Jag rekommenderar starkt att man målar sitt kök i gult, för då är morgonen solig även om den börjar såhär:
1. Fyraåringen vid gröten, iofs glatt: "Mamma, hur känns det att få barn som äldre?"
2. Tvååringen i ens famn spyr på en två gånger.
Men annars är det bara bra. Linna Johansson skriver dock träffande om en viss måndagskänsla, jag har återvänt till hennes blogg och läst det här flera gånger eftersom den vidriga känslan för mig hittills varit oformulerad:
Jag har haft några bra och några dåliga dagar. De dåliga var de senaste helgdagarna då jag ville vara lite ”skön”: Ta det lugnt. Facebooka. Sova länge. Hämtmat på det. Sitta inne en dag till. Det gick åt helvete. Jag menar på riktigt. När jag vaknade upp på måndagen ville jag skrika rakt ut. Varenda en av mina demoner gjorde sej gällande då tror jag: stressen, nojorna, hypokondrin, kanske inte dödsångesten men närapå. Jag vet inte vad det är med mej. Det är som om jag alls inte fixar mitt gamla liv längre. Hela mitt system brakar ihop, jag ser inte saker för vad de är. Stress är förresten ett för milt ord – jag blir hyperstressad över minsta lilla: Fem minuter med ett tjutande billarm på gatan utanför blir till en timme och jag får lust att springa ut, klättra upp i ett träd och skrika. Oviktiga saker jag inte hittar blir plötsligt mycket avgörande att hitta. Med mera med mera. Och mitt i allt är det en och samma fråga som ringer i mej: Kommer jag att klara det här?
Fast märk väl att måndagskänslan kan infinna sig vilken annan veckodag som helst. Det enda som hjälper är att jogga på, aldrig bli för "skön", se till att saker löper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar