Upptäckarpromenad var det i förmiddags, dels i den dyigare delen av skogen och dels i den trashigare delen. Den dyigare delen: vass och svarta grodor, fästingvarning i hög vegetation, pölar och små enkla broar. Den trashigare delen: skyttegravar, plåtskräp från 40-talet, ett litet elhus med graffiti på, mossa i psykedeliskt grön färg.
Ingen av kvinna född orkar med en fullständig lista över fynd men jag måste få lyfta upp två av de mer spektakulära. För det första, i trashigare delen: ett underligt litet sandtag som rivit upp ett träd med rotsystem, rotsystemet höjde sig över den våldtagna sandjorden som en ond kvistig sol. I den blottade sanden låg en död liten ormbebis med magen mot skyn. Jag tog en pinne och vände på ormen, den var vackert grafitgrå utan sicksackmönster på ryggen, och vid kinderna hade den snokens gula fläckar. Ett sår vid huvudet, ett annat på kroppen, som av näbbar. Vi begravde snoken och lade mossa på graven. En kotte som gravsten.
Gick vidare och efter bara någon meter hittade vi - för det andra - en övergiven brunn av betong. Betonglocket var övervuxet av mossa.
"Finns det spöken därnere?" frågade 4 bast direkt.
"Nånej, det finns inga spöken."
Men associationen var klar: Är det inte så att det finns en japansk skräcktradition som går ut på just brunnar och avlopp? Vill minnas att det var nån populär skräckfilm för ett tag sedan som byggde på detta. Spöken med långa svarta hår. Självklart såg jag inte den filmen, jag ser aldrig skräckfilm numera för jag klarar inte riktigt av det.
Utan vidare kan jag tillstå att jag är lika upphetsad som 2 och 4 bast över vår skogspromenad. Skillnaden mellan oss är att jag såhär på nattkröken är lite mer störd än de över det faktum att snokbabyns grav och skräckbrunnen ligger bland skyttegravarna bara ett par hundra meter härifrån.
Telis kök
4 dagar sedan
Älskar "den trashiga delen"! Både benämningen och beskrivningen.
SvaraRaderaP.S. Ser heller inte skräckfilm, vill undvika att svärta ned själen. Det räcker så gott med samhället och vad det gör oss alla, liksom.
Okej, en annan anledning och kanske den egentliga, är att jag precis som du inte klarar av det. Fattar inte hur/att folk vågar! Ens huvud sprängs ju av skräck! Och sen förföljer bilderna en, år efter år efter år efter år efter tidevarv som komma och försvinna osv.
Lovisienstadt, "den trashigare delen av skogen" är en parafras på "den dyigare delen av skogen" som Monika Fagerholm skriver om i sin fantastiska bok Den amerikanska flickan. Hedern måste alltså gå till Monika!
SvaraRaderaOch nä jag fattar inte heller varför folk VILL må sämre än de redan gör genom att kolla skräckfilm. Och exakt sådär tycker jag också, bilderna är där i tidevarv och förvinner alder och det är helt enkelt inte värt det. Nej.
Ska läsa den, en dag! Har haft så svårt med omslaget, vill att den ska vara en vanlig svart bok utan omslagsfoto.
SvaraRaderaTvivelsutan skulle just den boken göra sig som svart och bildlös. Och om du någon dag får tag på en sån upplaga och läser den så hoppas jag få ta del av recension i din Stadt!
SvaraRadera