I morgonmetron satt jag och finalpetade i min text om Blonde av Joyce Carol Oates. Boken handlar alltså om Marilyn Monroes liv och är ett imponerande konstverk, artikeln ska publiceras i Nya Argus under vinjetten "Favoriter ur världslitteraturen". Nå men jag sitter då där och petar, lyfter blicken och ser en vacker peroxidblond kvinna i min egen ålder - tillika den döende Marilyns - med knallrött läppstift. Hon läser stillsamt i en bok och det hårda ljuset utifrån skimrar över henne. Jag tolkar detta omedelbart som varande av värde.
Misstänker att jag har all anledning att hålla min vid sunda vätskor sådär mentalt, annars kommer jag väl snart att börja se tecken och hälsningar överallt.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
Det där med blondiner tycker jag är oändligt fascinerande. Tänk så många kändisar som satsar på att se ut som en Barbie-docka.
SvaraRaderaÅh, en av mina absoluta favoriter! Den sku jag vilja tala mera om med någon!
SvaraRaderajag brukar ta tecken och hälsningar på största allvar. :)
SvaraRaderaFager Dam: Ja, fixeringen vid blondiner ... Skulle egentligen vara intressant med en riktigt skaplig kultursociologisk (?) utredning kring detta.
SvaraRaderaJolin: Jag skulle vilja höra DIG prata om Blonde.
Sara: Det ante mig! Vi får njuta så länge vi hålls på rätt köl, du och jag.