Säkerheten på Saltkråkan

Eva kommenterar inlägget om kvinnorna på Saltkråkan: "Dessutom blir jag i vuxen ålder nervös på att ungarna kutar omkring på bryggor och klippor utan flytväst hela tiden. Skärgårdsbarnen som Tjorven kan ju dratta i och simma iland, men hur är det med de små Stockholmsglinen? Och Skrållan som tappar bort sig hela tiden. Ojoj så stressigt..."


Just det Eva! Jag har det lika svårt! I de scener som utspelar sig på klippor och bryggor och i båtar kan jag inte alls koncentrera mig på intrigen, har fullt upp med att noja över att Skrållan ska trilla i sjön. Och hur kommer det för övrigt att ingen har koll på om Skrållan klarar sig eller inte? Har ingen sagt till de större barnen dem att de måste hålla henne i handen hela tiden? Och vad håller de vuxna på med jämt och ständigt? Det är ett under att Skrållan överlever Saltkråkan. 


Och här har ni alltså en som vet: Fyra bast hamnade i sjön för någon vecka sedan, han fångade småfisk med håv från bryggan och sträckte sig lite för långt ut. Som en stucken gris skrek han på hjälp där han tryggt guppade vid bryggan med håven i ena handen och en fejk-crocs i den andra. Tack vare sin flytväst då alltså.


Sålunda anser jag att det snarast borde göras en ny Saltkråkanversion med knallorange flytvästar på alla ungarna i samtliga skärgårdsscener. Det ska väl gå att ordna med modern digitalteknik. (Om man samtidigt kan passa på att göra Malin lite mindre våpig är det ett plus.)

Kvinnorna på Saltkråkan

Buu-klubben visar Vi på Saltkråkan, det är fint tycker jag, som då kan sitta med i tv-soffan medan denna goda soppa ur Marthornas receptsamling puttrar hemtrevligt på spisen.


När jag väl sitter där och tittar tillsammans med mina söner upptäcker jag att jag - alarmerande nog - som barn gjorde mig en massa hårda tankar om främst flickorna och kvinnorna i filmen. Tjorven: rolig men grymt fet. Stina: galet irriterande, ful. Skrållan: galet irriterande småunge och inte alls så söt som det påstods. Teddy och Freddy: hysteriskt irriterande. Malin: Vansinnigt våpig, "kvinnlig" på ett förvirrande sätt, inställsam och irriterande. Den sexuella vibben frånstötande.

Stackars Pelle tyckte jag förresten också hjärtligt illa om, och hunden Båtsman var bara trist. Ändå älskade jag filmen och såg den gång på gång.


Nu när jag ser den igen som vuxen fattar jag ju att Tjorven inte alls är fet, att Stina verkligen är irriterande men att det är just poängen med henne, att Skrållan är helt gullig, att Teddy och Freddy är okej sidekicks. Malin, Saltkråkans Marilyn, har jag fortfarande problem med. Varför fick hon aldrig överraska i berättelsen? (Eller är det kanske hennes "promiskuösa" historia som är biffen i hennes fall?)


Framför allt fastnar jag nu för hur flickorna på Saltkråkan ser ut: ingen av dem har långt hår, de har alla korta frisyrer och unisexkläder. Hur skulle barnskådisarna se ut om Saltråkan gjordes idag?


Minns också att jag som barn tyckte småbarn på film (Skrållan t ex) alltid verkade så konstiga, lite höga liksom, de tittade fel och svajade med blicken och flinade på mystiska ställen. En vuxen som ser det där fattar ju att en skådis på tre bast har ett helt team med gullegullare som försöker få ungen att göra som planerat, och att det lätt störda i uttrycket härrör sig därifrån.