Odla i protest. Stefan förkunnar.

När man som nation hamnat i skiten känns det rätt bra att bara glömma allt och istället fördjupa sig i Stefans lilla gröna, och nu till påsk kanske särskilt i avsnittet om kompostering:

Det har ju tjatats om komposter nu ett tag, men för mig är det liksom hjärtat i hela verksamheten, jag har satt en liten buddhastaty från Öland där, bara som en liten trädgårdstomte, som visar att här blir Döden Liv, som Bellman sjunger, här omvandlas gamla livströtta bananskal till prunkande persilja, här blir hästskit till söta björnbär, det är en tröst för mig när jag tänker på att jag ska dö. Jag skojar inte. [...] Jag kan nog säga att komposten är det mest religiösa inslaget i mitt liv.

Stefan Sundström lyckas förresten kringgå det präktighetsproblem som de flesta trädgårdsskribenter lider av och jag blir sugen på att genast sätta igång och bli självförsörjande här vid pörtet. Till om med sina recept lyckas Stefan ge en språkdräkt som inte avskräcker mig (fast jag reagerade lite för ordet "matberedare", det går ju inte att undvika men är ändå ett obehagsord #issues).


Nu har ju förstås inte alla turen att ha en jordplätt att bruka, men man kan i alla fall skaffa en kruka och utöva motstånd i den. En potatis, t ex (vacker planta, växer snabbt!). Eller lite timjan eller rosmarin eller vad som helst. I dag är allt motstånd bra, och odling - det är ett långfinger så gott som något. Danande för karaktären också.