Jag läser om Monika Fagerholms Den amerikanska flickan, och känner inte just igen mig i Sandras och Doris sätt att leka (tack och lov, tror jag). Däremot visste jag nog redan då att det var så där man skulle leka, ha en hjärtevän som man var symbiotisk och obegriplig med. Jag är inte helt säker på var jag fick det ifrån, men eftersom jag läste mer än jag åt på den tiden var det gissningsvis biblioteket. Det är, slår det mig, ännu en illustration av hur berättelser fungerar som modeller för hur vi är och förmodligen ännu mera för hur vi vill vara.
Trots att jag som sagt funderat på detta ett tag har jag nog inte kommit fram till någon fruktbar syntes. Vad jag däremot tror, och vad jag tycker Moralisten säger så bra, är att det kan vara smart att vara på sin vakt med berättelser. Också med berättelsen om den lekande flickan (=magi & hemligheter & inneboende mening) och berättelsen om den lekande pojken (=betydelselöst härjande alt. ingenjörsfasoner). När jag granskar mig själv med argusögat ser jag nämligen faktum: jag har fallit för myten, berättelsen, storyn. Så feminist jag försöker vara, så "pojkmamma" jag är. Uff.
[Ber om ursäkt för den slemmiga rubriken, men det är ju vad det handlar om.]
Det är intressant hur svårt det är att leva och handla som man tänker och har kommit fram till att man vill. Hur medveten man än tror sig vara kommer man på sig själv ibland, ganska ofta, med att vara normativ.
SvaraRaderaJust det. Man går omkring och är galet normativ men håller sig ändå med en skön självgodhet för att man lärt sig vissa grundläggande regler. Jag falerar själv hela tiden t ex i könsrollsfrågan, det är riktigt pinsamt, samtidigt som man inte kan gå omkring och vara supermedveten hela tiden. Eller kanske man kan, men man orkar inte/kan inte omvandla allt i praktiken. Liksom.
SvaraRadera