Buu-klubben visar Vi på Saltkråkan, det är fint tycker jag, som då kan sitta med i tv-soffan medan denna goda soppa ur Marthornas receptsamling puttrar hemtrevligt på spisen.
När jag väl sitter där och tittar tillsammans med mina söner upptäcker jag att jag - alarmerande nog - som barn gjorde mig en massa hårda tankar om främst flickorna och kvinnorna i filmen. Tjorven: rolig men grymt fet. Stina: galet irriterande, ful. Skrållan: galet irriterande småunge och inte alls så söt som det påstods. Teddy och Freddy: hysteriskt irriterande. Malin: Vansinnigt våpig, "kvinnlig" på ett förvirrande sätt, inställsam och irriterande. Den sexuella vibben frånstötande.
Stackars Pelle tyckte jag förresten också hjärtligt illa om, och hunden Båtsman var bara trist. Ändå älskade jag filmen och såg den gång på gång.
Nu när jag ser den igen som vuxen fattar jag ju att Tjorven inte alls är fet, att Stina verkligen är irriterande men att det är just poängen med henne, att Skrållan är helt gullig, att Teddy och Freddy är okej sidekicks. Malin, Saltkråkans Marilyn, har jag fortfarande problem med. Varför fick hon aldrig överraska i berättelsen? (Eller är det kanske hennes "promiskuösa" historia som är biffen i hennes fall?)
Framför allt fastnar jag nu för hur flickorna på Saltkråkan ser ut: ingen av dem har långt hår, de har alla korta frisyrer och unisexkläder. Hur skulle barnskådisarna se ut om Saltråkan gjordes idag?
Minns också att jag som barn tyckte småbarn på film (Skrållan t ex) alltid verkade så konstiga, lite höga liksom, de tittade fel och svajade med blicken och flinade på mystiska ställen. En vuxen som ser det där fattar ju att en skådis på tre bast har ett helt team med gullegullare som försöker få ungen att göra som planerat, och att det lätt störda i uttrycket härrör sig därifrån.
Telis kök
4 dagar sedan
Jag hann inte fundera på flickorna alls, hade fullt upp med att försöka komma på om Johan eller Niklas var snyggare. Suck.
SvaraRaderaAlltså Malin när hon borstade sitt hår. Det fanns inget som fascinerade mig mer. Det var så man vill bli (och verkligen inte blev)!
SvaraRaderaDet är faktiskt sant som du säger! Det fanns inget program där man ogillade karaktärerna så mycket som Saltkråkan, men jag älskade också det över allt. Spännande. Som vuxen tycker jag faktiskt Stina är ganska underbar. Som barn gillade jag mest av allt Stinas morfar och Tjorvens pappa. De är fortfarande fina.
SvaraRaderaEva: Jag minns knappt Johan och Niklas! Var väl fullt upptagen med den kriminella aktiviteten "kritisera andra kvinnor". Brr.
SvaraRaderaMama Linn: När jag doktorerar i filmvetenskap och genusvetenskap samtidigt ska min avhandling heta "Marilyn i skärgården - en studie i skapandet av ´kvinnlighet´ hos karaktären Malin i Vi på Saltkråkan". Mycket eggande!
Ida-Lina: Ja! Och jag gillade också gubbarna bäst. Intressant att Saltkråkan väcker så mycket känslor!
Dessutom blir jag i vuxen ålder nervös på att ungarna kutar omkring på bryggor och klippor utan flytväst hela tiden. Skärgårdsbarnen som Tjorven kan ju dratta i och simma iland, men hur är det med de små Stockholmsglinen? Och Skrållan som tappar bort sig hela tiden. Ojoj så stressigt...
SvaraRadera