När jag räfsar löv tycker jag det är jättesvårt att variera tankegången, krattning är säkert en verksamhet som är som gjord för meditation. Fast då gäller det ju att komma på nån bra grej som kan harva på där i huvudet, för att räfsa den jordplätt vi har förmånen att få ha hand om, det tar tid. Hysteriska mängder biomassa, så förr tyckte jag alltid det var en pest att räfsa vår tomt på landet.
Men det tycker jag inte längre!
Antagligen har jag blivit äldre (och tycker därför om allt tråkigare saker?) och så har det säkert varit fostrande att ha små, små barn i några år. När barnen är små är det nämligen svårt att få till det med utearbetet. Utearbetet sköts av en person och vården av småbarn av den andra personen (detta har alltså varit läget uttryckligen på landet, inte hela tiden nej), så har det i regel varit hos oss, och jag har inte kommit åt att arbeta med kroppen så mycket på länge. Så nu var det ljuvligt att göra det.
Det enda som störde var en sån där djälvulsk lövblåsare några hundra meter bort. Kunde man inte bara förbjuda dem? Man måste ju ändå gå omkring med dem, precis som man går omkring med krattan. Fast det är klart, en kratta bränner ju ingen bensin och låter inget. Inte kommer det avgas ur en kratta heller. Men jag kände mig ändå som en grym vinnare där jag personifierade äkta manpower av kött och muskler i gummistövlar och solsken.
I dag hade jag också tur gällande det där med meditationstanken, för jag har alltså snöat in helt på Stefan Sundströms otroligt fina bok Stefans lilla gröna och blivit hur sugen som helst på att skaffa en massa höns och bli självförsörjande. Ju mer jag krattade, desto mer sugen blev jag på de där hönsen och på att bli en sån där cool typ som gör allt själv. Just det kommer inte att ske, men själva självförsörjarattityden är väl förnuftig. Att man i princip vet hur man klarar sig utan Lidl och Pirkkas guacamole, och att man vill dra något enda litet strå till stacken i alla fall.
Det rimmar illa
5 dagar sedan
Jag är helt för det där med att vara självförsörjande, men om jag var du så skulle jag strunta i hönsen. Här i landet är det gräsligt pop att ha höns och jag har inte mindre än FYRA väninnor med höns. Och två av dem bor inte ens särskilt lantligt. Jag kan rapportera att dom (hönsen, ja) skiter helt gräsligt mycket och är ganska trista. Så du behöver inte sörja din hönsfria tillvaro så hemskt mycket, tycker jag. Men kratta på bara!
SvaraRaderaJag besökte under påsken en vän som bor i egnahemshus i Esbo. Egnahemshus i Esbo = tomten är stor som ett 5 pennis frimärke. Ändå går det tydligen inte att skotta snön med just manpower: mannen i huset hade skaffat en hjullastare*!
SvaraRadera* Eller vad nu ett fordon i stil med en Bobcat kan tänkas heta
En intressant iakttagelse! Jag har också märkt det, men blev medveten om det först nu då tog upp det. Nu borde man då förstå att utnyttja det. Att välja vad man, som du så lämpligt skrev, harvar på i huvudet.
SvaraRaderaDet som lite stört mig, och det har jag varit medveten om, är att jag ofta tänker på en viss hopplöst elak person då jag klipper gräs. Det samma gäller då jag skär vass. På ett sätt bra. Aggressionerna ger fjong åt det fysiska arbetet. Men man vill ju inte förstöra en solig dag. Det konstiga är också att tanken hoppar tillbaka, att man vevar samma tanke om och om igen. Kommer liksom ingen vart. Och i fallet med denna person skulle man verkligen vilja få henne ur sitt system! Men det kanske är det som behövs. Att älta och älta tills det bara finns ett sandkorn kvar. Och till sist kan man kratta bort henne?
Jag hade en liknande uppenbarelse medan jag krattade löv. Eller inte att flytta ut på landet och bli sjävförsörjande (Magnus och jag skulle svälta ihjäl eller bli uppätna av vargar under den första veckan), men nog att det är jäkla meditativt och skönt att kratta.
SvaraRaderaKarin, men i den där boken som jag tjatar om finns det så fina tips på hur man får hönsskiten att jobba för en! Och tänk sen färska ägg hela tiden, mmm. Stefan är såklart hårdast för han köpte uttjänta värphöns från vidriga fabriker och de blev jättepråliga hemmahöns sen. Men nu bor vi ju hur som helst inte på landet hela tiden, så det får förbli en romantisk tanke. Och får, förresten! Får också!
SvaraRaderaKarolina: Men hjälp! Jag tror dock jag vet vad det är för personlighetstyp på herrn i huset. Det finns de där maskinfetischisterna.
Situationsdiktaren: Jag vet, trots den eventuella schvungen är det jobbigt att ha en ful loop i huvudet! Jag börjar ganska ofta tänka onda tankar när jag städar också. Det är synd tycker jag, varför kan inte städning vara en zengrej? Gillar din tes med att älta och älta dåliga saker tills de går att kratta bort. Är ändå inte säker på att det funkar så. Ibland blir ju saker större av ältande också, de biter sig fast och växer.
Peppe: Vi är oldies. Men också detta bevisar att mycket blir ännu bättre med åren. Har här i flera år klagat för en kollega att jag hatar att kratta och hon har sagt att hon älskar det men att hon hatat det innerligt när hon var yngre. Det var just i den här åldern hon började gilla det, kröp det fram idag vid lunchen.
Oldies eller inte. Men man behöver i alla fall inte böja sig då det skall krattas. RENSA OGRÄS. Usch.
SvaraRaderaNå just såna där rehabiliterade fabrikshöns har två av mina bekanta också och det är ju beundransvärt förstås. Men jag betackar mig, trots det. Dom är trots allt djur och därmed krångliga - tro mig. (Parentes: Häromdagen kom E springande och sa: "Mamma, en gång för länge sen så hade du och daddy sex!" Jag:"Ööööööööömmm-hmm VA?" E: "Jo, men nu har ni bara TVÅ djur kvar!". Ja, det stämmer ju förstås.)
SvaraRaderaNå jo, jag vet att det bara är en dröm! Och själv vill jag ha getter och en åsna.
Haha! Vilken otroligt logisk och fin kommentar av E! Och tänk att du nu blivit en sån där förälder som haft sex 2 ggr inalles!
SvaraRaderaÅsna? Gulp.