Lördagsnöjet: citera essä

Trots att statens järnvägar VR gjorde sitt bästa för att gör mig sur och fattig är jag fortfarande glad (och fattig). Sitter här och äter Svarte Petter-ost i Nordens Saint Tropez i en soffa tillsammans med syrran som tittar på Vicky Christina Barcelona på dvd. Det är en film jag otroligt nog har sett! Därför kan jag ägna mig åt bikt och blogg.


Hotade tidigare idag med att citera Nora Hämäläinens fina essä i nya Ny Tid (36/2011). Man borde egentligen läsa helheten själv för jag kommer att göra Nora grov orättvisa i mitt val av citat (essän är den sista i Noras serie av texter om filosofi och litteratur och temat är "individen i samhället"). Det kan inte hjälpas, det här är min favoritpassus:

När jag växte upp tänkte jag bli författare och började som många andra skriva på flera romaner. Aldrig så att jag skulle ha kommit särskilt långt för det var ju tydligt att det inte alls blev bra. Och egentligen var det heller aldrig frågan om olika romaner utan om en och samma: en ganska konventionell utvecklingsroman om en ung kvinna som bor ensam eller med ett barn och arbetar med att ta sig ur de lager (vad vaddå?) som isolerar henne från omvärlden. En del av berättelsen handlar om att konfrontera några signifikanta andra: i varje fall en äldre kvinna (som inte är hennes mamma utan faster, gudmor, styvmor) och en ung man (pojkvän, barndomsvän, kusin, förälskelse). Vad resten av vägen skulle bestå av var ganska oklart: jag såg framför mig några scener med barnet, en bilresa, någon återblick till barndomen, och ganska många försök att mana fram henne där hon sitter hemma och t. ex. försöker skriva. Min huvudperson hade flera olika barn, men mest hette hon Agnes.(...) Även om den här boken följde med mig i ganska många år är det ganska tydligt att den inte behövde skrivas eftersom den redan är skriven av andra. Jag inbillar mig att det här är ungefär den vanligaste romanen som skrivs idag. Jag tycker mig se den varje gång jag går till Akademen och fingrar på böckerna vid svensk skönlitteratur. Jag plockar upp den, läser lite och lägger den tillbaka. Oftast köper jag den inte, men ibland kommer den till mig i alla fall, i en eller annan form.

Alltså, det är ju ganska exakt den där romanen jag också skrev på 1800-talet, och inte heller min version blev särskilt bra på grund av det där lagren "av vaddå?" som Nora nämner. Nu skulle det behövas en metaroman på temat. DEN skulle jag vilja läsa. Eller sen då exakt den där romanen som beskrivs. Det redan skrivna kan ju för all del skrivas igen, antingen på ett aldrig förut skådat sätt eller så bara på ett lite annat vis än senast.