onsdag 12 oktober 2011

Njutningen i att inte bli helt dum i huvet

Varför känner jag mig som en extra ockult kärring när jag länkar till debattartikeln "Den digitala tekniken kan hämma empatin" i DN Kultur?
Antagligen för att kritik av det här slaget riskerar hamna i elallergifacket. Det är ett trist facka att hamna i.

Så jag tvekar innan jag klistrar in länken här i salongen (i artikeln finns en beskrivning av hur nedkopplandet var helt saliggörande för en familj, nu lagar alla mat och musicerar istället för att sitta framför iskalla skärmar - fick elallergikänslan där). Blir lite säkrare på min sak när jag börjar iaktta hur jag läser själva artikeln: scrollande, flackande, lite i mitten, lite i slutet, inte så lite rastlöst.

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, refereras i artikeln så här apropå det digitalas inverkan på hjärnan:
Hjärnans själva struktur anpassar sig efter den stimulans den utsätts för. Det finns fördelar med det. Vår så kallade visuell-spatiala intelligens stärks och vi blir bättre på att föreställa oss en fysisk verklighet utifrån bilder. Vi blir bättre på att skumma texter för att snappa upp viktiga bitar av information.
Artikelskribenten Katarina Bjärvall refererar också den amerikanska vetenskapsjournalisten Nicholas Carr:
Samtidigt [...] faller de delar av hjärnan som inte får samma intensiva stimulans i träda. Vi får sämre förmåga till medveten kunskapsinhämtning, analys, kritiskt tänkande, fantasi och reflektion. Och vad som är möjligtvis ännu värre: särskilt nyansrika känslor, till exempel empati, kan få stå tillbaka eftersom de kräver ostördhet för att utvecklas.

Nåja, här blir det kristallvarning ungefär vid ordet "empati". Tänk om det hade stått "solidaritet" i artikeln också! Helt hippie liksom.
Men det märks ju alldeles tydligt, tycker jag, att digitaltekniken gör något med tänkandet. Bra saker och dåliga saker. Jag märker det på mig själv, som är från 1800-talet och dessutom högutbildad med texten an sich som särintresse, jag har vuxit upp inte med Google utan med uppslagsböcker - och nu sitter jag här och flackar med blicken i en vanlig debattartikel.

Gäller: Hårdträning. Hjärnjogging. Koncentration, fokus, stamina; njutningen i det, belöningen i att inte låta sig bli dum i huvet.

3 kommentarer:

  1. Nåjo. Fast om det hade funnits neurologer på Gutenbergs tid så hade dom väl kanske också konstaterat att det tryckta ordet hade en otroligt inverkan på våra hjärnor - all kunskap, samlad, så där bara, snabbt och snyggt.

    Förändring i sig är väl inte nödvändigtvis av ondo? Och det där med brist på empati - hur kom dom fram till det? (Hinner inte läsa nu, måste laga mat, så där stenåldersaktigt).

    Varför måste det dessutom alltid vara allt eller inget? Kan inte lite teknik vara helt ok? I vår familj använder vi flitigt både iPad och Kindle, vi internetshoppar och surfar och har oss. Men vi äter också tillsammans två eller tre ggr varje dag, utan mobiler eller annat, plus att vi minsann ränner i skogen en hel del, faktiskt.

    På söndagen satt min man och fyra-åringen och spelade ett (smart och pedagogiskt!)spel tillsammans på iPadden, i en timme. Enligt mig är det oändligt mycket bättre än att hon ensam stirrar på TV. Men den sidan av tekniken verkar alltid glömmas bort.

    Grr. Det här blev långt. Ursäkta, men jag är trött på den här frågan alltid ska polariseras på ett eller annat sätt. (OBS inte av dig alltså).

    SvaraRadera
  2. Jag tänker mig att den där artikeln handlar om just att det inte är bara dåligt eller bara bra med den digitala utvecklingen, utan att det är både och.
    Men ATT den gör något med vår hjärna (bra och dåliga saker), det kanske kunde erkännas för att sen kunna undersökas och sen balanseras t ex i pedagogik eller bara vanlig uppfostran.
    Fast jag vet inte, forskningen är kanske i full gång?

    Förresten tror jag ni är en mönsterdigitalfamilj!

    SvaraRadera