torsdag 22 september 2011

Uppsats: "Min joggingrunda"

Trots att jag som trendanalytiker förutspår att vandrandet som motions- och upplevelseform kommer att bli nästa hit är jag också en sån som joggar. Igår, t ex. T ex i ösregn, som igår.

I Divaland har vi en fenomenal löprunda och det är den som jag till allas förtjusning kommer att redogöra för här. I vår före detta stadsdel (den fina stadsdelen) gick rundan ut via wastelandet, längs den asfalterade strandpromenaden, via ambassaderna och Siljaterminalen och hem. Det var helt okej, särskilt när man i wastelandet vände och började springa tillbaka mot finkvarteren och såg Helsingfors nobla silhuett. Då tänkte jag av helt logiska anledningar varje gång på Kjell Westö.

Nu är det mera Twin Peaks. Eller först springer man över en skogsbeklädd kulle. En backe, kanske. Man springer längs stigar som går genom koloniträdgårdar och tänker på skönheten i folkhemsidealet.
Man hamnar i frodigt, vått landskap - detta är Lynchland, detta är Twin Peaks. Gölarna. Vattnen. Det ymnigt gröna som sträcker sig. Fanasin skenar. Man skenar själv. Pulsen hög, anden högre.
Så börjar den vänliga backträningen, underlaget är mjukt, furorna skuggar ens lila face. Här finns ett litet hus som är importerat direkt från sagan. Det är vitt. Man glömmer Twin Peaks, tänker på häxor. Tomtar. Kiselstenar och giftiga äpplen. Man springer, foten är lätt, andningen löper.
Uppför en sandbrant klättrar man med hjälp av naglarna, kränger sig över ett räcke och landar rakt i den brutala urbaniteteten. Bron, med metrotåg susande, med bilar i 100 knyck, bjuder på humor och slapstick. Om det råkar regna (som t ex igår) kör bilarna rakt i vattenpölarna och man får enorma duschar av kontaminerat regnavfall över sin svettiga kropp. Man skrattar då, på riktigt liksom, man skrattar lite för sig själv faktiskt och bilisterna glor på en och tänker vad de tänker. (Man ser ut såhär såklart.)

Som avslutning stretar man uppför världens längsta backe med farbror Luther på ryggen; han piskar generöst ens lekamen framåt-uppåt -
Martin Luther piskar den trötta joggerskan ända in i Endorfei armar.

2 kommentarer:

  1. Jaså du har låtit håret växa igen. (Med tanke på bilden Kates blogg)

    SvaraRadera