Jag lämnar din hamn, Marie. Lynchfaktorn.

Är det jag som är långsam eller går allt väldigt fort?
Nu helt plötsligt tillbaka i sängskontoret i Helsingfors med olästa dagstidningar och laptop. Mysfaktorn är hög, nån tittar på millenniumfilm (det är såklart inte jag men jag tycker det är roligt med den dramatiska ljudbilden i bakgrunden). Mariehamns stadsbibliotek med alla sina fina bibliotekarier står kvar på Åland, vi var några som tog flyget och färjan bort, men jag tror att vi alla vill återvända.


Gårdagskvällen i punkter:
– Fördrink på kollegas rum. Illuster diskussion om urin och urinerande; en mycket intressant diskussion som utgick från Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer (huvudpersonen har en ovana som går ut på att han pissar i handfat, jag tycker det är superäckligt, har nästan en neuros kring saken).
– Supé i stämningsbelyst, festligt bibliotek i eminent sällskap: Birgitta Boucht, Märta Tikkanen, Thomas Wallgren, PC Jersild och PC Jersilds fru vars namn jag inte är säker på att jag uppfattade rätt. Mycket trevligt. Mycket privilegierat. Mycket roligt.
– Lilla bärsen på krogen. Roliga samtal om hur lite man kan begripa sig på fotboll, om vilka finländska fotbollslag man känner till, om att ha idel döttrar/idel söner, om vad det är för skrivande som mest tilltalar vem. 


Lynchfaktor: Båda nätterna vaknade jag av att telefonen i hotellrummet intill ringde  - och ringde - och ringde - paus. - och ringde - och ringde ...