Londonfrotté, skräckmiljö

"Finns det en restaurang där?" frågade taxichauffören när jag gav honom adressen till kvällens fest. Jag hade fått stränga anvisningar om att åka taxi båda vägarna och jag höll också själv med efter att jag läst att en bloggare kallat restaurangens omgivningar för wasteland. På kartan såg jag att det ligger två kyrkogårdar i närheten av stället.
Men där fanns visst en restaurang, nämligen det skräckromantiska Paradise. Och där inne hade skotska förlaget Canongate fest. Och på den festen skulle jag träffa Helen Walsh.
Och det gjorde jag, och det var fint, och också i den situationen var det en fördel att ha hård koll på skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den som läst hennes debut Brass kanske förstår vad jag menar.


Tanken var också att jag skulle få hennes nya bok Go To Sleep, men boken har inte gått i tryck än. Läsaren säger tyvärr - förlagsredaktörn är nöjd. En färdig bok nu redan hade varit ett tecken på att stora världen är så mycket ordentligare än den finlandssvenska. Go To Sleep ska nämligen utkomma först i sommar men det skulle vara just typiskt riktiga världen att ha allting klart flera månader i förväg.


Helen Walsh har en liten pojke, och jag hade med mig engelska översättningen av Hur gick det sen? som hon fick för att ge till honom. Görs man inte till muminambassadör av andra (för att man "pratar som ett m-troll"), så ser man till att ordna det själv så det blir gjort.


Nu ska vi granska hur de sköter sina bokhandlar här i staden. Och jag ska försöka få tag på Zadie Smiths essäsamling Changing My Mind.

Kanske också sömnbrist är politik?

En bok jag just nu ser mycket fram emot är Go to Sleep av brittiska Helen Walsh. I april, i London!, ska jag få boken i min hand, och jag är mycket nyfiken på hur Berättelsen om att få barn blir när en Walsh skriver den.

Jag tror att jag aldrig tidigare eller senare fått en sån läschock som när jag öppnade debutboken Brass: Direkt har två kvinnor sex med varann på en gravsten. Många detaljer, rått språk, och så fortsatte det, och jag började undra, skrev essän Pornografer i svart, och jag fattade att det inte bara var pornografi Helen Walsh gjorde, det var också politik.

Nätbokhandelns (nå, förlagets) presentation av den nya boken är ändå lite lustig:

(...) Rachel becomes consumed by one sole desire - to sleep. But how far will she go to get her baby to sleep? Devastatingly honest and shockingly painful at times, Go To Sleep is a heart-wrenching story about one woman and her newborn child. It strips motherhood bare in the most unforgettable of ways.

Ska det alltså vara en sak värd att skriva roman om, det att man inte får sova? tänker jag först. Men sen: alla pompösa insomniatitlar, den romantiska ickesovaren, geniet/dåren, ack. Hej då till dem. Hej till småbarnsföräldrar som nog livligt kan föreställa sig att man kan gå väldigt, väldigt långt för att få sova.

Jag hoppas att detta inte är en bok som platsar på nej-listan, och jag blir förvånad om Go to Sleep inte är politisk. Det ska väl gå att göra brutalpolitik också av sömnlöshet?

Vilar på lagrarna lite

Gick in på den brittiska författaren Helen Walsh webbplats, hittade den här hattfjädern och blev så smickrad och glad!

Essän Pornografer i svart som avses ovan finns här på svenska och här översatt till engelska. Den handlar om vad som händer när kvinnor skriver om sex och tar bland annat upp Walsh hårda roman Brass. Helen Walsh kontaktade mig i vintras med ett otroligt fint och vänligt mejl, hon meddelade att hon hittat essän och tyckt mycket om den. Jag hade aldrig hade räknat med att Walsh skulle läsa texten - man verkar ju på svenska och i ett finlandssvenskt sammanhang, tänker man sig lamt - och var alltså helt fri att skriva utan förbehåll och ängsliga blicken. Säkert var det därför det blev rätt, för ni vet ju: så fort man börjar noja kring läsaren blir det dåligt. Eller åtminstone inte så bra.

Sajten är förresten en strålande tjusig författarwebbplats. Värdig och vacker och späckad med intressanta texter av författaren (under "Features"). Läs till exempel vad Helen Walsh skriver om sitt hemska Finlandsbesök 2006 och om förlossningsdepression.