Marilyn i metron

I morgonmetron satt jag och finalpetade i min text om Blonde av Joyce Carol Oates. Boken handlar alltså om Marilyn Monroes liv och är ett imponerande konstverk, artikeln ska publiceras i Nya Argus under vinjetten "Favoriter ur världslitteraturen". Nå men jag sitter då där och petar, lyfter blicken och ser en vacker peroxidblond kvinna i min egen ålder - tillika den döende Marilyns - med knallrött läppstift. Hon läser stillsamt i en bok och det hårda ljuset utifrån skimrar över henne. Jag tolkar detta omedelbart som varande av värde.

Misstänker att jag har all anledning att hålla min vid sunda vätskor sådär mentalt, annars kommer jag väl snart att börja se tecken och hälsningar överallt.

Marilyn och Mark: "The mill of the brain is grinding"

Ingen skönhet i afton annat än på det mera intellektuella planet liksom, sitter stint och skriver om Marilyn Monroe men hur det nu råkade sig surfade jag över till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund och läste att han citerar Mark Twain. Mark Twain, som i sin självbiografi skriver så här:

What wee little part of a person’s life are his acts and his words! His real life is led in his brain, and is known to none than himself. All day long, and every day, the mill of his brain is grinding, and his thoughts, (which are but mute articuilations of his feelings,) not those other things, are his history. [...] Every day would make a whole book of eighty thousand words – three hundred and sixty-five books a year. Biographies are but the clothes and buttons of the man – the biography of the man himself cannot be written.

"The mill of his brain is grinding", det är väl det som också kallas tjattret, eller babblet. Babblet, det är vårt innersta och i någon mån viktigaste, och jag tänker nu att det var något av det som Joyce Carol Oates försökte efterlikna i sin feta roman Blonde om Norma Jeane Baker, mera känd som Marilyn Monroe.

Varför skrev jag det här i Blogger egentligen? För att jag hade lust. Vips tillbaka till Word. Hej!