onsdag 13 april 2011

Londonfrotté, skräckmiljö

"Finns det en restaurang där?" frågade taxichauffören när jag gav honom adressen till kvällens fest. Jag hade fått stränga anvisningar om att åka taxi båda vägarna och jag höll också själv med efter att jag läst att en bloggare kallat restaurangens omgivningar för wasteland. På kartan såg jag att det ligger två kyrkogårdar i närheten av stället.
Men där fanns visst en restaurang, nämligen det skräckromantiska Paradise. Och där inne hade skotska förlaget Canongate fest. Och på den festen skulle jag träffa Helen Walsh.
Och det gjorde jag, och det var fint, och också i den situationen var det en fördel att ha hård koll på skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den som läst hennes debut Brass kanske förstår vad jag menar.


Tanken var också att jag skulle få hennes nya bok Go To Sleep, men boken har inte gått i tryck än. Läsaren säger tyvärr - förlagsredaktörn är nöjd. En färdig bok nu redan hade varit ett tecken på att stora världen är så mycket ordentligare än den finlandssvenska. Go To Sleep ska nämligen utkomma först i sommar men det skulle vara just typiskt riktiga världen att ha allting klart flera månader i förväg.


Helen Walsh har en liten pojke, och jag hade med mig engelska översättningen av Hur gick det sen? som hon fick för att ge till honom. Görs man inte till muminambassadör av andra (för att man "pratar som ett m-troll"), så ser man till att ordna det själv så det blir gjort.


Nu ska vi granska hur de sköter sina bokhandlar här i staden. Och jag ska försöka få tag på Zadie Smiths essäsamling Changing My Mind.

3 kommentarer:

  1. Är du nu säker på att du lever i riktiga världen?

    SvaraRadera
  2. Hur gick det sen har jag också gett som present ganska ofta.
    Har du förresten sett den ganska fula och dåliga härm-boken Vad händer sen egentligen? av Gahrton och Unenge? Jag är hemskt förvånad över att Tove J. inte nämns någonstans eftersom det är en så tydlig kopia. Fast rimmen är usla. http://bookisblogg.blogspot.com/2009/12/alla-barnens-vad-hander-sen-egentligen.html

    SvaraRadera
  3. Tja, Situationsdiktaren. Vad ska man säga? Kanske det blev lite blurrigt där för mig också, trots min påstådda stenkoll.

    Karin: Men va, den har jag inte sett. Men nu har jag det. Tack för tipset.

    SvaraRadera