Det här om att inte ha bloggat om Usama bin Ladin, alltså.
För mig handlar det om att jag i mitt sinne inte riktigt fick nån ordning på saken, hela grejen med hur bin Ladin dödandes strider ju hårt mot den rättsuppfattning som vi - vad ska man säga - nordbor? - lärt oss. Man stormar bara inte hus och tar livet av folk. Man ställer folk inför rätta. Det är grunden och fundamentet, att slira där känns helt no-no.
Sen blev det ännu råddigare, tyckte jag, efter ett tag när experter trädde fram och sa att Usama bin Ladin nog inte är den enda al-Qaidaledaren. Nähä. Det hade väl ingen trott heller?
Och sen var det de där mystiska videorna som amerikanska myndigheter distribuerade; bin L. tittar på tv invirad i en filt, bin L. i svartfärgat skägg talar till kameran men ljudet är borttaget för att hans propaganda inte ska spridas. Varför skulle dessa bilder ut?
Gladeligen kunde jag i och för sig ha bloggat om detta, men hejdades av misstanken om att det eventuellt är lite dumsnällt att fippla med moraliskt finlir när en massa människor fått sätta livet till. Det står helt klart att jag inte känner de stora sammanhangen, de riktigt stora och dumma pojkarna.
Så alltså: förfarandet är svårt att förhålla sig till, jublandet ter sig opassande så det vill man inte delta i, och själv är man ett dumsnällt nordiskt mähä. Och då bloggar man om något annat istället.
En urpremiär för ett sekel sedan
5 dagar sedan
Nå inte vet jag hur jag skulle ha reagerat här hemma. Antagligen ungefär som du.
SvaraRaderaMen då man satt i ett större land, där terrorattacker faktiskt kan förekomma, kändes det nog som att världskriget eventuellt bryter ut. Minst. Hittade inte de engelska kanalerna genast och den lilla information vi snappade upp från fransk tv gav ju inte så mycket.
Det var just den fiilisen, att man ska inte komma och säga nåt när man ändå inte fattar. Och lyckligt är ju det, i och för sig.
SvaraRadera