En av mina lite mindre snärtiga egenskaper är en besvärande fladdrighet när det gäller rådd och smuts. Jag har alltid varit imponerad av folk som avslutar sina mejl med "nä, nu ska jag ta och röja lite!", det låter så dådkraftigt, spänstigt och glatt! När det behöver röjas hemma hos oss drabbas jag ofta av hjälplös halvpanik; Jag föreställer mig nu i skrivande stund att jag vid såna tillfällen ser ut som nån figur tecknad av Tove Jansson, lång nos, veka morrhår och fotsid dräkt. Jag kan också gå lovar kring en smutsfläck på golvet i flera dagar, ibland veckor, och tänka "herregud där är den där fläcken, där är den där fläcken jag blir galen". Men det faller mig alltså inte in att bara skrubba bort den.
Till saken hör å andra sidan att vi städar varje kväll här hemma. Att vakna i ett råddigt hem är en tanke som inte går att uthärda. I Rapport från Planet Mamma skriver Malin Kivelä att hon i ett skede av livet bestämde sig för att aldrig mer städa av den enkla anledningen att hon tyckte det var slöseri med tid, men att hon när hon fick barn upptäckte att det var hemskt att tvinga barnen att kräla och leka i damm. Jag har aldrig varit så radikal att jag lovat mig själv att sluta städa men har nog en lindrig fixering vid att ungarna inte ska behöva lida av alltför mycket snusk. (Lyckligtvis finns det också en annan vuxen i familjen som tycker så.)
Till saken hör även att jag har hittat på ett neurotiskt städbeteende: Om jag är riktigt, riktigt trött och klockan närmar sig midnatt måste jag alltid nödvändigt skura toaletterna eller städa kylskåpet. Det slutar med att jag är en trasa, tycker synd om mig själv, ältar alla de stordåd jag kunde utföra om jag inte var tvungen att skura skit.
Flera av mina vänner är rätt råddiga av sig, men jag trivs utmärkt i deras röra. Varför ser deras rådd bara hemtrevligt ut medan mitt eget är jättejobbigt och omysigt? Jag säger er att en av mina bästa vänner när som helst kunde utnämnas till the queen of råddiness, hon är säkert den minst städpedantiska människan jag vet men det är alltid så hemskt trevligt hos henne. Ibland får man vada fram genom hennes tambur men det är bara pikant. Hon ser dessutom inte ut att ta någon stress själv. Hon gräver lite i röran och hittar det hon ska ha. Hon tar inte snusket personligt, som jag gör.
Nina Hemmingsson twittrade i början av sommaren något om att det är en politisk handling att bjuda hem folk till ett ostädat hem. Ja! Där håller jag med. Vi sitter alltför lite i varandras hem sådär mera spontant och utan prestation. Ingen har det välstädat jämt, ibland kan man ju lyxa till det och feja som fan, men annars: ett glas rosé med vännen i den organiska röran, det är fint.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
men det där måste vara som med mitt skrivsorl: jag skriver absolut helst i ett sorl, ett sorl som inte angår mej. cafésorl! det är bara skönt.
SvaraRaderamen att skriva i sorl här hemma -no way. det är störtomöjligt!
Men så måste det ju vara, så enkelt. Att rådd är ok när det inte angår en. Sen att mina vänners rådd är så charmat måste väl ha att göra med att jag liksom gillar mina vänner väldigt mycket?
SvaraRaderaFörsökte förresten kommentera på din blogg men nu är det pc-time och då hänger sig Spetsfabrikens kommentarfält och datorn börjar ticka hysteriskt. Men god tur har du böckerna imorgon fredag men tyvärr är det också möjligt att leveransen når fram först i början av nästa vecka. Ohemult, jag vet! Men nej, inte samma åsna. En vit häst (den som Peppe red på).
det där är så intressant. Alltså rådd i hemmet har jag också svårt med, men vad jag uppfattar som rådd kan variera. Jag kan må illa av att veta att klädskåpet är en enda röra, men kan tycka att det är okej att barnens leksaker fyller golvutrymmet i varje rum. En annan dag kan det vara just leksakerna som ska gömmas undan. Jag är väldigt inkonsekvent.
SvaraRaderaMEN, jag njuter av att få skriva i sorlet hemma. Jo, ett café går också, men att höra barnens lek, ha någon som drar mig i byxbenet ibland eller en näsa som ska snytas. Vad som helst. Bara det att jag vet att mina nära och kära finns runtomkring mig. Visst, det kan bli för mycket av det också och ibland vill jag vara för mig själv, men om jag inte kunde koncentrera mig i stöket hemma hade nog ingen roman blivit skriven.
Jag kan ju glädja dig med att jag upplever det lika. Att ert rådd bara är bohemiskt myspys.
SvaraRaderaMedan vårt då är fruktansvärt personligt. Något slags straff över ens lathet.
Jolin: Haha, det var fint uttryckt, "någon som drar mig i byxbenet ibland eller en näsa som ska snytas"! Understatement liksom. Fast det handlar kanske om ens egen förmåga att stänga rabalder ute. Jag hyllar dig å det grövsta för att du tydligen lyckas skriva romaner mitt bland en klarvaken familj!
SvaraRaderaSituationsdiktaren: Jag tar det def som en komplimang det du skriver om bohemiskt mys! SÅ ska jag börja se det. Sen kanske det också är intressantare med andras rådd, man har inte suttit och glott i flera år på de där grejerna som ligger omkring. Och snusk är faktiskt lite olika från person till person, från familj till familj. Leve snusket. Kiva att du också tar det personligt med rådd och skit, dock! Känns mindre ensamt.
Vi har ett ständigt rådd och hundhår överallt och jag tycker inte om det men orkar inte heller göra något åt det. Alltså nog städar vi, det är inte det, men jag är igen inte den där som orkar städa varje dag. Tycker inte att jag hinner heller, men nog hinner jag ju se på The Biggest Loser. Men själva ytråddet har jag inte så stora problem med som vetskapen om att det är ostädat under ytan. Att garderoben borde röjas, att förrådet borde tömmas, jag vet inte ens vad vi har där, att skåpen borde städas... DET tynger ner mig.
SvaraRaderaQueen of råddiness? Vada genom tamburen? Vasa, vem?
SvaraRaderaUndrar en som gick miste om vitvin häromkvällen.
Maria, jag vet, det där dolda råddet! Just nu är vi ganska nyinflyttade och det finns inga riktigt okontrollerade råddbölder, men minns en tid då skåpen slukade all energi. Urrr.
SvaraRaderaAnonym: Jag kan tyvärr inte yppa queenens namn, men hon är ett fenomen! Ledsen att höra om vinet.