjukhus eller så av grannen och det får man väl unna dem men om det finns något land som klarar detta så är det Japan.
Men det är väl knappast ett giltigt skäl för att tänka mindre på alla tusentals döda och saknade. Egentligen.
U.J.